Annons

Annons

Min ångest fick mig att skada mig själv

Länge levde Johanna, 25, med en ångest så stark att hon skadade sig själv fysiskt för att stå ut. I dag är hon engagerad i föreningen Shedo som arbetar för att sprida kunskap om självskadebeteende, ätstörningar och psykisk ohälsa. För det går att bli frisk – det är Johanna själv ett inspirerande exempel på.


Dela din historia med oss
Skriv till Allers medarbetare Anna Karin Ericson om du har någon erfarenhet som du vill dela med dig av. Du kan vara anonym om du önskar det. Mejla till: direkt@allers.se

johanna

Johanna Hildingsson mådde en period i sitt liv så pass dåligt att hon försökte ta sitt liv.
– Det var både rop på hjälp och rena försök för att jag inte längre ville leva, säger hon.
Johanna är 25 år, och bor i Kalmar med sin sambo Gustaf och två katter. Hon arbetar på förskola och på ett särskilt boende. Hon mår i dag bättre, men det har tagit många år att nå hit.
Redan som barn kände hon att något skavde inom henne.
– Det var under mellanstadiet som det bröt ut. Jag kände att jag inte var som andra, att jag inte passade in. Jag minns inte så mycket från den tiden, men jag ville vara för mig själv, berättar Johanna.
Johanna kände ett stort svart hål inom sig. Hon upplevde en inre smärta som bara kunde dämpas en stund av en yttre smärta. Johanna började skada sig själv.

LÄS MER: Malin trotsade nätmobbarna

– Jag vill egentligen inte prata om det, för jag är rädd att andra ska ta efter, men jag skadade mig själv på flera olika sätt. Det dämpade min ångest ett tag, men det var aldrig någon garanti för hur länge det varade, säger hon.
I efterhand har hon förstått att det var ångest hon kände. Johanna var väldigt bra på att dölja för omgivningen att hon kände sig ledsen. Hon täckte sina skador med kläder. Hon slingrade sig om hon fick frågor om skadorna.
– Jag blev bra på lögner och bortförklaringar. Jag hade alltid ett svar och kom på nya sätt att skada mig, säger hon.
Johanna tyckte om lektionerna. Där hade hon något positivt att fokusera på.
– Jag får ofta frågan hur jag kom på att jag skulle skada mig själv och hur det började, men jag har ingen aning om var jag fick det ifrån. Jag har aldrig haft någon anledning, inget traumatiskt har hänt mig. Men jag har haft ett inre tomrum som har varit svårt att fylla.

Gick ner i vikt

Under högstadiet eskalerade problemen. Johanna utvecklade en ätstörning och gick ner väldigt mycket i vikt. Hon var deprimerad.
– Jag tror att det kan ha blivit värre för att det var mycket som var nytt för mig. Ny skola, nya lärare och nya klasskamrater, säger Johanna.
Hennes lärare tog henne till skolans kurator, men Johanna vägrade att prata om sina problem. Däremot gick hon i dagverksamhet på en ätstörningsklinik.
– De insåg att jag behövde mer hjälp, för att jag hade fler svårigheter. Jag blev inlagd på en psykiatrisk avdelning i flera månader.
Johanna fick ångestdämpande läkemedel och gick i terapi. Hon missade mycket skoltid. Läraren, som Johanna först tyckte var jobbig och la sig i, blev hennes räddning när det gällde studierna. Läraren ordnade en personlig studieplan åt Johanna.
– Hon gjorde att jag faktiskt klarade hela högstadiet. Det var skönt att ha det stödet. Nu i efterhand har jag skrivit och tackat henne för det arbete som hon la ner. Hon svarade mig att hon också hade lärt sig något av det. Det var kul att få svar från henne.
I gymnasiet fortsatte Johannas depressioner och självskadebeteende. Hennes kontakter med psykiatrin hjälpte bara delvis.
Vändningen kom när hon började i dialektisk beteendeterapi, en form av kognitiv beteendeterapi som syftar till att minska självskadebeteende. Hon gick i terapi individuellt och i grupp. En stor del av terapin handlade om att själv komma fram till hur hon ska agera när hon mår dåligt.

