Annons

Annons

Min första kärlek gör världen lite sötare…

Tänker på saker jag gillar. Många av dem som känner mig eller för den delen läst kåserierna ett tag, skulle kanske säga: kaffe.


Illustration: Victoria Plantin

Sant, men det är faktiskt en ganska sen bekantskap. Och det är lika mycket den varma mjölken i latten som intresserar mig. Dessutom är det en vän som orsakade mig mycket smärta och bekymmer i början. För fram till tjugo årsåldern var jag mest van vid tunt Lipton-te med skedvis av socker.

Annons

När jag sedan började arbeta i hemtjänsten blev situationen en annan. Damerna som jag gick till – för det var mest damer – ville gärna bjuda mig på kolsvart kaffe efter att jag utfört mitt dagsverke hos dem. Kanske av välvilja, tacksamhet eller av ren artighet.

Gilla Allers på Facebook

Jag tror de var glada att få utfört de saker som de själva inte längre kunde göra. Och möjligen ville de ha lite sällskap när de drack sin kaffetår.
Ibland kunde det ske flera gånger om dagen. Speciellt om jag hade många besök på mitt dagspass. Jag hade aldrig mage att tacka nej. Inte heller de gånger jag precis hade tagit en kopp hos damen som var före på listan.

Jag hade egentligen inte heller mage att tacka ja. För ovanan gav mig nästan magkatarr. Men trots den dåliga starten på relationen var det ändå här någonstans som mitt intresse började spira för bönan, doften och samtalen som omgärdar den.

Det är nu ganska längesen och jag vet inte om man har samma tid i dag att sitta ner och prata efter städningen/matlagningen/den personliga servicen – så som jag gjorde. Dock är det något helt annat än kaffe som är min första kärlek. Det är jordgubbssaft. Och jag älskade mormors.

Det vattnas i munnen när jag tänker på hur vi satt och smuttade på saftglasen i mormors och morfars ombonade och välskötta trädgård.
Bland körsbärsträden och tagetesrabatterna som jag och min jämnåriga kusin sprang runt, runt. Och bersån, där vi ruvade på hemligheter innan vi smög in i mormors och morfars sovrum och provade mormors scarfar på huvudet.

Luktade på krämer och klipsade fast pärlemorörhängen i öronen. När vi hade lekt färdigt satte vi oss vid trädgårdsmöblerna mitt i blomsterprakten.

Mormor snålade aldrig med jordgubbssaften. Hon fyllde glaset till hälften och fyllde på med lika delar vatten. Det var mycket att smaka på.
Den var hemlagad enligt konstens alla regler och gud så god den var!

Hon hade mer att hämta i källaren. Här hade hon och morfar en riktig skattkammare, lite som en exklusiv vinkällare fast med saft och andra godsaker i stället. På hyllmeter efter hyllmeter kunde man finna inlagda rödbetor, ättiksgurkor, saft och konserverad frukt. De hade att äta och dricka hela sommaren och vintern. Allt hade de tillverkat själva.

Jag svär nästan på att mormor hade i mer socker än receptet på jordgubbssaften egentligen angav. För sötare har jag inte smakat.
Och kanske är det därför jag gör samma sak när jag bakar. Jag gillar inte precisa mått eller mått i underkant. Överdrift är min grej.

Jag tar ordentligt rågade mått. Lite mer smör, lite mer kanel och mycket mer socker. Hur kan det skada om vi gör världen lite sötare?
Jag tror inställningen är ett direkt arv från mormor.

Ett annat arv är att mina föräldrar, mormor och morfar till mina barn, nu gör saft med dem om somrarna. Det blir gärna flädersaft, eller hylleblomssaft som vi säger på skånska. Och jag smakar och smackar när vi får hem flaskorna. De går snabbt åt. Jag har ingen vinkällare och de räcker absolut inte över vintern.

Jag tänker att jag ska dricka med smala sugrör, sådana som fanns när man var barn, så varar den längre. Men den tar slut snabbt och då åker jag till mitt favoritkafé och handlar mer. De har både hemgjord fläder-, jordgubbs- och apelsinsaft som jag brukade få som barn. Jag beställer och blundar. Dricker både saft och kaffe och får vara barn och vuxen på en och samma gång!

Text: Christel Skeppås

Christel är Allers kåsör.

Läs alla hennes kåserier här!

 



Läs mer om:

Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...