Annons

Annons

Mamma och pappa hjälpte mig tillbaka till livet igen!


Vanessa Werkelin

Bobbo och Anja har hela tiden funnits vid dottern Vanessas sida.

När 18-åriga Vanessa Werkelin drabbades av anorexi mötte föräldrarna Anja och Bobbo en värld de inte visste någonting om. Till slut drack Vanessa inte ens vatten och föräldrarna kämpade enträget för att hon skulle få all den hjälp hon behövde.
– Hade jag inte haft mamma och pappa hade jag tynat bort i min sjukdom, säger Vanessa.

Annons

När hon var som sjukast i anorexi och blev akut inlagd på Visby lasarett ville Vanessa Werkelin inte längre leva. Hon var 15 år och tyckte inte att hon hade någonting att kämpa för.
– Allt var mörkt, säger Vanessa. Jag var instängd på sjukhuset – jag kunde lika gärna dö.
Hon tystnar lite och lägger sedan till:
– När man inte äter får man ingen energi och då tänker man inte kloka tankar.
Vi träffas hemma hos familjen Werkelin på Gotland. Tillsammans med föräldrarna Anja, 48, och Bobbo, 49, berättar Vanessa om hur hon till slut hittade en väg ut ur sjukdomen – och tillbaka till livet. I dag känner hon sig trygg, men vägen dit har varit krokig och kantad av ångest och oro.
– Som förälder, när man står vid sidan av, känner man sig både ledsen, vilsen, arg och rädd, säger Bobbo. Och man är besviken på sig själv.
– Ja, håller Anja med. Besviken över att man inte fattat och gjort någonting tidigare.
Utanför de stora fönstren letar sig solen igenom de tunna molnen, och Vanessa förklarar att det är svårt att säga var allt började. Men som 15-åring brann hon för att spela fotboll och drömde om en plats i landslaget.

Började träna och äta nyttigare

Hon blev uttagen till ett elitläger och började springa för att få bättre kondition samtidigt som hon tänkte att hon borde försöka äta nyttigare.
– Men jag visste inte hur jag skulle äta så jag kollade i lite olika tidningar. Jag läste om GI och tänkte ”okej, jag provar”.
I ungefär samma veva blev Vanessa sjuk i hjärnhinneinflammation, hon mådde illa och hade därför svårt att få i sig mat.
– Jag åt mindre och mindre, gick ner i vikt och märkte att ”det här funkar ju”. Och plötsligt förknippade jag att gå ner i vikt med att bli en bra fotbollsspelare.
Hösten gick, vintern kom och familjen åkte på semester till Sydafrika. Men redan innan resan hade Anja och Bobbo börjat misstänka att allt inte stod rätt till med deras dotter, och Bobbo ringde Vanessas fotbollstränare.
– Hon sa ”vad bra att du ringer”, minns Bobbo.
– De hade märkt att Vanessa fått ett annat beteende, och en mamma som var hjälptränare och själv hade haft en ätstörning kände igen symtomen.
Bobbo gör en kort paus, ser på Anja och fortsätter sedan:
– Vi tänkte att okej, nu ska vi resa bort och äta tillsammans vid varje måltid, hur svårt kan det vara att lösa det här? Så tänkte vi då. Men vi ramlade in i en värld som vi inte visste någonting om.
När Anja och Bobbo fick se sin dotter Vanessa i bikini fick de en chock – tidigare hade tjocka vinterkläder dolt hur smal hon hade blivit.
– Vi tog ett snack då, fortsätter Bobbo och ser på Vanessa. Du blev ledsen och upprörd och stack i väg. Men sedan kom du tillbaka, sa att du hade gjort ett test på internet och kommit fram till att du hade problem med att äta.
– Ja, jag sa att jag hade någon form av ätstörning, minns Vanessa. Men inte anorexi. Det var inte jag. Jag kräktes inte.
De kom överens om att de så snart de kom hem skulle se till att få hjälp, och Bobbo kontaktade barn- och ungdomspsykiatrin.
– Vi ville få till ett möte så snabbt som möjligt, förklarar han. Vi var väldigt, väldigt oroliga då. Vanessa blev så fort sämre.
– Men det enda råd vi fick var att vi måste få henne att äta, berättar Anja.

Akut inlagd

Vanessa-Werkelin-Bocker

Några av de böcker som betytt mycket för Vanessa och hennes tillfrisknande.

