Annons

Annons

Maries dotter blev överkörd av en traktor

Det enda Marie visste var att hennes dotter Vendela hade blivit överkörd av en traktor. Hur allvarligt det var förstod hon först när hon fick se Vendela på olycksplatsen. Och ambulanspersonalen bad henne följa med i helikoptern – om inte dottern skulle överleva färden...


Det har tagit tid för både Vendela och hennes mamma Marie att komma över traumat.

Det har tagit tid för både Vendela och hennes mamma Marie att komma över traumat.

Det har gått nästan tre år sedan den där fruktansvärda septembereftermiddagen när Vendela Lundgren var ytterst nära att mista livet i en allvarlig olycka. Men minnesbilderna är fortfarande mycket starka hos både 18-åriga Vendela och hennes mamma Marie Tulokas Lundgren, 49.
Känslan av panik och skräck kan åter göra sig påmind och komma över dottern om hon till exempel hör en ambulanssiren, berättar Marie samtidigt som hon serverar oss kaffe vid köksbordet i deras hem på landsbygden utanför Alingsås.
– Det värsta har lagt sig. Men när jag ser en traktor har jag än i dag svårt att förstå hur Vendela kunde överleva. Det känns osannolikt när man ser de stora hjulen, säger hon och kramar om sin dotter som satt sig bredvid henne vid köksbordet.

Annons

Läs också: Anita räddade sin man ur en isvak

Från huset i den lilla byn Loo i Västergötland, där Vendela bor med mamma Marie och pappa Martin, 54, och syskonen Mathilda, 15, och Ludvig, 21, är det bara ett par kilometer till platsen där hon blev överkörd i september 2013.
– Jag var på väg hem från skolan på min moped när det hände, berättar hon. På den smala grusvägen fick jag möte med en traktor och bakom den kom en skolbuss.
Eftersom det knappt fanns plats för ett möte fick Vendela panik. Hon minns inte exakt vad som hände men antar att hon reflexmässigt tryckte in handbromsen. Mopeden sladdade till på grusvägen och Vendela kastades över styret.
– Jag minns att jag hamnade på marken. Sedan blev allt svart och jag kommer inte ihåg något förrän jag vaknade upp bredvid vägen.

Hann inte bromsa

Traktorföraren hade inte en chans att bromsa sitt tunga fordon. Både ena framhjulet och bakhjulet rullade över Vendelas mage innan han lyckades stanna.
– Det var tur att han inte bromsade så att Vendela klämdes fast under ett av däcken. I så fall hade hon inte överlevt, säger Marie.
Hon var ledig från sitt arbete som undersköterska på akuten i Alingsås den här dagen och hade precis kommit hem när telefonen ringde. Det var Martin som ringde och berättade att han blivit larmad om att en traktor kört över deras dotter.
Men trots att Marie hörde vad hennes man sa var det för osannolikt för henne för att hon skulle förstå den fulla innebörden av vad han berättade. När hon körde till olycksplatsen trodde hon att Vendela bara kört omkull och skrapat sig lite.
– Men när jag närmade mig platsen och såg traktorn och skolbussen blev jag rädd. Sedan såg jag att Vendela låg på rygg med benen utsträckta. Hennes skor hade ramlat av vid olyckan.
Åsynen av sin dotters kritvita ansikte och det faktum att hon låg helt stilla gjorde att Marie, med sin erfarenhet av akutfall, omedelbart förstod att Vendela var svårt skadad. När hon frågade vad som hänt sa den chockade traktorföraren att han kört över henne.
– Då förstod jag att hon var döende, att hon hade allvarliga inre skador. Min första tanke att jag skulle försöka rädda min dotter genom hjärt- lungräddning. Men samtidigt insåg jag att det inte skulle hjälpa om hon hade inre blödningar.

Läs också: Marcus kraschade i pulkabacken

Kände sig maktlös

Trots sina skador var Vendela vid medvetande och hennes blick mötte Maries.
– Jag kände mig helt maktlös eftersom jag inte kunde göra något för henne, och då brast det för mig, berättar Marie. Vendela försökte trösta mig och sa: ”Gråt inte mamma.”
– I min djupaste nöd la jag min hand på Vendelas ben och ropade på Jesus. Jag har en mycket stark gudstro och jag vill tro att han hörde mig. Det är ju faktiskt inte något annat än ett mirakel att hon överlevde.
Först kom räddningstjänsten till olycksplatsen och strax därefter två ambulanser. Marie kände ambulanspersonalen, det var hennes arbetskamrater på akutmottagningen i Alingsås. När hon såg de blickar de gav varandra förstod hon att de inte gav hennes dotter stora chanser att överleva.
Räddningstjänsten tog av Vendela mopedhjälmen, fixerade hennes nacke med en krage och gav henne syrgas. När ambulanssjuksköterskorna kom satte de omedelbart nål med dropp.
– Deras insats hjälpte till att rädda hennes liv och jag är otroligt tacksam för vad de gjorde. Men mer kunde de inte göra förrän ambulanshelikoptern från Göteborg anlände.
Samtidigt hade Vendela börjat få ont och fick smärtstillande.
– Efter det domnade jag bort, berättar hon.
Trots att hon är flygrädd tvekade Marie inte en sekund när hon fick erbjudandet att följa med i helikoptern.
– Eftersom ambulanspersonalen inte trodde att Vendela skulle överleva tyckte de att det var viktigt för mig att jag var med under färden, säger Marie.
Vendela har bara diffusa minnesbilder av helikopterfärden.
– Jag hallucinerade och trodde att jag var död.

