Annons

Annons

Möt deckardrottningen Unni Lindell!

Unni har haft en framgångsrik karriär. Närmare 80 böcker har det blivit. Men privat har hon brottats med minnena från sin tuffa barndom och sjukdom.


Unni-Lindell

Unni Lindell brinner för att skriva. – Jag jobbar fortfarande på att skriva min bästa bok, säger hon.

Min man är min klippa i livet 

Författaren Unni Lindell har minst sagt haft en framgångsrik karriär hittills. Närmare 80 böcker har det blivit. Men privat har hon brottats med minnena från sin tuffa barndom och sjukdom.

Att skriva är inte direkt något charmigt arbete. Du måste ha en stark vilja för att lyckas. Jag blir ofta kontaktad av människor som vill skriva och som ber om goda råd. Men jag har inget enkelt recept åt dem. Författare är inte något du blir – det är något du är, säger Unni Lindell, 58.

Hon är aktuell med boken Brudkistan, hennes tionde bok i ordningen om kriminalpolisen Cato Isaksen. Boken är den näst mest sålda deckaren i Norge, ­efter Jo Nesbøs, och har också kommit ut på svenska.När hon ska arbeta drar hon sig undan till sin skrivarlya i kvarteren bakom slottet i Oslo. UTLANDET, står det på ringklockan. För Unni är det just det som hennes lägenhet symboliserar – en plats där hon kan dra sig tillbaka och få lugn och ro när hon behöver.

– Jag är social och utåtriktad, men har också ett behov av att vara ensam. Jag trivs i mitt eget sällskap, och tur är väl det, så långa perioder som jag tillbringar i ensamhet, säger hon.

Annons

Läste Pippi

1986 gav hon ut boken Den grønne dagen. Tio år senare, 1996, utkom hennes första deckare, Ormbäraren (på svenska år 2000). Det var efter denna bok som karriären tog fart; massmedia fick upp ögonen för henne och hon syntes i både tidningar och tv. Unni har skrivit närmare 80 böcker, vilka översatts till drygt 20 språk och sålts i över fyra miljoner exemplar. Sex av kriminalromanerna har dessutom blivit film och visats i SVT.
Åren innan hon började sin författarbana, från 1979 till 1987, arbetade Unni som journalist. Hon har alltid varit förtjust i människor och berättande. Och även om hon har en meritlista andra författare bara kan drömma om så hindrar inte det henne från att fortsätta framåt på sin ambitiösa bana.
– Jag jobbar fortfarande på att skriva min bästa bok, säger hon.

Som 10-åring läste Unni Pippi Långstrump, och det var då hon bestämde sig för att bli författare. I skolan trodde inte läraren på att det var Unni själv som skrev sina alster – de var alldeles för bra för att vara skrivna av en flicka i hennes ålder!
– Jag skrev annorlunda än mina jämnåriga, men det slutade med att jag medvetet måste skriva sämre därför att läraren skulle förstå att det faktiskt var mina texter.
Redan som 17-åring mötte Unni mannen som har varit klippan i hennes liv: Per Christian Garnæs, 58. Hennes föräldrar tyckte förvisso att de var för unga och var först inte positiva till förhållandet, men kärleken var starkare än föräldrarnas skepsis.
I år har Unni och Per Christian varit tillsammans i 40 år.
– Vi gifte oss efter att jag blivit gravid som 20-åring. Att få barn utanför äktenskapet var inte populärt på den tiden; det här var 1977, säger Unni som fick sina båda söner innan hon fyllt 24.
Per Christian är allt som Unni kan önska sig – han är lugn, trygg och snäll. Han är förutsägbar och representerar allt det som Unni saknat i sin barndom.
– Jag vet var jag har honom, vad som än händer. Jag är lika förälskad i honom nu som när jag mötte honom.
Det har tagit Unni många år att kunna prata öppet om sin tuffa barndom och pappans psykiska problem. Han var – för Unni och hennes syster Tone, 54 – oförutsägbarheten själv.
– Den största skammen har varit känslan av att inte vara älskad. Som barn längtade jag bara efter att bli vuxen, säger Unni.

