Annons

Annons

Min älskade begav sig ut i skogen för att dö

En dag kom telefonsamtalet som Malin fruktade. Det var hennes deprimerade make och hon glömmer aldrig hans ord: "Jag är i skogen och har tagit tabletter".


shutterstock_81723130

Facebookinlägget som Lars skrev gav henne kalla kårar: ”Jag förbereder mig för en lång resa.”

Han jobbade i Norge och vägrade svara när hon ringde. Malin visste vad det här kunde betyda; hennes man hade hamnat i det djupa, svarta hålet förr.

Annons

Det som hon inte visste något om den där gången för 20 år sedan, när hon fastnade för hans varma leende och mörkrufsiga hår.

Hon pluggade till sjuksköterska när hon först fick syn på den långa, snygga sjukgymnaststudenten. De båda var bara några och tjugo och Malin valde att sitta och plugga hos kompisen som bodde i samma studentkorridor som han, bara för att kunna kika på Lars.

Läs också: Christina och Marita förlorade sina män

Från fönstret kunde hon se hur Lars gav sig iväg på långa löpturer. Han gillade att träna, precis som hon, och Malin till och med klockade hans löpturer i smyg.

Minnena ger henne något drömskt i blicken.
– Jag lämnade ett vykort i hans brevlådeinkast, jag frågade om vi skulle gå på bio tillsammans. På den vägen var det.

Avgrundsdjupt mörker

Aldrig hade hon kunnat ana att den så levnadsglade, alltid lika positive Lars också bar på ett avgrundsdjupt mörker. Båda älskade äventyr och efter studietiden provade de olika boendeorter och arbeten, de testade att leva på landet och i stan. De bodde både i landets sydligare delar och långt norrut. Båda hade samma inställning: utmaningar var till för att antas!

Läs också: Båda mina föräldrar begick självmord

– Vi fick våra två första barn ganska snabbt, Elin och Erik var vår stora glädje och även om vardagsrutinerna fyllde större delen av livet så förlorade vi aldrig vårt gemensamma intresse för träning och löpning. Vi sprang ofta tillsammans. Lars var mycket snabbare än jag, men han anpassade sin takt efter mig. Vi sprang maraton ihop och hade ett fint vardagsliv tillsammans.

Försvann plötsligt

När Malin blev gravid med en sladdis, lilla Ingrid, kom det som en lycklig överraskning. Men det var strax efter hennes födelse som Lars för första gången blottade en sida som Malin inte kände till.

– En dag bara försvann han hemifrån. Min första tanke, när han varken svarade på mina telefonsamtal eller sms, var att han måste ha träffat en annan kvinna! Han var borta i tre dygn, säger Malin, skakar på huvudet och blir tyst en stund innan hon fortsätter:

– Sedan ringde han mig och jag glömmer aldrig hans ord. ”Jag är i skogen och har tagit tabletter, men jag vet inte var jag är.” Den panik jag kände då är obeskrivlig. Alla barnen var hemma och bebisen låg på golvet. Jag sprang till grannen – hela tiden med Lars i luren – för att få hjälpmed barnen. Sedan ringde jag 112 med en annan telefon och till slut lyckades polisen hitta honom. Han hade gått tre mil i skogen.

I chock

Malin hamnade i chock, men blev samtidigt väldigt effektiv och tänkte att nu måste de lösa det här. Hon mötte upp med sin mamma på sjukhuset där Lars hade magpumpats. Han var mycket, mycket ångerfull.
– När jag åkte hem igen var jag ännu i chock och la mig på soffan fullt påklädd. Tankarna snurrade i huvudet. Skulle han överleva? Hade de ens sagt något om det på sjukhuset? Jag försökte ringa akutpsyk för att få hjälp, men blev avvisad.

Lars skrevs ut efter några dagar. Han fick psykologhjälp och antidepressiv medicin. Men Malin fick ingen hjälp och hon hade svårt att lita på Lars. Skulle han försöka fler gånger? Varför ville han inte leva?

Läs också: Kärleken till Jenny hjälpte mig att lämna drogerna

Ett inre mörker

Lars berättade om ett mörker som var svårt att förklara. Han sa att han avundades Malin hennes temperament, hela spektrat i hennes livliga känsloregister. Han avundades också hennes stora vänkrets.

