Annons

Annons

My vägde bara 512 gram när hon föddes

Nog tyckte Marie Evald, 33, att hennes mage var ovanligt liten för att vara i 25:e graviditetsveckan. Men rutinundersökningen blev ändå en chock för henne och maken Mikael. I all hast måste Marie läggas in på sjukhus – det var inte säkert att den pyttelilla bebisen i magen skulle överleva...


Lilla my föddes för tidigt

Lilla My tillsammans med pappa Mikael, mamma Marie och storasyster Emelie.

Med ett högt tjut kör My, 9 månader gammal, med sin gåstol i full fart mot sin 8-åriga syster Emelie som sitter på vardagsrumsgolvet hemma i Lerberget i nordvästra Skåne. My är som de flesta barn i den åldern, pigg och full av energi, men hon är betydligt mindre. I grannskapet kallas hon allmänt för Lilla My och är lite av ett mirakel. Hon föddes nämligen 16 veckor för tidigt efter att nästan ha dött av näringsbrist i sin mammas mage.

Annons

– Du har verkligen skakat om vardagen för oss, säger Mys pappa, 33-årige Mikael Evald, och tittar på sin dotter som lyckligt ovetande suger på sin napp och ger sig av på ännu ett anfall mot sin storasyster.
Mikael häller upp kaffe medan hans fru Marie, 33 år, skär upp den nybakade sockerkakan innan de sätter sig ner och berättar om de i särklass tuffaste nio månaderna i deras liv.

VAB i fem månader

De första fem månaderna var de båda borta från sina arbeten för vård av svårt sjukt barn, därefter började åter Mikael arbeta och i dagarna ska Marie börja jobba.
Hon har precis bytt jobb och kommer nu att arbeta som förskolechef bara en bit från sitt hem. Men under graviditeten arbetade hon som lärare på en skola i Ängelholm, 2,5 mil hemifrån. Hon trivdes bra med sitt jobb men så här i efterhand konstaterar hon att kanske var det lite för mycket pendling och stress då.

Läs också: Maries dotter blev överkörd av en traktor

– Det var mycket på jobbet, samtidigt som jag lämnade och hämtade Emelie i skolan, eftersom Micke pendlar till Malmö varje dag. Han åker tidigt och kommer hem sent, och allt detta i samband med att själv pendla till jobbet blev övermäktigt. Jag minns att det högg till i magen någon gång och jag tänkte att något var tokigt. Men det som bekymrade mig mest var storleken på magen. Den var så liten, berättar Marie.

Liten mage

När Marie var i graviditetsvecka 25 gick hon till barnmorskan för en rutinundersökning, där hon berättade att många kommenterat hennes lilla mage. Barnmorskan svarade att det säkert inte var någon fara, men mätte magen för att kontrollera storleken på bebisen.

– Plötsligt blev hon bekymrad och såg nervös ut, berättar Marie. Jag blev jätterädd, men hade Emelie med mig och försökte behålla lugnet för hennes skull.
Det här var dagarna före påsk och Marie blev beordrad att ta det lugnt och vila ordentligt under ledigheten, och så skulle de ses därefter för att kolla att allt såg bra ut. Marie blev lite bekymrad över beskedet och bad Mikael ta ledigt från jobbet för att kunna följa med på undersökningen.

Veckan därpå undersökte barnmorskan åter Marie. Först var hon positiv och tyckte att barnet nog vuxit lite sedan sist. Men för säkerhets skull bad hon en läkare att kika på magen. Det var under den undersökningen som Marie och Mikael insåg att allt inte stod rätt till.

Lilla My far fram som ett yrväder i sin gåstol hemma i Lerberget.

Lilla My far fram som ett yrväder i sin gåstol hemma i Lerberget.

Alldeles för liten

Läkaren var gravallvarlig och sa inte ett ljud under undersökningen. Han mätte ut olika punkter och avstånd på Maries mage. När han var färdig började han skriva på sin dator och sa sedan att Marie genast måste åka till Helsingborgs lasarett.
– Han förklarade att My var alldeles för liten för sin ålder och tillväxthämmad med 20-25 procent, men det skulle visa sig vara ännu allvarligare, säger Marie och fingrar nervöst på en ring när minnena väcks till liv.

