Annons

Annons

Min största dröm har gått i uppfyllelse

När Veronica födde sin lille William bevisade hon att ingenting är omöjligt! Hon är den 15:e kvinnan i världen med medfödd benskörhet som har blivit mamma.


mammamotallaodds
Assistenten knäpper varsamt babyselen runt Veronicas axlar och lille William sätts på plats på mammas bröst, alldeles intill hennes hjärta.
Det glittrar i Veronicas ögon när hon sneglar ner på sin son, som hon så länge längtat efter och drömt om.
Sonen, som så många avrådde henne från att skaffa, eftersom det skulle riskera hennes eget liv.
– Min längtan var mycket större än min rädsla och att bli mamma blev ännu bättre och större än jag hade kunnat föreställa mig, säger Veronica Hedenmark, 38.
– Att bli mamma känns så underbart och rätt i både själ och hjärta.

Annons

Veronica stryker sin lille son över kinden och säger att hon, som alla andra mammor, önskar sin son att få vara lycklig och älskad och att han vågar gå sin egen väg i livet.
– Jag kommer att lära honom vad som är rätt och fel, jag ska ge honom villkorslös kärlek, men han måste också lära sig att livet inte bara är roligt och lätt.

Möter fördomar

Hon är van att möta fördomar och attityder som ”men inte kan väl du …”.
Vid 38 års ålder har Veronica trotsat många fördomar och visat att hon kan mer än de flesta. Med massor av vilja, jävlaranamma och en positiv livssyn har hon grundat sex framgångsrika företag, alla sprungna ur det behov hon tidigt såg, tack vare sitt eget funktionshinder.
Själv både sitter hon i och tar sig runt med en permobil.

Veronica föddes med en extremt svår benskörhet. Vid nio års ålder hade hon brutit olika ben i kroppen ungefär 150 gånger, och alla benbrott har fört med sig att Veronica också är kortväxt, då kroppen hämmats i sin tillväxt på grund av alla skador.
– När jag föddes visste ingen vad det var för fel på mig, men jag hade en svag andning och dåliga hjärtljud. Därför nöddöptes jag redan på sjukhuset. Det visade sig att jag föddes med fyra frakturer. Det trodde man berodde på en tuff förlossning.

Ovanlig diagnos

Veronicas diagnos är mycket ovanlig – det föds cirka sex barn per år i hela landet med osteogenesis imperfecta, medfödd benskörhet. Sjukdomen är genetiskt ärftlig – risken att ärva sjukdomen är 50 procent. Men ingen visste att sjukdomen fanns i Veronicas släkt.

Själv fick hon sin diagnos först vid fyra års ålder, och innan dess hade hennes föräldrar fått rådet att inte knyta an till flickan, utan i stället adoptera bort henne.
– Jag var extremt skör. Mamma och pappa kunde aldrig hålla i mig hud mot hud och de kunde inte krama mig, de tvingades bära runt mig på ett fårskinn. Om jag ryckte till på grund av ett plötsligt ljud bröt jag ett ben eller en arm. Jag klarade inte av att hålla upp mitt huvud före fyra års ålder. Ja, man fattar att det måste ha varit tufft för mina föräldrar.

Kärleksfullt hem

Veronicas mamma Jill, 63, och pappa Anders, 66, fortsatte att älska och fostra sin lilla dotter, och efter fem år fick Veronica en lillasyster. Veronica klarade inte av att hålla i leksaker; hennes fantasi fick i stället utlopp via barnprogrammen på tv och genom att låta lillasyster Caroline, 33 år i dag, utföra saker hon själv tänkt ut.
– Det blev ganska mycket bus, skrattar Veronica och berättar att det var syrran och föräldrarna som länge fick vara hennes förlängda armar och ben.

Funktionshindrade fick inte laglig rätt till personlig assistans förrän 1984.
– Dagens barn har ett mycket friare liv tack vare egna assistenter, säger Veronica, som efter många års längtan äntligen blev mamma i april förra året.

Läs också: Eva vårdade sin man i hemmet i 23 år

Drömt om barn

Hon har alltid tyckt om barn och drömt om en egen familj. Men när Veronica till en början kontaktade kvinnokliniken i Falun för att ta reda på sina möjligheter möttes hon av kalla handen.
– Jag fick inte ens träffa doktorn. Överläkaren tyckte inte att det fanns något över huvud taget att diskutera, säger Veronica, som kände sin biologiska klocka ticka och inte lät sig nöja med det bemötandet.

