Annons

Annons

Mamma var lycklig när jag var sjuk

Som barn var Susanne stamkund på vårdcentraler och akutmottagningar. Trots att hon nästan aldrig var sjuk...


Munchhausensyndrom

Bild: Shutterstock (Bilden är arrangerad)

Jag kände mig som ett besvärligt barn

Susanne minns inte hur många gånger som hennes mamma tog henne till läkare. Men hon minns att mamman övertalade läkarna att göra extra tester på henne. I dag förstår hon varför.

Annons

Susanne växte upp med en ensamstående mamma i ett miljonprogramsområde. I porten intill bodde mormor och i ett hus i närheten en moster och två nästan jämnåriga kusiner. Det låter idylliskt på ytan men barndomen var inte den trygga zon som den borde ha varit. Skälet var Susannes mamma.
– Jag minns att jag redan som väldigt liten tyckte synd om min mamma som bara hade ett enda barn och att det var till så mycket besvär. Det var ju väldigt orättvist liksom, säger Susanne, i dag 45 år.
För redan i tidig ålder var Susanne på det klara med att hon på alla sätt och vis var olik sina levnadsglada och aktiva kusiner. Hon var ett barn som måste skyddas.
– Jag fick inte gå på simskola eftersom det skulle innebära en katastrof om mina känsliga öron kom i kontakt med vattnet, enligt min mamma. Jag skulle till varje pris hålla mig undan solen om somrarna, eftersom mina eksem blev värre då. Vilda lekar var uteslutet, eftersom min benstomme var så skör.

LÄS MER: ”Min man levde dubbelliv”

 

Alltid ”sjuk”

Men trots att Susanne tvingades att avstå från det mesta av det som hennes vänner ägnade sig åt, så gjorde hon och hennes mamma ändå frekventa besök på vårdcentralen.
– I början handlade det nog mest om förkylningstillstånd som överdrevs, berättar Susanne.
– Mamma kunde säga till doktorn att jag haft 40 graders feber i mer än en vecka, fast jag hade fått Alvedon varje morgon och kväll. Det kunde väl ändå inte vara normalt, tyckte min mamma.
Susanne minns att hon själv tyckte att det var konstigt, för hon visste ju att hon inte hade fått någon medicin av sin mamma.
– Men jag var ju så liten och förstod inte riktigt vad som försiggick, säger hon.
Läkarbesöken var många, men nästan alltid resultatlösa. Ibland övertalade Susannes mamma läkarna att göra extra tester på dottern för att utesluta sådant som hon hävdade att Susanne drabbats av. ”Det är inte troligt att det är cancer, men vi kan göra en titthålsoperation för säkerhets skull om du tycker att det skulle kännas bättre”, sa läkarna till Susannes mamma.
– Och det tyckte mamma förstås alltid, säger Susanne med ett snett leende.
Att något skulle kunna vara på tok med dottern verkade inte skrämma modern – snarare tvärtom.
– Mamma kunde komma in i mitt rum på morgonen, glad i hågen och fråga: Hur mår du i dag, mitt hjärta? Är det lika illa med örat? Om jag då svarade att det var bra kunde jag nästan känna hur hon liksom stelnade till av missräkning. Det var aldrig förenat med något positivt att vara frisk. Hon kunde uppskatta det hos alla andra, men inte hos mig.

Läs mer: ”Jag sålde sex efter skolan”

 

Talade inte sanning

Susanne minns också sin mormors tunga suckar över situationen och hur hon prisade sin dotters insatser. ”Det är tur för jäntungen att hon har en mamma som du. De flesta skulle nog inte brytt sig om att ränna runt med henne som du gör”, kunde hon säga till Susannes mamma, vilket bara gjorde det hela värre.
– I dag kan jag förstå att det kanske var de här kommentarerna som eldade på mammas sjuka beteende, men som liten hade jag bara en stark känsla av att vara till besvär.
Det var när hon var i lågstadieåldern som Susanne på allvar började notera att hennes mamma inte alltid var helt sanningsenlig i sina svar till läkarna. Men det skulle bli ännu värre.
– Mycket kring det här med alla mina sjukdomar och åkommor – påhittade eller inte – är diffust så här långt efteråt. Men det finns ett speciellt minne som har etsat sig fast. Det var den händelsen som gjorde att jag förstod att något var fel på ett väldigt obehagligt sätt.
Det var på Susannes tolvårsdag. Dagen firades med tårta tillsammans med kusinerna, mamma, mormor och moster ute på gården.
– Efteråt sprang vi runt och lekte, och jag minns att mina kusiner klättrade upp i ett träd som stod på baksidan av huset. Jag ville så hemskt gärna också klättra upp i det där lilla trädet. Mina kusiner sa att det var klart jag skulle det, det var ju faktiskt min födelsedag.
Och så klättrade Susanne och det var en fantastisk känsla. Hon njöt av sin frihet. Men så började alla barnen klättra ner samtidigt och Susanne råkade få en spark på handen av sin kusin. Hon tappade taget, föll handlöst till marken och blev liggande med en bruten arm.
– Det gjorde vansinnigt ont, men när mina kusiner sprang efter mamma var jag ändå mest rädd för vad hon skulle komma att säga. Men när hon synat min arm verkade hon snarast belåten. Det var en väldigt märklig känsla.
På akutmottagningen fick Susanne sin arm gipsad och en mitella om nacken för att vila den i. Läkaren gjorde klart att det var av största vikt att armen fick vara kvar i mitellan om dagarna.
Men redan dagen därpå tyckte hennes mamma att hon skulle låta armen hänga ner längs sidan – ”för visst vore det väl skönare så”? ”Men doktorn sa ju…”, invände Susanne. ”Doktorer vet inte allt”, avbröt då hennes mamma bryskt.
– Mamma sa: ”Om de hade haft alla svar hade du varit lika frisk som alla andra vid det här laget och så är det ju inte, eller hur?”
Susanne drar efter andan när hon berättar.
– Det gör fortfarande så vansinnigt ont att minnas de där orden.