På sjukhuset gjordes ett flödestest för att se hur mycket näring barnet hade fått.
– När sköterskan fick se resultatet blev även hon stressad och rödblossig i ansiktet, och sa att jag skulle få en spruta med kortison, vilket skulle påskynda lungornas utveckling på fostret, berättar Marie.

Läs också: En påse benmärg räddade livet på min son

Det bestämdes snabbt att Marie skulle skickas till Lunds lasarett, där de är bättre förberedda på att behandla för tidigt födda barn.
– Allt gick så fort. Vi trodde att det bara skulle vara en rutinundersökning och så plötsligt skulle vi läggas in i Lund. I all hast fick jag ringa min syster som kunde passa Emelie och förklara att hon nog fick ta hand om henne lite längre.

Värre än befarat

I Lund gjorde man nya flödesmätningar och konstaterade att det var ännu värre än vad man först befarat. Marie och Mikael ombads förbereda sig för det värsta – det var inte säkert att deras barn skulle klara sig.
– Vi var helt chockade och satt som stumma i undersökningsrummet, samtidigt som det hela tiden kom in personal som utförde olika provtagningar och mätningar, berättar Marie.

Nu konstaterade man att barnet var tillväxthämmat med 40 procent. Läkarna ville att det skulle vara kvar så länge som möjligt i magen, så att lungorna skulle hinna utvecklas, något som kunde vara avgörande för om barnet skulle överleva eller inte. Samtidigt fick barnet inte vara kvar för länge, eftersom det hela tiden försvagades och risken för att det skulle dö under förlossningen ökade.

De följande dagarna var väldigt påfrestande för Marie och Mikael, då de svävade i total ovisshet.
– Ena stunden tyckte vi att allt verkade vara okej, för att i nästa stund tro att vårt barn hade dött, säger Mikael.

– Det kom in personal varannan timme till oss för att mäta Mys puls med hjälp av ultraljud. Men eftersom hon var så liten kunde hon liksom gömma sig i min mage, vilket gjorde det svårt att hitta hennes hjärtljud. Ibland tog det tio minuter innan det upptäcktes. Då hann vi tänka att nu har hon nog dött. Jag var så himla rädd att My skulle dö och att jag skulle bli tvungen att få föda ut ett livlöst barn, säger Marie.

Men My visade sig vara en riktig tuffing och höll ut i tre dagar, så pass lång tid att läkarna hann ge Marie ytterligare en spruta med kortison som skyndade på lungornas utveckling ytterligare. Men efter en sista flödesmätning vågade man inte vänta längre och läkarna förberedde sig för att ta ut barnet med kejsarsnitt.

Lät som en kattunge

Innan Marie skulle opereras förvarnade man henne och Mikael om att ett team stod beredda att genast ta emot deras barn, och att föräldrarna inte skulle få se det då det kom ut. Därefter rullades Marie in i operationssalen.

Lilla my föddes för tidigt6

Minuterna efter att My föddes lade läkarna henne vid sin mammas kind.

Själva operationen gick väldigt snabbt och på mindre än tio minuter var My ute.
– Micke fick följa med till ett rum intill där de kontrollerade henne. Någon ropade till mig att det var en flicka och att hon levde, andades och hade fin färg. Strax därpå hördes ett litet skrik som lät som om det kom från en kattunge och vi var helt överlyckliga över att hon levde.
Trots att My inte vägde mer än 512 gram bedömde ändå personalen att hon var i så pass god kondition att Marie kunde få se henne en liten stund. Försiktigt la de My intill Maries kind.
– Det var verkligen med blandade känslor jag tittade på mitt barn. På ett sätt var jag lycklig över att få se och röra vid henne, men samtidigt ville jag bara att de skulle ta hand om henne, så att inget skulle hända. Hon var ju så himla liten. De små fingrarna nådde inte ens runt mitt finger.
Efter en kort tid på uppvaket hamnade Mikael och Marie uppe på barnavdelningen tillsammans med andra nyblivna föräldrar.
– Det kändes jättekonstigt, eftersom alla hade sina nyfödda barn intill sig medan vår dotter låg i en kuvös i ett rum en bit bort, säger Marie.
Varje gång Marie och Mikael skulle gå in till My fick de tvätta sig noggrant och sprita händerna. Inne i rummet fick de vara knäpptysta och röra sig försiktigt. Det enda som hördes var ljudet av maskinerna som var kopplade till Mys lilla kropp.
– På huvudet hade hon en hjälm med en mask som gav henne syrgas och kring ena armen satt en mätare som höll koll på puls och syremängd. Eftersom Mys skinn var så ömtåligt fick vi byta plats på mätaren varannan timme.

