Annons

Annons

Michael Nyqvist: Det finns ett evigt hål i mitt hjärta

För skådespelaren Michael Nyqvist blev det 
efterlängtade mötet med hans biologiska pappa 
en lyckträff. Han fann en saknad pusselbit och fick 
en ny, italiensk familj. Men sorgen över att ha blivit 
bortadopterad bär han alltid med sig.


Michael Nyqvist i stor intervju: ”Drabbas lätt av en känsla av tvivel”

4
Visa bildspel
/
Mikael Nyqvist
...
Visa mer

• Detta är en återpublicerad intervju från Hemmets veckotidning från januari i år •

Michael Nyqvist går med svikt i stegen, höstlöven yr runt hans ben. Just nu befinner han sig i Sverige, men de senaste sex, sju åren har han bott och filmat i såväl New York som Los Angeles och Paris, där han äger en lägenhet.

Annons

Alltsedan kassasuccén Män som hatar kvinnor från 2009 är Michael en av våra största 
internationella stjärnor med storfilmer som Mission: impossible och John Wick på sitt cv.

Gilla Allers på Facebook

– Efter Millennium-filmerna rullade det på med erbjudanden. Plötsligt öppnades dörrar jag inte visste fanns och numera ingår jag i Hollywoods stall. Som skådespelare och människa vill man utvecklas och komma vidare. Jag hade länge känt att det inte längre görs så mycket bra film i Sverige. Jag rörde mig i samma 
cirklar, det hände inte så mycket nytt. Sedan flyttade jag till New York och fick nya perspektiv. Det var nyttigt, säger Michael, som sina framgångar till trots inte tar något för givet.

Vandringen på röda mattan inför en filmpremiär är exempelvis något han fasar för varje gång, eftersom han är rädd att göra bort sig och nervös för vad folk ska tycka om hans insats.

– Jag vet ju inte hur filmen kommer att tas emot. Det finns en osäkerhet där. Jag är alltid rädd att jag ska svimma eller börja kräkas. Jag tycker att det är jättejobbigt, säger Michael och berättar att han undviker att se sina egna filmer, eftersom han är extremt självkritisk.

– Jag tycker ofta att jag är dålig och pinsam. Jag ser bara de där detaljerna som inte blev bra. Jag läser inte recensioner heller… samtidigt vet jag att det är lärorikt att titta.

Läs också: Skådespelaren Michael Nyqvist är död

Drabbas av tvivel
Inför varje ny roll finns rädslan att den ska bli hans sista. Oron för att inte räcka till, att inte ”sätta” rollen, svävar över honom som en skugga ända tills det lossnar och han hittar in i karaktärens innersta kärna.

– För mig är skådespeleri på liv och död. Jag drabbas lätt av en känsla av tvivel, skam och förnedring. Det handlar om att våga släppa alla brynjor och slå hål på mina försvar. Det är en lika skrämmande process varje gång, säger Michael med ett leende, och tillägger att
utmaningarna är än större när han agerar på engelska eller franska.

– Först måste jag jobba mig in i ordens
betydelse. Jag har ju inga naturliga associationer, som jag har på svenska. Därefter måste jag gå i karaktären och ge den kött och blod. Det är ett hårt arbete.

Rädslan för att telefonen ska sluta ringa är förstås obefogad numera. Men inte desto mindre verklig för Michael. Troligen härrör den från barndomens trauma. Hans biologiska mamma lämnade sin nyfödde son till ett barnhem och vid ett års ålder adopterades han av paret Nyqvist. Han blev bortvald, men fick en chans till ett nytt liv.

Inre raseri
Han beskriver uppväxten som hyfsad och själv älskade han sina adoptivföräldrar villkorslöst. Men anknytningen haltade. Han fann en fristad hos sin dagmamma och senare i teaterns och litteraturens värld. Genom att gå in i en roll, läsa eller skriva kunde han för en stund bli någon annan.

Som femåring fick han veta att han var adopterad.

– Då föll polletten ner. Jag minns att 
det alltid fanns en spänning runt mig, att något var annorlunda. Nu förstod jag varför. Men det var inget jag fick berätta för andra. Mamma sa att det var vår hemlighet, säger Michael sakta.

Han upplevde det som fruktansvärt att
 behöva gå och bära på denna hemlighet.

– Jag höll på att sprängas inifrån. Det grävde ett evigt hål i mitt hjärta och skapade ett inre raseri som jag kommer att bära inom mig tills jag dör. Det är nog därför jag ofta får spela onda, hårda män, i alla fall 
i Hollywood. Den där svärtan, jag har nära till den känslan… men jag 
försöker alltid att gestalta dessa 
karaktärer flerdimensionellt. Ingen är bara ond!

Han tystnar en stund.

– Jag kände länge en skräck för att råka avslöja något som jag inte fick berätta. Det var som att jag inte hade regelboken. Jag kunde börja berätta och i samma ögonblick få en otäck känsla av att jag gjorde något förbjudet.

Trots vilsenheten i att vara adopterad kände han att det fanns en väg ut – och det fanns hopp i den känslan. Någonstans fanns ett
annat liv, andra föräldrar, en annan Michael.

Men det var först när han själv blev pappa som han kände behovet att på allvar söka sina rötter. Plötsligt blev det viktigt att få svar och att ge barnen en chans att lära känna sina biologiska farföräldrar. Han fann sin biologiska mamma. Men hon hade stängt dörren om barnet hon övergav och ville inte ha fortsatt kontakt. Däremot kunde hon berätta att hans far hette Marcello Lo Cicero och var italienare. Efter idogt sökande via ambassader och många telefonsamtal till italienska män med samma namn, men som inte var hans pappa, fann han till slut rätt Marcello, i Florens. Michael reste dit och hittade apoteket som hans far ägde. Men när han tog mod till sig och gick in fick han veta att apotekaren var bortrest på semester. Så Michael lämnade snopen en lapp med sitt ärende och sitt telefonnummer till en kvinna bakom disken. Kvinnan visade sig vara hans halvsyster. Men det visste han inte då.

