Annons

Annons

Mitt barn slutade äta efter läkarens okänsliga ord

Vid barnavårdscentralens sexårskontroll sa läkaren något som var både tanklöst och dumt. Det fick stora konsekvenser hemma hos oss...


shutterstock_59729872

Bild: Shutterstock (Bilden är arrangerad)

Moa skulle snart fylla sex år. Hon var storvuxen, men det hade hon varit redan som bebis. Hon var långt ifrån tjock, bara lite smårund precis över magen.

Jag älskade mitt sprudlande energiknippe till unge. Det fanns så mycket spring i de där benen att hon omöjligt kunde vara stilla en längre stund, och hon var så nöjd med allt, trivdes med sig själv och alla runt sig.
Jag tror aldrig att hon själv reflekterade över att hon var nästan huvudet högre än de andra barnen i dagisgruppen. Det hade inte heller jag grubblat över.

Ångrade mina ord

Veckan före Moas sexårsdag hade vi fått en tid till sexårskontroll på bvc. Hon var lite orolig över sprutan i samband med kontrollen, men jag försäkrade att det inte var farligt. Doktorn är snäll och duktig, och om doktorn säger att man behöver ha en spruta så är det så, för doktorn är väldigt klok, sa jag med övertygelse. Som jag skulle komma att ångra dessa ord…

Märkligt beteende

Aldrig hade jag trott att en barnläkare skulle bete sig så mot en sexåring som läkaren vi träffade gjorde. Sprutan, som Moa varit orolig för, blev en bagatell i sammanhanget.
Läkaren fokuserade på en enda sak: Moa vägde för mycket. Och det var inte till mig hon vände sig, utan till Moa.

Annons

Läs också: Barndomens skräckupplevelse har präglat Maria hela livet

Visserligen var Moa för lång för sin kurva också, men det var vikten som barnläkaren hängde upp sig på. Hon hade en lång utläggning för Moa, som satt där med skamsna röda kinder och nervöst flackande blick, om hur viktigt det var att man inte åt för mycket. Moa skulle inte äta så mycket godis och glass, kakor och läsk.

Orättvisa ord

Moa skruvade på sig där hon satt och sökte efter min blick, för att jag skulle protestera mot de där orättvisa anklagelserna. Och jag kände mig själv orättvist anklagad. Vi hade aldrig godis eller kakor eller glass hemma till vardags. Det köpte vi lite av till lördagsmyset, aldrig annars.
Visst var Moa matglad, men det var hemlagad näringsriktig mat och inte snabbmat vi åt. Läkarens ansiktsuttryck visade tydligt att hon inte trodde mig.

I efterhand önskar jag att jag hade bett henne att prata enbart med mig om hon ville diskutera Moas kost. För Moa hörde, så som barn ofta gör, bara utvalda delar av det läkaren sa: Moa var tjock och fick inte äta mat.

Sa ingenting

Hon sa ingenting på vägen hem. Väl hemma gick hon direkt upp på sitt rum medan jag började med middagen. När maten var klar sa hon att hon inte var hungrig och vägrade komma ner och äta. Jag förstod att det hade med läkarbesöket att göra och gick för att försöka prata med henne.

Jag fann henne i bara trosorna framför den stora väggspegeln där hon brukade stå och kråma sig när hon gjort sig extra fin eller hade klätt ut sig. Nu stod hon bara där och granskade sin lilla barnkropp medan tårarna rann i tyst gråt.

Satt i famnen

Jag satt med Moa i famnen i nästan en timme innan jag fick henne att följa med ner och äta lite. Maten hade kallnat men vi värmde upp var sin portion. Jag hade försökt förklara hur doktorn hade menat, även om jag inte förstod det själv. Gång på gång upprepade jag att Moa var perfekt precis som hon var. Att hon bara växte lite fortare än de andra barnen på dagis, men att de snart skulle växa ikapp henne.

Kunde inte äta

Moa verkade inte helt övertygad, men när jag förklarade att riktig mat behövdes för att man inte skulle bli sjuk och att man inte blev tjock av bra mat, kunde hon gå med på att äta lite.
Men trots att jag var säker på att hon var vrålhungrig, fick hon i sig knappt halva portionen som jag lagt upp åt henne. Jag lät det vara, ville bara att hon skulle glömma bort obehaget hon känt under läkarsamtalet.