Svåra inre skador

Först flögs hon till barnakuten i Göteborg, men fördes sedan snabbt vidare till Sahlgrenska sjukhuset. Under tiden satt hennes chockade pappa, som inte visste om hans dotter levde eller var död, i bilen på väg in till sjukhuset.
– Vendela skickades direkt upp till röntgen. Där fick vi beskedet att hennes lever och mjälte var mosade. Den ena njuren var delvis krossad. Den andra var hel, men där var artären avsliten. Båda lungorna var punkterade och hon hade flera revbensfrakturer, berättar Marie.
En läkare informerade Marie och Martin om att de tänkte avvakta så länge som möjligt med att operera eftersom Vendelas tillstånd hade stabiliserat sig. De ville se om hon klarade sig utan ett kirurgiskt ingrepp.
– De inre blödningarna kunde kapslas in av sig själva. Om de hade opererat hade de varit tvungna att ta bort allt och då hade Vendela varit i behov av en leverdonation, berättar Marie och tillägger att en ny njure hade hon eller Martin kunnat donera, men inte en lever.

Läs också: Bragdhunden Agda räddade Isabelle från att drunkna

Lyckligtvis gick det som läkarna hade hoppats. Blödningarna i Vendelas buk kapslade in sig. Den högra njuren räddades genom att läkarna satte in ett litet rör, en stent, i den trasiga artären. Den fungerar i dag helt perfekt. Den illa skadade vänstra fungerar till 34 procent.
Det enda som behövde opereras var de knäckta revbenen.
– Jag har ett stort ärr på ryggen som minne av den operationen, men jag är ändå tacksam för att det gick så bra som det gjorde med tanke på att traktorns båda hjul faktiskt rullade över min mage, säger Vendela.
Trots de svåra skadorna behövde Vendela bara sjukhusvård i tre veckor. Både läkarna och hennes föräldrar var förundrade över hur snabbt hennes skador läkte. Hennes återstående njure har tillräcklig kapacitet att rena hennes blod.
– Efter sista ultraljudsundersökningen sa personalen till oss att allt såg bra ut. ”Men Vendelas lever då?” frågade jag. Den var ju så svårt skadad att den först beskrevs som mosad.
– Då upprepade de bara att den såg ut som den skulle och att den måste ha självläkt på något sätt. Det kändes som ett under, säger Marie.

Vågar köra igen

Men även om Vendela kunde lämna sjukhuset redan efter tre veckor tog det lång tid innan hon blev helt återställd.
– Det var skönt att få komma hem, men den första tiden kunde jag i stort sett bara gå nerför backen från vårt hus och det tog ett tag innan jag orkade gå hela dagarna i skolan igen, berättar Vendela som nu går sista året på Lerums gymnasium, samhällsvetenskapsprogrammet med journalistisk inriktning.
För att komma till skolan måste hon köra moped till busshållplatsen som ligger några kilometer från familjens hus.
– Det går bra. Efter olyckan tog det ett halvår innan jag fick köra moped igen för mamma och pappa igen och jag kör försiktigare, men numera tänker jag inte så ofta på det som hände. Jag är helt återställd och det är bara om jag anstränger ryggen under en längre period som jag kan få lite ont.
För hennes mamma har det tagit längre tid att komma över traumat hon gick igenom i samband med olyckan.
– Det yttrar sig bland annat genom att jag tycker så illa om ifall någon går hemifrån utan att säga hej. Man vet ju aldrig om det kan vara sista gången man ses.
Varken Marie eller Vendela lägger någon skuld på traktorföraren för olyckan.
– Det var en ren olyckshändelse som kunde ha hänt vem som helst. Det var inte hans fel, säger de båda.

Text: Per-Ola Ohlsson
Bild: Kai Rehn

Läs mer:

Jonas räddade livet på sin fru

Hasse höll på att dö av ett getingstick

Mamma kvävde mig med sina krav

Mitt äktenskap var som en skräckfilm

 

 



Läs mer om:

Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...