Läs mer: ”Jag blev kär i min väninnas son”

 

Blickar framåt

Vid återbesöket på sjukhuset blev allt om möjligt ännu mer obehagligt. Det första doktorn sa till Susanne var att det hade varit dumt av henne att ta ut armen ur stödet. Det kunde ju ha gått riktigt illa.
– Hans irriterade blick brände som eld i mig och jag väntade på att mamma skulle komma till min undsättning. Men det gjorde hon inte! I stället nickade hon mot läkaren och sa inställsamt: ”Ja, det sa jag till henne också. Men doktorn vet hur det är när de närmar sig tonåren. Man står inte särskilt högt i kurs, trots att man bara vill deras bästa.”
– ”Otacksamma är vad de är”, sa doktorn och snörpte på munnen, berättar Susanne.
Minnet har etsat sig fast för alltid. Hur många besök på olika vårdinrättningar hon gjort genom åren är däremot omöjligt att minnas. Susanne har ingen aning.
– Tanken har slagit mig att jag borde begära ut mina sjukjournaler, men jag tror bara att det skulle göra mig ledsen. Jag förstår ju att mamma inte var frisk och att hon förmodligen inte alls var medveten om hur illa hon gjorde mig under många år. Att få reda på i detalj hur stor hennes galenskap var skulle varken göra till eller från.
Susanne har valt att inte gräva mer i just det. Hon blickar framåt och konstaterar att hon fått ett bra liv trots allt. Och i dag vet hon att det finns ett namn på den åkomma som hennes mamma förmodligen led av: münchhausen­syn­drom genom ombud  (se fakta­ruta nedan).
– Det innebär att en förälder hittar på eller framkallar sjukdom hos sitt barn, för att sedan själv få uppmärksamhet inom sjukvården. Det har varit både upprörande och sorgligt att läsa om detta syndrom och upptäcka att allting stämmer in på hur min mamma agerade.
Sedan ett tiotal år tillbaka är Susannes mamma intagen på ett hem för dementa. För Susanne är det närmast en lättnad.
– Jag hade nog inte orkat konfrontera henne med det här. Jag tror inte att hon hade någon självinsikt alls. Och efter att jag flyttade hemifrån som 18-åring hade hon inget inflytande över mig längre. Lustigt nog har jag knappt varit på en vårdcentral sedan dess. Jag har inte alls råkat ut för någonting värre än förkylningar.
Att hennes mammas beteende inte har gått i arv är hon fullkomligt övertygad om.
– När min 11-årige son bröt handleden i skidbacken för några år sedan blev jag förfärligt ledsen. Precis som en mamma ska bli.

Detta innebär Münchhausensyndrom

Münchhausensyndrom innebär att en person regelbundet uppsöker sjukhus och läkare för påhittade symtom för att komma under vård. Bakom beteendet ligger ofta personlighetsstörning av borderlinetyp. Syndromet har fått sitt namn efter den litterära figuren baron von Münchhausen på grund av dennes mytomaniska drag.
Münchhausensyndrom genom ombud (engelska =by proxy) innebär att en psykiskt störd person (oftast föräldern) företräder någon (oftast ett barn) som påstås vara sjuk. Personen beskriver lögnaktigt sjukdomstecken hos barnet och kräver undersökning. Barnet kan utsättas för undersöknings- och behandlingsprocedurer som kan medföra smärta eller annan plåga. På så vis får personen själv uppmärksamhet.
I svårare fall av detta syndrom framkallar personen själv symtom hos barnet, genom att till exempel ge barnet olika läkemedel.
Diagnosen kan vara svår att bekräfta. En viktig metod är att under sjukhusvård hindra personen från att vara ensam med barnet. (Källa: ne.se)

Text: Camilla Borgström 

Vill du läsa fler spännande historier? Prenumerera på vårt nyhetsbrev!


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar nästa sida… http://www.allers.se/page/1/