Hon genomgick en adoptionsutredning men fick avslag, eftersom utredaren ansåg att Veronica inte skulle kunna knyta an till barnet då hon har assistenter dygnet runt.
– Mitt assistansföretag har ett samarbete med ett barnhem i Riga och jag hade gärna adopterat ett barn därifrån. Hur jag än försökte övertyga adoptionsutredaren att min förmåga att knyta an inte sitter i mitt funktionshinder så fick jag ändå ett nej. Utredaren bara skakade på huvudet när jag sa att jag minsann skulle bli mamma på något sätt. Hon trodde mig inte.

Veronica fortsatte sin kamp för att en gång få uppleva den villkorslösa kärlek som föräldraskapet innebär. Hon startade en egen utredning!
Läkaren som hon till slut fick träffa på kvinnokliniken i Umeå avrådde henne bestämt från att bli gravid. Risken att hon själv kunde dö var alltför stor.
– Då tog jag själv kontakt med de 14 kvinnor i världen som har samma funktionshinder som jag, men ändå blivit mammor. Jag ville veta vilka eventuella komplikationer de drabbats av, om andningen blivit mycket påverkad och i vilken vecka bebisen togs ut.

mammamotodds-brod

Positiva svar

Veronica möttes av odelat positiva svar. Ingen hade drabbats av extrema komplikationer och det avgjorde saken: Veronica skulle bli den 15:e kvinnan i världen att – trots sitt handikapp – föda ett barn.
Det skulle ta tre år innan graviditetstestet visade positivt. Tyvärr slutade den första graviditeten i ett missfall i vecka 12.
– Det var en stor sorg, jag hade ju redan börjat ställa in mig på föräldraskapet. Men jag gav inte upp, utan kämpade vidare och blev gravid betydligt snabbare nästa gång.

En så gott som komplikationsfri graviditet följde, och Veronica förlöstes med kejsarsnitt i vecka 30. Genetiskt var det 50 procents risk att barnet skulle få hennes sjukdom, men William fick inte den.
Tolv sjukvårdsanställda, varav två läkare, var med i salen under födseln och ytterligare sju stod beredda utanför för att ta emot William, som las i kuvös.

Läs också: Jag lever med 300 hagelkulor i kroppen

Kärlek vid första ögonkastet

Veronica beskriver sitt första möte med William som kärlek vid första ögonkastet.
– Han var så färdigutvecklad och jättefin. William vägde 1,6 kilo och var större än jag förväntat mig. Det var smärtsammare än jag trodde att han skulle ligga i kuvös – att jag inte fick ha honom nära hela tiden.

Hela tiden fanns Veronicas assistenter som vanligt vid hennes sida, men efter förlossningen möttes Veronica av många nya fördomar.
– Jag var inte beredd på att det fortfarande 2015 kunde vara så kontroversiellt att skaffa barn när man har ett funktionshinder. På mödravården och på BB fick jag ett fantastiskt bemötande. Men när William kom ut blev det helt andra tongångar.

Veronica berättar om sjukvårdspersonal som pratade med assistenter över huvudet på henne, om orosanmälningar till socialförvaltningen och om möten som kuratorn ville dokumentera genom ljudinspelning.

Till slut förstod de ansvariga ändå att assistentens roll är att assistera Veronica så att hon kan ta hand om sitt barn. Hon förklarar att det är viktigt att William alltid är vänd mot sin mamma, att det är hennes röst han hör, just för att kunna knyta an till sin egen mamma.

Lik sin mamma

Veronica fäller ner sin permobil så att hon kan ligga ner och ge William flaskan. Den lille gossen, påfallande lik sin mamma, tittar på henne när han njutningsfullt äter sitt eftermiddagsmål.
– Jag hoppas att jag med mitt föräldraskap har banat väg för nästa kvinna med funktionshinder i hennes möte med sjukvården, så att hon får det betydligt lättare än vad jag har haft. Min oro just nu är att jag inte ska ha rätt till assistans i den utsträckning som jag behöver för att kunna ta hand om William som alla andra föräldrar.

Veronica har precis fått veta att Västerbotten inte beviljar några hjälpmedel för föräldraskap – rätten till dessa varierar mellan olika kommuner och landsting.
Kanske måste de flytta.

– Jag tänker så här: föräldraskapet sitter inte i benen utan det sitter i hjärtat. Självklart har jag stora begränsningar och jag tänker att alla personligheter har begränsningar. Det viktigaste är att man ger sitt barn kärlek och mera kärlek, som Astrid Lindgren sa, och så blir det så småningom en förnuftig människa.

Text: Birgitta Lindvall Wiik
Bild: Tomas Bergman

Läs också

Jag vill att barnen ska minnas mig med glädje

Jag blev slagen som barn – nu hjälper jag andra

Jonas kämpar för barns rättigheter


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar... http://www.allers.se/page/1/