Malin säger att Lars var världens bästa lyssnare, men han var själv inte lätt att komma inpå livet. Han hade egentligen inga egna vänner, trots att han var oerhört omtyckt, både som människa och sjukgymnast.
– Efter självmordsförsöket var jag jättearg på honom, samtidigt som jag skyddade honom. Det tog åtta år innan jag pratade med någon om vad som hade hänt. Men vi pratade mycket med varandra och han lovade om och om igen att aldrig göra om det.

Försvann igen

Men åtta år senare hände det igen. Lars bara försvann. Den här gången ringde Malin omedelbart till polisen samtidigt som hon, tillsammans med sin pappa, letade igenom hela huset.

– Med hjärtat bultande av skräck åkte vi runt överallt och sökte och jag försökte ringa honom hela tiden. Polisen sökte honom också och hans bild delades ut till stans taxichaufförer. Efter sex timmar började Lars svara på mina sms. Jag var orolig för att formulera mig fel, så pappa fick hjälpa mig. Den här gången hade Lars gått två mil i skogen och han hade ett rep med sig. Han skulle hänga sig och jag var livrädd innan vi hittade honom, blåfrusen och ledsen. Vi borde förstås ha kört honom raka spåret till psyket, men jag tänkte bara på att han behövde vila, mat och värme, så vi åkte hem och jag pysslade om honom.

Otrygg tillvaro

Ännu en gång hade Lars gjort tillvaron otrygg för familjen och Malin vet inte riktigt hur hon ska förklara hur hon lyckades gå vidare, men sakta återgår livet till vardag även efter traumatiska händelser. Lars bytte jobb och kom att resa mycket i jobbet. Han verkade trivas bra i Norge och hade långa ledigheter tillsammans med familjen.

Men så kom den där dagen när hjärtat höll på att stanna hos Malin. Hon upptäckte att Lars hade fullt av ärr på handleden.
– Han sa att han skar sig för att lätta på ångesten och jag kände bara att herregud, vi har tonårsbarn här hemma som vi försöker fostra på bästa sätt – och så går min man och skär sig i hemlighet. Det var oerhört svårt att förstå.

Läs också: Jag fick panik av mammalivet och rymde från min man

Ringde efter hjälp

Malin fick veta att Lars hade skurit sig, tagit tabletter och riggat ett rep i sitt övernattningsrum, men besinnat sig och ringt efter hjälp. Han hade vårdats på psyket i Norge, men ljugit för att få komma hem.
– Han hade sagt att han måste hem och hjälpa till med en flytt. Det var under julen för tre år sedan. Under de dagarna pratade Lars om sig själv som han aldrig tidigare hade gjort. Jag låg i soffan, han satt vid mina fötter och pratade och pratade. Han berättade om saker som han ville göra och att han var ledsen över att inte ha några vänner. Det var olikt honom att vara så öppenhjärtig.

Lars åkte tillbaka till jobbet i Norge efter jul. Allt verkade okej, men en kväll ringde han hem stupfull. Lars brukade aldrig dricka! Malin förstod att något var fel.
– Sedan fick jag ett långt mejl där han skrev att jag hade förlåtit honom för mer än jag borde och att han hade ljugit mer än jag visste. Han hade hamnat i ekonomiskt trubbel. Nu blev jag riktigt, riktigt orolig och ringde honom, men Lars svarade inte på mina frågor utan la bara på luren. Sedan gjorde han som han alltid har gjort. Han gjorde sig oanträffbar.

Svarade inte

Lars svarade inte när Malin ringde eller sms:ade.
– Han var 100 mil bort och när jag skulle lägga mig såg jag hans inlägg på Facebook där han skrev att han förberedde sig för en lång resa. Hjärtat bultade och magen vände sig ut och in, tankarna snurrade. Jag visste ju att barnen också skulle läsa detta!

shutterstock_233434675

Löpning var ett stort intresse i Malins och Lars liv, och de sprang även maraton tillsammans.

De sista orden

Malin berättar att hon ringde ett telefonnummer i huset som Lars bodde i. En kvinna som svarade hjälpte Malin med att knacka på hos Lars.

– Han öppnade dörren och jag hörde hans röst. ”Säg till henne att jag ringer i morgon.” Det är de sista orden jag hörde Lars säga. Han ringde aldrig.

Beskedet om Lars död lämnades av polisen. De väntade på Malin när hon kom till jobbet nästa dag.

