Annons

Annons

När ABBA splittrades rasade min värld

Jag minns det som i går, kanske inte vad jag hade på mig, men jag vet precis var jag befann mig, och vad som sas. Det var på skolgården, på asfalten bakom lågstadiebarackerna, där marken nu gungade under oss och vi grät.


christel

Illustration: Victoria Plantin

Klasskamraten var säker på sin sak; ryktet var sant. Men det var svårt att riktigt tro på honom, även om han var en sådan som inte brukade ljuga. Sedan sjönk det in; ABBA hade splittrats och skulle aldrig mer i världshistorien återförenas.

Annons

För oss betydde det att världen rasade samman. Allt vi trott på var förljuget. Vi sprang på våra platåträskor till lektionen när det ringde in. I något slags dimma lyckades vi ta oss dit. Jag vet inte hur. Konstigt att vi inte snubblade och slog hål på knäna som vi brukade göra. I efterhand har jag förstått att det han sa kanske bara var en föraning, för inte förrän vi bytt träskorna till pastellfärgade cykelskor några år senare blev det otänkbara sant. Cykelskornas tåspetsar pekade bara framåt, inte bakåt.
I somras var jag på ABBA-museet med familjen för att återuppväcka gamla minnen. I karaoke-rummet upptäckte jag lite besviket att jag inte alls har samma röstregister som ABBA-tjejerna tillsammans. Men jag var lycklig ändå och i mitt esse. För en kort stund pekade riktningen bakåt igen, och det var underbart. Jag insåg också att gruppen är en stor del av min barndom, vilket jag också skrev i gästboken på museet: ABBA my childhood!
Deras musik får mig att tänka på saker som länge varit glömda. När jag hör ABBA-sången Happy new year är det inte nyårsafton jag tänker på som många andra, utan Kulla-Gulla. Hon var god och mild och smart och hade lite stora fötter. Böckerna om henne sträckläste jag till skivan där just den sången var med. Som jag spelade högt på skivspelaren.
Till andra låtar har jag precis som väldigt många andra mimat med mikrofon-hopprepet, då helst som ABBA-Agneta. Du vet ett sådant hopprep med illrosa eller grönt handtag som var som finast innan det skrapat mot asfalten och det blivit knottror på den fina plasten. Fy vad jag ogillade om någon råkade byta ut mitt nya mot ett med knottror.
Som tonåring skulle jag förstås inte sänka mig till att mima med hopprep men jag hade gärna varit med i melodifestivalen, eller i alla fall haft schlager- och popstjärnan Pernilla Wahlgrens hår. För på den tiden, när vi andra kletade gelé i håret, permanentade och tuperade/misshandlade kalufsen, lyckades hon få sitt hår att se stort OCH fräscht ut. Dessutom impade hon med höga toner.
Det fanns alltid en känsla av framgång i luften när melodifestivalen drog igång. Det betydde nystart och möjligheter. Våren hade kommit och det bubblade av känslor i kroppen, och av rosa hubba bubba-tuggummi i munnen. Vi blåste bubblor som sprack, för att sedan blåsas upp igen.
Varenda vår sa vi: ”Nästa år ska vi vara med, nästa år ska vi skicka in en låt.” Folk skulle säga till oss som till ABBA: Tack för musiken, Thank you for the music. Jorden runt skulle folk prata om oss och reagera ungefär som den sydkoreanske mannen som vi träffade på en vinprovning i Budapest i somras. Jag presenterade mig och jag sa att vi var från Sverige. Han såg plötsligt drömsk ut och sprack sedan upp i ett leende och sa: ”Oh, ABBA! Agneta…”

Christel

Text: Christel Skeppås

Christel är Allers kåsör.

Läs alla hennes kåserier här.


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar... http://www.allers.se/page/1/