LÄS MER: Jag blev slagen som barn – nu hjälper jag andra

– Jag har testat allt från kalla duschar till att gå ut och gå och räkna steg. Jag har kommit fram till att det jag tycker är roligt att göra när jag mår bra, kreativa saker som att teckna och brodera, ska jag använda till att hantera jobbiga situationer.
Samtidigt som hon hittade rätt i livet tack vare terapi, träffade hon sin pojkvän Gustaf och fann vänner.
– Det var också vid rätt tidpunkt. Det var värt att kämpa för att må bra för hans skull, när jag inte orkade kämpa för mig själv. På gymnasiet träffade jag kompisar som mådde bra i sig själva. Det gav mig något friskt att luta mig mot och var ett stöd under vändpunkten av mitt liv.

Stöttande föräldrar

Johanna kände också ett stort stöd från sina föräldrar. När flera positiva saker skedde i Johannas liv började hon också att må bättre. Hon studerade biomedicin i tre års tid vid universitetet.
– Jag är bra på att plugga och klarar att göra det på universitetsnivå. Det har lyft mig. Tyvärr gick jag en utbildning som inte ger något jobb, men jag vill fortsätta studera något inom medicin.
Genom olika projekt har Johanna träffat andra med liknande problem. Det har stärkt henne att veta att det finns fler som har samma tankar som hon. Nu föreläser Johanna om psykisk ohälsa och självskadebeteende genom föreningen Shedo och nätverket Brobyggarna.

LÄS MER: Allt var perfekt – ändå kunde jag gråta i timmar

– När jag gick i skolan vågade jag aldrig svara på några frågor och om det var presentationer så undvek jag dem. Nu har jag hållit föreläsningar för över 200 personer. Det känns häftigt! Att få berätta om egna erfarenheter och hjälpa andra ger jättemycket. Att jag vågar prata gör att andra vågar prata om sina problem.
Det har varit en tuff resa för Johanna. Hon har levt med självskadebeteende under en stor del av sitt liv.
– I och med att jag har hjälpt mig själv att hantera självskadetankarna kan jag också hantera ätstörningar. Jag mår bra av rutiner och att inte ha för mycket eller för lite att göra. Jag mår bra om jag har balans mellan mat, motion och sömn.
Det händer fortfarande att Johanna drabbas av ångest och självskadetankar.
– Nu vet jag hur jag ska bryta det, att vila och göra saker som jag mår bra av. Jag vet att det går över, att det inte är för resten av livet, säger hon.
Johanna hoppas att kunskapen kring självskadebeteende ska öka i samhället och att den som ser någon som mår dåligt vågar engagera sig och försöka hjälpa.
– Våga fråga och våga lyssna. Våga finnas där som ett stöd!
Hon tycker att både den som är anhörig och den som själv har problem kan vända sig till brukarföreningar.
– Brukarföreningar kan vara bra att vända sig till i första läget, för ofta kan man få kontakt med dem direkt och där finns någon som lyssnar. Det finns många olika sätt att ta kontakt med föreningar. Jag hade aldrig vågat ringa, men att chatta eller mejla kan vara lättare. Där kan man också få stöd i att våga söka hjälp hos psykiatrin, säger Johanna.
Genom åren har hennes läkare haft uppfattningar om huruvida hon kan ha olika neuropsykiatriska diagnoser. Johanna har nyligen genomgått en autismutredning.
– Jag har inte autism, men fick reda på att jag har väldigt svårt att bearbeta intryck, vilket gör att jag lätt blir trött. Det i sin tur kan vara orsaken till att jag får återkommande depressioner. Så nu ska jag öva på att vila! 

Text: Anna Smedberg
Bild: Kristina Wirén

Sök hjälp direkt

Att skada sig själv handlar om att försöka hantera en stark själslig smärta. Skadandet kan vara ett sätt att minska ångesten, att lugna eller straffa sig själv, att visa andra att något är fel – ett rop på hjälp.
Det är viktigt att bryta beteendet så tidigt som möjligt. Ta kontakt med, eller be någon om hjälp att kontakta, vårdcentral, ungdomsmottagning, elevhälsan, företagshälsovård, barn- eller vuxenpsykiatrin. Föreningen Shedo ger stöd till den som är drabbad av en ätstörning eller självskadebeteende.

Källor: Vårdguiden 1177.se
och www.shedo.se

Vill du läsa fler gripande livsöden? Prenumerera på vårt nyhetsbrev!


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar nästa sida…