Trött och hängig

När jag hämtade Moa på dagis dagen därpå var hon trött och hängig. Först trodde jag att hon höll på att bli sjuk, men dagisfröken Karin gav mig svaret på varför Moa var så sliten. Hon hade inte ätit något på hela dagen, ett glas mjölk var allt hon hade fått i sig. Karin hade antagit att det berodde på sprutan hon fått föregående dag. Jag var säker på att Karin hade rätt om att det var en följd av sexårskontrollen men att det inte var sprutan som spökade.

Läs också: Inget barn ska behöva vara så ledset som jag var

Medan Moa väntade i bilen berättade jag för Karin om sexårskontrollen. Karin blev lika upprörd som jag och kunde inte heller begripa vad läkaren hade menat. Att läkaren tagit upp vikten på det sätt hon gjort gör man väl inte inför en sexåring? Karin lovade att prata med de andra fröknarna så att vi alla kunde hjälpas åt att försöka ställa till rätta vad läkaren hade orsakat.

Ville inte äta

Jag lirkade en hel del för att få Moa att äta de dagar som följde. Det där med vikten hade satt sig i huvudet på henne. Hon hävdade bara att hon inte var hungrig, att hon hade ont i magen eller mådde illa. Antagligen hade hon ont i magen och kände sig illamående eftersom hon hoppade över maten så snart hon fick möjlighet.
På fredagen var det Moas pappas tur att hämta Moa på dagis. Jag hade berättat för honom om bekymren vi haft under veckan. Han lovade att hålla mig uppdaterad om hur det gick när hon var hos honom.

Ett sorgligt sms

På söndagen skulle de fira Moas sexårsdag med Kristers släktingar. Redan på fredagskvällen fick jag ett sorgligt sms från Krister. Moa hade ätit jättedåligt på dagis och det första hon sagt i bilen på väg hem var att han inte behövde laga någon mat åt henne, för doktorn hade sagt att hon inte fick äta en massa mat längre.

Skrev ett långt mejl

Den kvällen skrev jag ett långt mejl till läkaren på vårdcentralen. Jag ville att hon skulle veta vad samtalet hade dragit igång så att hon skulle tänka sig lite för innan hon sa något lika dumt till ett annat barn.

Kalaset hos Krister hade varit trevligt. Moa hade blivit så nöjd över alla presenter hon fått, men hon hade inte rört vare sig tårtan eller kakorna på kalaset. Däremot hade hon smugit ut i köket sent på kvällen, tagit med sig en kakburk in på sitt rum och ätit upp den i smyg.

Läs också: Sekten förstörde min barndom

Så ledsen jag blev! Om Moa hade ätit så dåligt hela veckan och började smygäta om nätterna kunde det mycket väl bli problem med vikten framöver.

Ogenomtänkt

Jag förstår att en läkare oroar sig om ett barn inte följer den kurva det förväntas följa. Barnfetma är ett problem som har vuxit senaste åren. Jag förstår också om man som läkare vill försöka göra föräldrar uppmärksamma redan innan problemet blir för stort. Men jag förstår inte hur man kan ta det samtalet med, och inför, en sexåring.

Så småningom blev allting mera som vanligt igen. Men det tog tid och vi pratade om det många gånger fast jag var noga med att aldrig ta upp det själv, utan vi pratade när Moa sa något om det.
Och varje dag sa jag till henne att hon var helt perfekt och den finaste ungen i världen.

Bad om ursäkt

Till slut fick jag svar på mejlet jag hade skickat, och även om det var ganska kortfattat bad barnläkaren faktiskt om ursäkt. För mig var ursäkten inte viktig. Det viktiga var att hon hade läst det jag skrivit.

Jag vill att min dotter ska känna sig fin precis som hon är så länge det går. Det kommer en tid när hon blir äldre då hon kommer att ifrågasätta och kritisera sig själv, men än så länge är hon bara ett barn.
Och alla barn borde få känna att de duger, för alla föräldrar har ju världens finaste barn.

/Petra

Läs också

Jag gladde mig åt att bli pappa – men barnet var inte mitt

pappa

Save

Save

Save


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar nästa sida… http://www.allers.se/page/1/