Annons

Annons

Min övervikt var ett skydd mot omvärlden

ALLERS LÄSARE BERÄTTAR: Jag började gå upp i vikt när jag var 12 år. Tjugo år senare hade min övervikt ökat betydligt och jag hade nästan tunnelseende – ville bara äta. I dag vet jag vad mitt matmissbruk berodde på…


Bild: Shutterstock (Bilden är arrangerad)

När jag var 35 år gammal vägde jag över 100 kg. Det var inte direkt den 35-årspresent jag hade velat ge mig själv. Jag hade inte haft ett förhållande på fyra år. Inte ens en dejt, eller sex. Jag stod inte ut med tanken på att visa mig naken och jag badade inte på sommaren. Min övervikt kändes som ett fängelse. Min kropp hade blivit min fiende. Men jag tänkte fel. Det var inte kroppen som var problemet…
Det hela började när jag var 12 år. Vi levde ett stressigt storstadsliv. När jag ser tillbaka känns det som om mina föräldrar nästan alltid var stressade, frustrerade eller trötta. Sommaren när jag var 12 skulle bli extra hektisk. Vi skulle flytta och mamma byta jobb, så jag skulle få vara hos mina farföräldrar i en månad. De bodde tjugo mil bort och jag kände dem inte särskilt väl, men de bodde på landet, hade en del djur, och jag hoppades att det skulle bli kul.

Annons

Läs också: Jag känner mig så ful att jag hellre är ensam

Slutet på min barndom

Den sommaren blev en chock. Den blev slutet på min barndom. Jag blev aldrig riktigt samma oskuldsfulla, positiva tjej igen. Det började med farfar. Något med honom kändes fel. Han gjorde mig osäker. Och en dag tafsade han på mig. Några dagar senare hände det igen. Min hjärna fick kortslutning. Jag kämpade med att hitta andra förklaringar till hans beteende: ett misstag, att han menat något annat…

Jag ville inte förstå. Jag ville inte veta av den här otäcka, äckliga verkligheten. Jag försökte hålla mig undan och trodde att jag hade fått en vän i en några år äldre kille i området – tills den kväll han våldtog mig.

Läs också: Emil tvingades bo hos en pedofil

Som en fånge

Efter det vågade jag knappt gå ut. Jag blev som en fånge i huset, hos farfar. Han fortsatte att tafsa och varje kväll var jag livrädd för att han skulle komma in i mitt rum. Som tur var gick det att låsa dörren.

När jag kom hem igen skämtade mina föräldrar om att jag minsann hade blivit väl omhändertagen under sommaren – jag hade gått upp i vikt. Det fortsatte jag att göra. När jag åt, och när jag var riktigt mätt, fick jag en bedövande känsla som gjorde mig lugnare.

Jag sa inget till någon om vad som hänt den sommaren. Våldtäkten var vidrig, men jag tror att det farfar gjorde lämnade ännu djupare spår. Det var ett brott mot tilliten som var särskilt svårt att lämna bakom sig. Det borde finnas en speciell plats i helvetet för vuxna som missbrukar barns sårbarhet på det sättet.

Lite småmullig

När jag var 28 träffade jag Håkan. Då hade jag lyckats gå ner en del i vikt och var bara lite småmullig. Vi flyttade ihop och förlovade oss, men det blev aldrig något bröllop. Han var otrogen och gjorde en annan kvinna gravid. Han lämnade mig för att leva med henne i stället. Jag var förkrossad, men han pratade mest om att göra ”det rätta” – som om han ville framstå som så moralisk…

Läs också: Min man levde dubbelliv
I efterhand är jag glad att det inte blev vi, men just då kändes det förödande. Jag hade återigen blivit sviken av någon som jag litat på. Hela världen gungade. I bröstet fanns ett stort tomt hål – som jag försökte fylla med mat, chips, kaffebröd…

Efter att Håkan flyttat kände jag mig tom och håglös. Jag jobbade, åt, sov. Jag umgicks allt mindre med vänner, motionerade inte alls. Jag levde ett par år i den dimman. Jag ville bara ta mig igenom dagarna. Allt skulle väl bli bättre ”någon gång”.

