Annons

Annons

Jag lever med 300 hagelkulor i kroppen

När Anne Grethe låg skadad i gruset utanför exmakens hus och väntade på att han skulle skjuta henne igen trodde hon inte att hon skulle överleva. Men det gjorde hon. Hon förlorade en arm och fick skador för livet, men hon vägrar att låta det styra hennes liv. – Ett handikapp betyder inte att livet är slut, säger hon.


anne-greth

Det är söndagen den 20 augusti 2006. Anne Grethe sitter på kontoret och jobbar med sin doktorsavhandling. Det blinkar till i mejlboxen, ett mejl från exmaken. Två år har gått sedan de delade på sig, nu föreslår han att hon ska komma hem till honom och skriva under skilsmässopapperen. Bra idé, tycker Anne Grethe. Nu kan de äntligen sätta punkt, gå vidare.
På väg dit har hon en bra känsla i kroppen. När hon kommer in i huset ligger papperna redo på köksbordet, det är en tjock bunt. Hon sätter sig vid bordet, fast besluten att få det överstökat.
När exmaken börjar vanka av och an inne i köket börjar hon känna sig olustig. Hon vill ta sig därifrån, på en gång. Pappersarbetet kan hon göra klart hemma. Hon samlar ihop sina saker, reser sig och går mot utgången. ”Vi ses snart igen”, säger hon till exmannen och ger honom en kram. ”Det gör vi inte”, svarar han.
Anne Grethe inser att hon måste ta sig ut, snabbt. När han plockar fram en hagelbössa får hon panik och springer.
Det första skottet träffar i höften och hon faller handlöst ner på gårdsplanen utanför huset. Hon försöker dra sig fram i gruset med hjälp av armarna, men det går sakta. ”Hjälp, hjälp, jag är skjuten!” skriker hon.

LÄS MER: Jörgen blev pappa mot sin vilja

Så skjuter han igen. Skotten träffar henne i skuldran. Hon faller ihop på gruset. Hon tänker att nu måste jag ligga helt stilla och låtsas som om jag är död. Nästa skott kan bli det sista.
Efter en stund gör smärtan att hon inte klarar att vara tyst längre. Tänk om han hör, tänker hon. Tid och rum har upphört att existera och hon vet inte hur länge hon ligger på detta vis. Men när hon tittar upp ser hon en polis, inte exmannen. Han har skjutit sig vid köksbordet. Grannarna har hört skotten och ringt efter polisen.
Inte förrän hon ligger i ambulansen känner Anne Grethe den intensiva smärtan.

Annons

300 hagelkulor

På sjukhuset amputerar man hennes arm. Höften är sargad, både av skott och grus och sten, efter att hon släpat sig fram. Hon får genomgå flera komplicerade operationer.
I dag lever hon med en deformerad höft och förtvinade muskler. Inne i hennes kropp finns 300 hagelkulor som ständigt åker omkring. Hon har varit inne på sjukhuset och plockat ut hagel flera gånger, bland annat från nyckelbenet.
– Jag är glad att jag överlevde, jag kunde ju ha dött, säger Anne Grethe Solberg, 58.
För en tid sedan kom Anne Grethe, som bor i Oslo, ut med boken Et helt menneske i en halv kropp, en bok om överlevnad och hur hon tacklar livet som handikappad.
– Jag ville berätta om mina erfarenheter, kanske för att kunna inspirera andra. Jag lyssnar inte på prat om att jag inte kan göra saker längre på grund av mitt handikapp, för jag både kan och vill. Jag är mer aktiv nu än jag var innan jag blev skjuten.
Men det ligger mycket träning bakom att Anne Grethe fungerar så bra som hon gör.
– Ingenting kommer gratis. Jag var tvungen att lära mig att gå på nytt. Det var, och är fortfarande, väldigt hård träning.
När Anne Grethe låg på sjukhus hörde en vän, som är coach, av sig till henne. ”Vad vill du göra nu då?” frågade vännen och Anne Grethe blev både ledsen och provocerad av frågan.
– Hon ville motivera mig, ge mig ett mål. Något att sträva efter. Det var då jag bestämde mig för att bli Norges coolaste kvinna med bara en arm.
– Jag behövde ställa krav på mig själv, fortsätter hon. Och att ha ett mål är en fantastisk drivkraft, det blir en motor i rehabiliteringsprocessen.