– Jag rasade ihop på golvet och skrek och grät. Ändå kunde jag inte förstå, jag ville inte förstå. Eftersom jag jobbade på en annan ort skjutsade polisen mig hem och det var den jävligaste resa jag har gjort. Barnen skickade glada sms till mig samtidigt som jag var på väg hem för att berätta för dem att deras liv totalt hade förändrats, att deras älskade pappa inte fanns mer. Och jag visste att de skulle bli förkrossade.

Läs också: Adhd-diagnosen var en tröst

Rasade ihop

Malin åkte till dotterns jobb. Hon rasade ihop skrikande i sin mammas famn och tillsammans åkte de hem till de andra barnen.

– Vår minsting bara grät och grät och vår son frös till is.

Malin drar ett djupt andetag innan hon med blanka ögon berättar vidare:
– Vår son började sms:a till Lars: Pappa? Pappa? Om och om igen…

Mardrömmen som följde önskar Malin att ingen skulle behöva uppleva. Familjen sörjde djupt, hela tillvaron var ett kaos och Malins föräldrar flyttade in hos dem.

– Jag bara höll om barnen och vi grät tillsammans. Prästen som besökte oss strök mig på axeln och sa: ”Malin, det här är det värsta. Nu blir det inte värre.” Och mitt i helvetet var det en tröst. Det skulle i alla fall inte bli värre.

Stöd av andra

Malin bearbetade händelsen genom att läsa om psykisk sjukdom och självmord. Hon läste andra anhörigas berättelser och fann en stor tröst i att följa dem som hade kommit längre i sorgearbetet. Hon behövde få veta att hela kroppen och själen inte skulle smärta dygnet runt i resten av livet.

– Därför vill jag själv berätta min historia. Kanske kan det vara en tröst för andra att veta att det går att resa sig ur helvetet. Helst hade jag också gått ut med namn och bild – för att bryta tabut kring självmord. Vi har ingenting att skämmas för! Men jag tänker på våra barn och deras rätt att själva en dag få formulera sin historia.

Läs också: Jag hittade min son livlös i en knarkarkvart

Fått samtalshjälp

Det är ett par år sedan Lars valde att lämna dem. Både Malin och barnen har fått samtalshjälp, men det största stödet har de funnit i varandra och hos Malins föräldrar som funnits tätt intill dem hela tiden.

– Så fort jag vaknade till och kom ihåg den grymma verkligheten fanns mamma där och baddade min panna och höll om mig. Flera av de vänner som förut stod mig nära försvann tyvärr. Kanske var de rädda för hur de skulle hantera min sorg. Andra vänner klev fram och kom att betyda väldigt mycket för mig. Att bara finnas där, stryka den sörjande på axeln, komma med en gryta mat. Det är de små sakerna som betyder så mycket när tillvaron fullständigt har rämnat.

Väldigt arg

Malin berättar att hon har varit väldigt arg på Lars som orsakat henne och barnen det helvete de genomlevt, men har förstått att den som tar sitt liv mår så dåligt att han tror att han gör sina nära en tjänst.
– Sorgen, och Lars, finns med mig varje dag och jag tänker ofta på vad han skulle ha sagt och tänkt. Men i dag är jag lycklig med Roger och nu har ett nytt kapitel i mitt och barnens liv börjat.

Ett nytt liv

I dag har Malin mött kärleken på nytt och på hennes finger blänker en alldeles ny förlovningsring. Hon och Roger har så roligt ihop och han har accepterat att hon har det bagage hon har.
– Vi kan sitta och bläddra i gamla fotoalbum och det är helt okej för Roger. Lars kommer alltid att ha varit en stor del av mitt liv. Lars var alltid glad, han hade mycket humor och han var världens bästa pappa. Det var det första jag sa till prästen. Det kändes viktigt att berätta. Och det är genom barnen som Lars lever vidare. Ingrid är lång och gänglig som han var, säger Malin och rufsar sin yngsta dotter i håret när hon konstaterar att hon återigen kan känna genuin lycka.

– Nu är det olika högtidsdagar som är riktigt jobbiga, men däremellan mår jag riktigt bra. Och nu skapar vi nya minnen tillsammans, jag, barnen och Roger.

Text: Birgitta Lindvall Wiik
Bild: Shutterstock

Läs också

Alkoholen hade prästen Britta i ett fast grepp

shutterstock_313224359

Save

Save

Save

Save

Save

Save

Save

Save

Save


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar... http://www.allers.se/page/1/