Annons

Annons

Min plan var enkel, men genial…

Hela släkten var samlad hemma hos oss. Jag tror det var dotterns födelsedag – en härlig vårdag då kastanjeträden blommade. En person fattades däremot, och det var sonen. Han hade åkt på klassresa till Polen men skulle komma hem samma dag och sammanstråla med oss andra.


rymdraket

Illustration: Victoria Plantin

Detta fick mig att smida en enkel plan, lika genial som Sickans i Jönssonligan. Fast jag hade inget fuffens för mig; det var bara mammahjärtat som talade.
Sonen och hans klasskamrater skulle anlända i långfärdsbuss till skolan.

Annons

Och jag tyckte att hela släkten, med mig i spetsen, skulle gå den korta promenaden till skolan där bussen stannade och välkomna honom.
Jag ville se de nöjda och glada ungdomarna återbördas till hemmet. Jag ville dela deras känsla av att äntligen vara hemma igen, och sonen uppmärksammades om planen på sms:
”Jag kommer med mormor och morfar och några till och möter dig.”
Jag minns inte vad han svarade, det kan ha varit så att jag struntade i vad han tyckte. Det kan också ha varit så att han sovit och aldrig sett mitt meddelande, eller att han helt enkelt tyckte att jag hade en briljant idé.
Det var det andra som inte tyckte. Min pappa, sonens morfar, skruvade på sig under lunchen när jag förde min plan på tal. ”Kommer han verkligen att gilla det?” sa han bekymrat.
Jag tror att han satte sig in i min sons situation, om han själv varit tonåring och hans mamma, min farmor, gjort något liknande som vi nu var på väg att iscensätta. Jag tror han rös av obehag och att han hellre vill hålla en låg profil i sådana sammanhang precis som jag tror att min son vill.
Men jag utmanar dem gärna, för jag tror att de har glädje av det. Jag vill att vi tillsammans som familj ska dela varandras stunder.
Därför tvingade jag med min pappa när jag gick för att möta ungdomarna. Min mamma var inte nödbedd. Hon delar intresset för människor och upptåg och hängde gärna med.
Jag var uppspelt på vägen dit och när bussen väl svängde in på området kunde jag inte låta bli att vinka till ungdomarna bakom bussfönstren.
Jag försökte se sonen, men det kan hända att jag råkade vinka till någon annan av killarna. Det var svårt att se vem som var vem. Men det var aldrig någon som sa något så jag låtsades som ingenting.
Då min pappa fortfarande såg pressad ut av situationen bestämde jag mig för hans och för sonens skull att hålla lite avstånd. Jag skulle uppträda respektfullt och inte göra bort någon, varken liten eller stor.
Jag undvek att springa med bussen tills den stannade, och jag lät ungarna gå ur bussen utan att jag närmade mig. Fast jag egentligen ville vara första mamman att kasta mig runt mitt barns hals.
Däremot höll jag noga utkik efter att just vår son skulle komma ut ur bussen. Ungefär som att han var en hjälte som skulle göra entré på scenen eller en rymdfarare som kom ut ur rymdraketen.
”Kolla där kommer han, ser ni?” sa jag till de andra när ögonblicket var inne. Jag ville att alla skulle se.
Vi möttes väl halvvägs på gårdsplanen, sonen och jag. Jag med släkten i mer eller mindre påtvingat släptåg och han i sällskap av kompisar, inte speciellt besvärad av delegationen.
Jag frågade honom senare om vi varit pinsamma, och vill minnas att han bara skrockade lite. Jag tror han gillade vårt välkomnande, och kanske hade han saknat oss. I alla fall fick han en bit tårta när han kom hem.
Mitt bestående minne av händelsen är att sonen och hans två goda vänner hade samma sorts t-tröjor på sig. Det var tröjor med ”Krakow” i tryck som de gemensamt hade handlat på resan. För mig var det ett tecken på den sammanhållning resan skapat dem emellan.
De var nöjda, glada och avslappnade, precis som min pappa så småningom. Saken är den, att han också fick ett fint minne med sig hem, och jag är säker på att han inte skulle vilja vara utan det!

Christel

Text: Christel Skeppås

Christel är Allers kåsör.

Läs alla hennes kåserier här.


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar nästa sida… http://www.allers.se/page/1/