Några veckor senare ringde telefonen. Det var Michaels pappa.

– Det var omtumlande och overkligt. Jag hade förstås hoppats, men förväntade mig ingenting. Vi pratade lite trevande på franska och min pappa lovade att snart komma till Sverige, berättar Michael.

Träffar sin pappa
Det kom dock att dröja några månader. I sin bok När barnet lagt sig beskriver Michael hur han nervöst väntade i en hotellobby på sin pappa som aldrig tycktes dyka upp.
Eftermiddagen hann övergå i kväll innan en stilig medelålders man i beige överrock äntligen gjorde entré.

– Det var en märklig känsla av självklarhet. Där var han ju! Det var så tveklöst han, min far. Jag såg genast likheten mellan oss, och det var som att hitta hem. Vi har samma händer, samma ljusa ögon, samma egensinniga och intensiva karaktär.

Jo, intensiteten hos Michael är påtaglig. Han tar plats på ett självklart vis, samtidigt som han har ett jordnära, varmt och lättsamt anslag. Någon på gatan hejar och
han hejar glatt tillbaka. Han blir igenkänd överallt, det kommer med berömmelsen. Bekvämt tycker han inte att det är, men ändå helt okej.

– De flesta är ju trevliga och positiva,
 konstaterar han.

Mötet med fadern blev början på en varm och innerlig relation. Marcello är i dag drygt 80 men fortfarande vid god vigör. Michael och hans familj hälsar ofta på sin italienska släkt. Utöver sin pappa har han också sin syster, som han har kommit att stå nära. En bror bor i Paris och de träffas när Michael är där. Men sina italienska rötter och sitt sydländska utseende till trots känner sig inte 
Michael särskilt italiensk.

– Nej, jag kan tycka att det där supersociala är jobbigt… men samtidigt pratar vi hål 
i huvudet på varandra när vi ses, mestadels på franska, eftersom min italienska inte är så bra. Min pappa är intellektuell, klok och har mycket självkänsla. Vi har kul ihop. Mina barn har uppskattat att få tillgång till sin biologiska farfar, de fann varandra direkt. Vi har accepterat det vi har och vet att det är något speciellt, säger Michael, som är mycket mån om att hålla familjen nära – kanske för att den pusselbiten saknades så länge. Framför allt barnen betyder allt för honom.

– Jag har tackat nej till roller för att jag inte vill vara ifrån dem. Att spela teater kan vara svårt när man har familj, eftersom man alltid är borta på kvällar. Och på dagarna är ju barnen i skolan. Värst har det varit om jag både filmat och spelat teater eller turnerat. Det slutade jag med tidigt, säger Michael och skakar på huvudet.

Barnen följde med
Under åren då han har filmat utomlands har barnen ibland fått följa med. De har skött skolan på distans och samtidigt fått en unik inblick i Hollywoods filmfabrik. Framför kameran är jobbet ungefär detsamma som 
i Sverige, menar Michael. Men bakom är det en annan femma.

– Man blir omhändertagen hela tiden och skjutsad överallt. Som svensk kan den där uppmärksamheten kännas konstig. Vi är vana vid att man inte ska tro att man är förmer än någon annan. Vid ett tillfälle hjälpte jag en kille med några sladdar på en inspelning och han blev väldigt stressad av det. Det uppfattades som att jag kritiserade honom. Men jag ville ju bara vara schyst, säger 
Michael och skrattar.
Numera är barnen utflugna. Bägge bor 
i London och Michael behöver inte längre ta hänsyn till dem när han väljer roller.
 Något han förstås gläds åt men också sörjer en smula.

– Det är naturligt att de lever sina egna liv, och jag är jättestolt över dem. Men såklart saknar jag dem. Det känns tomt hemma. Vad ska jag göra nu? Börja på en bokbindarkurs? Prata med hunden? Men det är samtidigt skönt att kunna släppa taget lite, att slippa oron, vakan och väntan på att de ska komma hem. Det är livets gång.

För Michael innebär den nya livsfasen 
en ökad frihet. Han är på topp som skådespelare och ser fram emot de kommande åren. En dröm är att få medverka i en Bollywoodproduktion. Men oavsett om han framöver kommer att filma i USA, Frankrike eller Indien så är hemma ändå alltid hemma.

– När jag drabbas av hemlängtan brukar jag dra mig undan och skriva. Skrivandet är min ventil och ett sätt att låta min inre röst få komma till tals. Och så lyssnar jag på Sjörapporten, den invaggar mig i en känsla av trygghet.

 

Fakta: Mikael Nyqvist

Född: 8 november 
1960 i Stockholm.

Aktuell: Fick 2017 en Guldbagge för bästa manliga biroll för rollen som chefredaktör Markel i Den allvarsamma leken.

Filmer i urval:
Tic Tac (1997) 
Beck – Lockpojken (1997)
Tillsammans (2000) 
Grabben i graven bredvid (2002) 
Så som i himmelen (2003)
Arn – Tempelriddaren (2007) 
Män som hatar kvinnor (2009) 
Mission: impossible – 
Ghost protocol (2011) 
John Wick (2014) 
Colonia (2015) 
Den allvarsamma leken (2016)

Har skrivit två böcker: När barnet lagt sig och Dansa för oss.

 

Text: Maria Zaitzewsky Rundgren, Hemmets.se

Foto: Jennifer Glans, IBL

 

Missa inte: Tommy Nilsson: ”Att sluta dricka är det bästa jag 
har gjort”



Läs mer om:

Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...