Det skulle dröja nästan en månad innan Vanessa till slut blev akut inlagd på Visby lasarett, efter att hon helt slutat äta, hon drack inte ens vatten, och familjen hade i princip vägrat lämna sjukhuset.
– Ett helt team läkare kom för att förklara vad som höll på att hända, minns Anja. Du var bara ett benrangel och de försökte få i dig näringsdryck.
– Man kände sig ganska på botten då, minns Bobbo. Läget var akut, de sa att näringsdryckerna var livsuppehållande – men du vägrade dricka. Det var några vändor där i början då det krävdes tre man för att få i dig drycken.
Anja ser på Vanessa och lägger till:
– Ja, du var som ett jagat djur och fick utbrott.
I drygt två och en halv månad blev Vanessa kvar på lasarettet och hela tiden var Bobbo eller Anja där.
– När jag sedan kom ut från sjukhuset trodde jag att jag var frisk, jag åt ju då, förklarar Vanessa. Men jag var inte frisk för fem öre, inte psykiskt.
Hon lyckades trots allt avsluta nionde klass och tog sig igenom sommaren, men till slut sa hon själv att hon ville till ett behandlingshem för att få ordentlig hjälp.
– Det fungerade inte hemma. Jag kunde fortfarande inte äta allt jag ville äta. Jag ville – men kunde inte. Och för att allt skulle kunna bli så normalt som möjligt igen var jag villig att lära mig.
Hela hösten kämpade familjen för att Vanessa skulle få specialisthjälp – att få en remiss visade sig vara svårare än de hade trott.
– Man var ganska slut som förälder då, konstaterar Anja.
– Vi var övertygade om att Vanessa skulle få en remiss, säger Bobbo. Det var hemskt när de först sa att det inte skulle gå, mina tårar sprutade.
Men slutligen, efter att familjen krävt att få reda på orsaken till varför Vanessa inte fick en remiss, kom beskedet att hon skulle få åka till Stockholm och specialistkliniken Stockholms centrum för ätstörningar.
– Där var de jättebra, säger Vanessa och ler. Jeanette, en av mina behandlare, är den bästa människa jag har träffat! Hon har räddat mitt liv. Hon är som jag, tycker om att träna, och hon motiverade mig. Hon sa: ”Du måste äta det här om du ska kunna träna” – och jag trodde henne. Höjdpunkten på dagen var att få prata med behandlarna.

Vanessa-Werkelin

”Vanessa har gjort en fantastisk resa”

Äntligen utskriven

Efter en och en halv månad på behandlingshemmet – även där var antingen Bobbo eller Anja ständigt närvarande – blev Vanessa utskriven. Det var vid nyår 2013, och till en början var hon rädd och ville inte lämna behandlingshemmet.
– Jag kände mig trygg där. Man blir på ett sätt barnslig i och med sjukdomen. Man behöver så mycket kärlek, trygghet och bekräftelse.
Hon skrattar lite när hon lägger till:
– Jag har aldrig varit en sådan mammagris som jag var då.
Vanessa lutar sig tillbaka på stolen och säger sedan att hon inte vet varför hon hamnade i det här.
– Men jag hoppas att det kan komma något bra ur det trots allt, att jag kanske kan hjälpa någon annan som hamnat i samma helvete. Det är en hemsk sjukdom.
– Det finns ingenting positivt med sjukdomen i sig, säger Bobbo. Men tar man sig igenom en sådan här sak blir man starkare som person. När man har varit i det allra mörkaste så orkar man mer på ett annat sätt. Och Vanessa har gjort en fantastisk resa.

Stöd av andra

Genom Frisk & Fri – Riksföreningen mot ätstörningar har Bobbo och Anja kommit i kontakt med andra föräldrar och de säger båda att det har varit ett bra stöd.
– Man förstod att man inte var ensam, säger Anja. Att det fanns andra som gick igenom samma sak.
Vanessa, som går sista året i gymnasiet och drömmer om ett jobb inom modejournalistik, konstaterar att hon i dag känner att hon kan leva ett bra liv.
– Jag är så jättetacksam över att mamma och pappa är mina föräldrar.

Följ Vanessa på hennes blogg!

Text: Lina Norman Bild: Emelie Asplund

Fler gripande reportage

Eva vårdade sin svårt handikappade man i hemmet i 23 år

Hjärnskadan gjorde Kamillas dotter till en levande död

Josesfin besegrade cancern tre gånger


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar... http://www.allers.se/page/1/