LÄS MER: Min fine vän på Facebook var en bedragare

Tillbaka till arbetslivet

Fyra månader efter den våldsamma attacken kom hon hem för första gången. Huset, som är byggt 1870, fick byggas om för att passa hennes nya behov. Familj och vänner hjälpte till.
Anne Grethe hade svårt att vänja sig vid att plötsligt vara beroende av hjälp från andra.
– Jag var så otålig, jag ville kunna få hjälp direkt, inte vänta tills i morgon eller om tre dagar. Saker som jag tagit för givet att klara på egen hand tidigare behövde jag nu ha hjälp med. Det var frustrerande.
Hon fick erbjudande om att bli sjukpensionär, men det ville hon absolut inte. Hon ville tillbaka till arbetslivet.
Vändpunkten kom när hon kunde erkänna för sig själv att hon var ensam.
– Vi föds ensamma och vi dör ensamma. Det har alltid varit viktigt för mig att vara självständig, jag har aldrig velat ligga någon till last, säger hon.
Hon har ägnat sig mycket åt mental träning.
– Sättet vi pratar till oss själva påverkar kroppen. När tungsinnet kommer startar jag en inre dialog. Jag kommenterar rösterna jag hör inom mig och jag kan ifrågasätta mina egna tankar.
Mentala processer är någonting Anne Grethe jobbar mycket med sitt arbete som coach och ledarskapsutvecklare.
– Många sitter fast i sina egna tankar, både privat och i arbetslivet. Jag hjälper dem att hitta lösningar och det är där möjligheterna finns. Lösningen är sällan att skylla det orättvisa som hänt en på någon annan.
Det är så hon själv resonerar, hon vill inte veta av att det skulle vara synd om henne på något vis. Det som har hänt har hänt, och går inte att göra någonting åt.
Anne Grethes erfarenheter har gjort henne både tuffare och starkare.
– Jag skulle kunna ägna resten av livet åt att tycka synd om mig själv, eller så kan jag leva. Och jag har bestämt mig för att ha ett bra liv så länge jag lever.

Springer maraton

När Anne Grethe för några år sedan upptäckte att hon är bättre på att springa än på att gå beslutade hon sig för att springa en halvmara. Hon, som knappt sprungit en meter tidigare, blev biten av löpningen direkt.
Efter ett tag kom hon i kontakt med en tränare i Olympiatoppen, som är en del av Norges olympiska och paralympiska kommitté.
– Han ville gärna hjälpa mig och stöttade och utmanade mig. Jag älskade det! Det är genom utmaningar man växer.
Nu ställde hon in siktet på att springa ett helt maratonlopp i stället för ett halvt.
– Jag var så otroligt motiverad, och med stark vilja kommer man långt!
Hon säger att det var en utomjordisk upplevelse att springa loppet i New York. Hon var 53 år och sprang maraton för första gången – inför en miljon åskådare i publiken.

107624_Anne-Greth_7551

Anne Grethe springer flera gånger i veckan, ofta tillsammans med hunden Elsa Sophie, som hon och sonen har tillsammans.

– Jag gick utanför min bekvämlighetszon och tänjde på mina egna gränser. Jag får gåshud bara jag tänker på det!
Det har blivit sex maratonlopp sedan dess. Trots att läkarna har sagt att hon inte kan bli bättre nu känner hon att hon fortsätter att utvecklas hela tiden.
Även om Anne Grethe ser ljust på livet och inte klagar lever hon med plågsamma fantomsmärtor. Hon har provat allt för att få bukt med dem, utan framgång.
– Jag har insett att jag kommer att få leva med smärtorna, så i stället för att bekämpa dem försöker jag välkomna dem. Det hjälper.
Varje år, den 20 augusti, firar hon att hon överlevde. Det har blivit till en tradition.
– Jag klev upp ur sjuksängen och gick vidare. Ett handikapp betyder inte att livet är slut. Du får träna det som fortfarande fungerar och då kan du få ett rikt liv. Jag fokuserar på möjligheterna, inte på begränsningarna, säger Anne Grethe. 

Text: Sindre Nordengen
Svensk bearbetning: Cecilia Ericson
Bild: Anders Bergersen

Vill du läsa fler spännande historier? Prenumerera på vårt nyhetsbrev!


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar nästa sida… http://www.allers.se/page/1/