Förnedrande stund

Men så upplevde jag ett av mitt livs mest förnedrande ögonblick. Jag var osminkad, klädd i mysbyxor och kom från matbutiken på hörnet. Jag bar en matkasse och en chipspåse stack synligt upp. Då mötte jag dem – Håkan och hans familj. Jag hade inte sett honom efter att det tagit slut mellan oss, men jag visste att de hade gift sig och fått en son. Nu var de finklädda och frun var gravid igen. De fick syn på mig och Håkan gav mig en blick som om han knappt trodde sina ögon – och var glad över valet han gjort…
Jag kände mig tillintetgjord, ville bara få komma hem och gömma mig. Så snart jag klev innanför dörren kom tårarna. Vad gjorde jag med mitt liv?

Läs också: Min mans död var en befrielse

Efter detta befann jag mig i fritt fall. Jag sjukskrev mig, låg i sängen och såg filmer på laptopen – och levde på chips och snabbmat. Under alla år som jag mått dåligt hade jag skjutit problemen framför mig.
När sjukskrivningen var över tvingades jag inse att jag inte skulle lösa mina problem på egen hand, och de skulle inte lösa sig själva. Jag orkade inte ha det så här längre. Jag behövde hjälp. Jag ringde en väninna. Hennes mamma var psykolog och hon rekommenderade en kollega. Jag beställde tid och terapin blev min livlina. Tack vare den fick jag livet tillbaka.

År av skamkänslor

Det var jobbigt att gå tillbaka i tiden, att prata om det som hände den där sommaren och alla år av skamkänslor och förnedring som följde på den, men samtidigt var det renande. Det var som att lasta av bit för bit. Jag kände mig fysiskt lättare när jag fick bättre grepp om den psykiska biten, och jag kände en plötslig ömhet för den flicka som försökt hantera de händelser som vänt upp och ner på hennes tillvaro genom att skapa sig ett skydd – övervikten.

Läs också: Min man sitter i fängelse

Maten hade gett mig en bedövande känsla som var en del av vinsten, men att gå upp i vikt hade varit som att bygga mig en rustning. Tonåren stod för dörren och min kropp hade börjat förändras. Att lägga på sig blev ett försök att gömma kurvor och inte dra åt sig oönskad uppmärksamhet.
Allt det här spelade in efter det att Håkan lämnat mig. Det handlade inte bara om att tröstäta. Det var mitt undermedvetnas försök att skydda mig mot fler svek. Och på sätt och vis fungerade det ju eftersom det fick mig att stänga omvärlden ute.

Hade själv styrt

Så kroppen hade inte jobbat emot mig, det var tvärtom jag som styrt hela processen – även om jag inte varit medveten om det. Nu kunde jag äntligen börja samverka med kroppen på ett friskt sätt.
Under det följande året gick jag ner nästan alltihop. Sedan dess har jag nått min idealvikt genom att leva sunt och motionera – i dag njuter jag av att ta hand om mig.

Jag har också träffat en fantastisk man, och vi har just varit på vår första kärlekssemester tillsammans. För någon månad sedan åt vi middag ute och Håkan var där med sin fru. Den här gången fanns det något helt annat i hans blick, och även om det var en revansch så kändes det inte längre viktigt. Hans åsikt har inte längre någon betydelse för min självkänsla.

Jag är lycklig nu och det gamla spökar inte längre i det undermedvetna. Det styr inte mina val eller saboterar min hälsa. Min farfar är död, våldtäkten ligger långt tillbaka i tiden. Det blir inga konfrontationer eller polisanmälningar och jag har valt att inte berätta för min familj. Kanske ändrar jag mig på den punkten i framtiden, men just nu känns det bra som det är. Det är så underbart att få uppleva hur fantastiskt livet kan vara! Detta har jag väntat på i många år…

/Anette

Läs också

Jag hittade min son livlös i en knarkarkvart

Jag blev dubbelt sviken

Jag sålde sex efter skolan


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar nästa sida… http://www.allers.se/page/1/