I vuxen ålder har livet bara blivit bättre och bättre.
– Jag känner mig i balans nu. Det är bra.
Hon berättar hur hon en fredagsmorgon 1993 hade en dröm som hon funderat mycket över i efterhand. Drömmen var dramatisk och handlade om döden. Två dagar senare, på söndagen, åkte hon för att besöka sin pappa, men han öppnade inte dörren. Hon ringde sin syster, som hade nyckel, och synen som mötte dem glömmer hon aldrig: pappan var avliden. Döden hade, enligt obduktionen, inträtt fredag morgon – samtidigt som Unni hade sin dröm.
– Det var speciellt. Jag har alltid varit känslig. Jag kan komma in i ett rum och veta hur människor, som jag varken känner eller har mött tidigare, är. Men jag går inte in så mycket i dessa upplevelser – jag tror att om man öppnar upp för andliga kanaler så blir det bara mer av det. Och det orkar jag inte.

Unni-Lindell

Per Christian och Unni har varit tillsammans i 40 år. – Jag är lika förälskad i honom nu som när jag mötte honom.

Förlorade sin mamma

Tio år tidigare, när Unni var bara 25, insjuknade hennes mamma i cancer och fick beskedet att hon hade sex månader kvar att leva. Unni, som då var småbarnsmamma, var hos sin mamma varje dag, stöttade och vårdade.
– Att förlora mamma var en katastrof. Jag älskade henne. Hon var en god människa, även om jag ibland funderat över vad hon hade kunnat göra annorlunda.
Uppväxten tvingade Unni att bli vuxen snabbt. All energi gick åt att pejla av stämningen hemma. Hon var ett stillsamt barn med få vänner, och när hon blev äldre tog hon rollen av en hjälpare, någon som alltid ställde upp för alla andra.
– Jag har tänkt mycket på min uppväxt. Det sägs att barndomen ska vara den bästa tiden. Men barn ska inte ha det så som jag hade det. Att växa upp i ett dysfunktionellt hem är något som påverkat mig genom hela livet – på gott och på ont.

Unni sätter barndomens upplevelser i samband med den diagnos hon fick 2009: kroniskt trötthetssyndrom (ME). Psyket och kroppen hänger ihop, menar hon. Innan dess, när symtomen först dök upp, blev Unni sängliggande utan att kunna göra något. Hon åkte in och ut på sjukhus i flera år och skrev i sängen. Numera kan hon hålla sjukdomen i schack, bara hon får vila tillräckligt.
– Jag vet att många reagerar, eftersom jag ytligt sett har ett lyckat liv. Men sanningen är den att allt jag gör troligen kostar mig mer än vad det kostar andra – men det är det ingen som ser.
Att få diagnosen var en lättnad.
– Det gav mig en trygghet, ett svar. Nu vet jag att det inte är någon farlig sjukdom jag lider av.

Unni-Lindell

Mark Levengood är en god vän.

Bästa gåvan

Som mamma till Fredrik, 33, och Christian, 36, har Unni varit mycket mån om att ge dem allt det hon själv aldrig fick.
– Jag tror att jag varit en trygg mamma. Den bästa gåvan en mamma kan ge till sina barn är att själv vara lycklig. Och det är jag!
Skrivandet är som föda för Unni – hon måste ha det för att överleva.
– Jag går inte till psykolog, jag skriver i stället. Mitt livsbagage har varit en resurs i skrivandet och i mina möten med andra människor. Jag har blivit den jag är på grund av vad jag upplevt. Jag är en stayer, jag härdar ut.

