Annons

Annons

Mössen öppnade alla luckorna i adventskalendern!

Det finns något som gör det lite lättare att komma upp under kalla decembermorgnar. Det kan vara en liten fin grej, ett lottnummer som bringar tur eller en munsbit som förgyller den mörka timmen. Jag pratar förstås om överraskningarna i adventskalendern – scouternas, Sveriges radios eller alla barns dröm: paketkalendern.


Illustration: VICTORIA PLANTIN

Illustration: Victoria Plantin

Jag minns själv hur jag satt och svettades på vardagsrumsgolvet för några år sedan, i färd med att slå in små presenter till barnens båda kalenderbonader – den ena vit med en röd korsstygnstomte och den andra blå med juliga motiv. Ofta blev nog klockan tidig morgon den 1 december innan jag knutit fast alla de 48 paketen i bonadens ringar. Men jag gillar att slå in paket så jag hade ganska roligt.

Att jag väntade till sista minuten kan vara en tendens hos mig. Det kan också bero på det som hände i min barndom. Den gången mamma var ute i väldigt god tid med att slå in paket till adventskalendern. Jag hade nämligen också paketkalender som barn. Det var nog ganska nytt och det kändes som en stor lyx. Som jag tryckte och klämde och försökte avgöra vad som fanns inuti paketen. Det var ett lika stort nöje som när man väl fick plocka ner det där paketet som man undrat över hela december fram tills den 24:e.

Den här hösten hade min mamma varit överplanerad. Redan en månad i förväg hade hon gjort jobbet klart. Paketen i adventskalendern hängde och dinglade och frestade i tjusiga band. De sa: kom och ta mig!

För att undvika att små barnhänder skulle undersöka paketen placerades hela härligheten på vinden tills det var dags. Och där uppe var det sällan som någon var, ingen av oss i alla fall. Sedan kunde hon koppla av och tänka på annat. Trodde hon i alla fall.

Ingen av oss hörde eller märkte vad som hände på vinden under veckorna fram till advent. För de som olovligen hade tagit sig in dit jobbade tyst. Och kanske även nattetid. Det var rena tivolit där uppe. Då menar jag inte bara min adventskalender som hade ett motiv just i form av en gammaldags karusell. Jag har fortfarande den kvar, men mest av nostalgiskäl för den är gammal och sliten nu.

Någon dag innan det var dags att börja öppna paketkalendern det där året var min mamma uppe på vinden för att hämta ner sin skapelse. Gissa om hon blev överraskad. Det var nu inget konstverk längre, mer kanske en installation. Överallt där uppe fanns spår av andra levande varelser. Kanske var de fortfarande kvar. Vilken outgrundlig väg hade de tagit in?

Bajspluttarna här och var avslöjade vilka de var. Mössen hade inte brytt sig om att min mamma hade slagit in paketen med stor omsorg, utan trasat sönder dem. Oavsett om det var saker eller godis i dem.

Hemmet var i upplösningstillstånd efter händelsen, men som tur var hade vi några dagar kvar till den 1 december så förlusten gick att åtgärda. Men precis alla små presenter fick göras om! Jag minns ändå att julen trots allt blev bra.

Själv har jag inte orkat fullfölja lika många år med paketkalendrar som min mamma, utan i stället har jag köpt fina chokladkalendrar till barnen. Jag gör det fortfarande. Ibland lyxar jag till det och köper en exklusiv sort. Det är så mastiga bitar att de brukar ta varannan dag. De delar på en stor kalender.

Jag tycker att det är ett bra sätt att lära sig att samsas, spara på sockret och få syskongemenskap. Allt på en och samma gång. Och så är det billigare… Det brukar sällan vara något problem med vem som ska ta vilken dag. Dottern vill gärna börja och sonen vill ha biten den 24:e! Det går precis jämnt upp.

Ibland åker de till mormor och gör knäck i december. Det händer att de tar en tur upp på vinden för att kolla vad man kan finna för spännande gamla saker där. Jag håller mig på markplan, tror att mössen fortfarande lurpassar på mig…

unknownText: Christel Skeppås

Christel är Allers kåsör.

Läs alla hennes kåserier här!

 


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar nästa sida…