Kängurumetod

För att skynda på tillväxten av för tidigt födda barn använder man sig av något som kallas kängurumetoden. Man låter barnet ligga på sin förälder för att få hudkontakt och värme. Eftersom My var så liten och skör ville man inte flytta henne för ofta, så Marie och Mikael fick ligga och ha henne hos sig fyra, fem timmar åt gången, sammanlagt cirka nio timmar per dag.
– Så fort vi la henne på vårt bröst så syntes det på mätinstrumenten hur hennes värden stabiliserades. Sedan gällde det att ligga stilla. Så fort man rörde sig eller hostade till reagerade hon och maskinerna pep till.

Lilla my föddes för tidigt7

En stolt storasyster fick hjälpa till med kängurumetoden.

Även matningen var en tidskrävande procedur. Det första halvåret sondmatades My genom en slang som löpte genom näsan ner i hennes magsäck.
– Till en början var mängden mjölk bara några få milliliter, men det tog ändå femton minuter att spruta ner den i hennes mage. Gjorde man det för snabbt fanns en risk att den kom upp igen, säger Mikael och visar sprutan de använde.

De första veckorna i Mys liv var verkligen nervösa för de nyblivna småbarnsföräldrarna. Läkarna radade upp olika, vanligt förekommande komplikationer för så pass för tidigt födda barn. De kunde drabbas av allt från problem med hjärtklaffen och hjärnblödning till att hamna i koma.

Läs också: Bragdhunden Agda räddade Isabelle från att drunkna

– En bit från sjukhuset låg en liten kyrka dit vi gick ibland. Där kunde man skriva små lappar med sina önskningar och lägga dem i en liten ask.
– När det såg som mörkast ut gick vi dit och skrev att vi önskade att vår dotter skulle få överleva. Sedan grät vi, säger Mikael.
– Då fick jag krama och trösta Micke, och jag kände mig lite starkare. När sedan jag bröt ihop var det han som tröstade mig, säger Marie och tittar kärleksfullt på sin man.

Fick flytta hem

Efter fem månaders på sjukhus i Lund och Helsingborg hade My tredubblat sin vikt och vägde drygt 1,3 kilo. Hennes tillstånd ansågs då så pass bra att Mikael, Marie och Emelie äntligen fick flytta hem till sitt hus i Lerberget. Där återstod fortfarande mycket arbete med matning varannan timme och att ha koll på syrgasmaskinen, men för familjen var det trots allt en underbar känsla att få vara i sitt hem.
En kort tid efter hemkomsten bestämde sig Marie och Mikael för att döpa sin dotter och bjöd in den närmsta släkten och vännerna på ett dop i Höganäs kyrka.

– Där överraskade vi alla med att gifta oss. Vi hade ju gått igenom så många olika prövningar. Eftersom vi fixade dem så tänkte vi att då fixar vi allt, säger Marie och visar upp sitt finger med vigselringen.
– Vi är evigt tacksamma för den vård som finns i Sverige och till barnmorskan som var så uppmärksam, de räddade Mys liv, säger Marie och får nickande medhåll av sin man.

Mikael tittar på klockan och konstaterar att det är dags för My att äta. I dag är hon fri från syrgas och sondmatning och tiden med pipande maskiner är förhoppningsvis förbi. Det enda medicinska momentet som finns kvar i hennes vardag är att hon måste matas var tredje timme.

Viktmässigt har hon fortfarande en del att ta igen, men hur stor hon än blir så kommer hon alltid att förbli ett mirakel.

Text: Peter Helperin
Bild: Peter Helperin och privata

Läs också

Okända blodgivare räddade vår lilla Freya

freya


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar... http://www.allers.se/page/1/