När Unni skriver går det undan. Brudkistan skrev hon på ett halvår, hemma i sängen i Bærum. Honungsfällan, som kom 2007, tog henne sju veckor.
– Men lika viktigt som det är för mig att skriva, lika viktigt är det att jag får ordentligt med vila, säger Unni.
2011 genomgick hon en operation där en tumör i magen togs bort. I fjol opererade hon bort en svulst i munnen.
Båda tumörerna var godartade.
– Jag var livrädd och tänkte mycket på min mamma som dog i lungcancer. Men det har gått bra och jag är inte rädd för att läkarna ska upptäcka nya tumörer. Ända sedan jag var liten har jag varit van vid att kämpa. Detta har bara varit en i raden av strider.

Unnis liv har varit fyllt av kontraster. Hon får inbjudningar till olika kändisevenemang, hon har varit på galamiddag på slottet, gör succé som författare och äger egendom för tiotals miljoner kronor. Men lycka för Unni handlar inte om pengar, även om hon medger att det är roligt att tjäna dem.
– Jag vet mycket väl hur det är att inte ha råd med någonting. Som småbarnsmamma jobbade jag på ett sjukhustvätteri, som dagmamma åt tre barn förutom mina egna två, hoppade in som servitris på kvällarna och skrev för lokaltidningen.
Unni har både släkt och goda vänner i Sverige. När hon medverkade i norska motsvarigheten till Vem tror du att du är? (en tv-serie om släktforskning) upptäckte hon att hennes farfars far, Carl Wilhelm Theodor Lindell, var en gruvarbetarson från Gryt i Östergötland.
– Jag har aldrig varit typiskt ”norsk” och jag känner mig stundom mer hemma i Sverige, säger Unni som har kallats Norges Camilla Läckberg.
En riktigt god vän har hon fått i radio- och tv-profilen Mark Levengood. De lärde känna varandra när de tillsammans skrev citatboken Gamla tanter lägger inte ägg.
– Vi åkte runt till olika skolor i hans öppna sportbil och intervjuade barn. Jag kunde inte kamma håret på flera månader efteråt, skrattar Unni.
Boken sålde i en miljon exemplar bara i Sverige, låg etta på bästsäljarlistan i ett helt år och var den sjätte mest sålda boken i världen!
– Mark är en spännande man som har introducerat mig för människor som jag aldrig skulle ha träffat, om det inte vore för honom. För mig är Mark lite av en Jesusgestalt. Han är så full av kärlek och överraskningar. Som den gången då han bjöd mig på lunch tillsammans med Anni-Frid Lyngstad från ABBA. Det var stort.

Populär barnbok

Unni har också skrivit den framgångsrika barnbokserien om lilla spöket Mystiska Milla tillsammans med talkshowvärden Fredrik Skavlan, 48. Unni skrev och Fredrik tecknade; serien har sålts till 16 länder.
Men det är inte bara skrivandet som tar hennes tid i anspråk. Barnbarnen Felix, sju månader, Theodor, 4 år, och Tiril, 3 år, är minst lika viktiga.
– Jag är tillsammans med dem så ofta jag kan, säger den stolta farmodern, som har en fantasiförmåga utöver det vanliga.
En förmåga som gett henne ett spännande yrkesliv, men som samtidigt är lite av både vän och en fiende – Unni är lättskrämd och ser faror överallt.
– Om jag är på restaurang och måste uppsöka toaletten och den ligger i en källare så tänker jag att konstigt att det inte sker fler våldtäkter eller mord här. Om jag tar tåget hem och är ensam kvar i vagnen med en främmande man som ska av samtidigt som jag, så sitter jag kvar till nästa station, ringer min man och ber honom hämta mig. Eftersom det var en mördare på tåget.

Läs mer

Adhd-diagnosen var en tröst

Pias mamma var psykiskt sjuk

Jonas kämpar för barns rättigheter

Text: Sindre Nordengen Översättning: Anna Karin Ericson

Bild: Andreas Fadum, Henning Jensen och privat


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar nästa sida… http://www.allers.se/page/1/