Annons

Annons

Louise hamnade på psyket efter sina mediala experiment

Louise, 60, är till naturen skeptiskt lagd. Men när hon själv fick uppleva oförklarliga ting väcktes hennes nyfikenhet och hon började undersöka paranormala fenomen. Det höll på att sluta i förskräckelse.


Dela din historia med oss
Skriv till Allers medarbetare Anna Karin Ericson om du har någon erfarenhet som du vill dela med dig av. Du kan vara anonym om du önskar det. Mejla till: direkt@allers.se
direktare

Bild: Shutterstock (Bilden är arrangerad)

Många känner nyfikenhet inför spiritism och mediala förmågor. Livet kan kännas osäkert och skrämmande, och att utforska den ”andra sidan” kan verka lockande – att få svar på livets gåtor eller kanske ett meddelande från en avliden anhörig.

Läs också: Min dotter är synsk

– Vetenskapliga bevis är viktigt, men hur mycket av världen har vi utforskat som dagens vetenskap kan hantera? Tänk om det bara handlar om några få procent.

Annons
Gilla Allers på Facebook

Ska vi då förneka det som vi upplever som verkligt, men som ännu inte går att bevisa? frågar sig Louise Johansdotter, 60.
Visst kan mediala experiment och övningar vidga vår kunskap om livet och verka harmlösa. Men Louise är väl förtrogen med att det också finns risker. Hennes nyfikenhet ledde in i en ond karusell som än i dag kan göra henne yr.
Louise växte upp på landet i en liten by i södra Sverige. Familjen var jordnära och som barn hjälpte hon till med att plocka potatis för hand på åkrarna. Det enda religiösa inslaget var söndagsskolan, där hon fick höra om Bibelns berättelser och personer.
– Jag hade en barnatro, men det var inget som det pratades om hemma. Vi var en vanlig familj. När det var dags för konfirmation ifrågasatte jag varför jag skulle göra det. Det låg i tidsandan att vara kritisk, och på 70-talet gick jag ur Svenska kyrkan. Jag såg mig som ateist och hade inget intresse för något mystiskt, berättar Louise.
Vid ett par tillfällen i tonåren hade hon provat att ”pendla” över fotografier, vilket innebar att hon höll ett halssmycke över en bild. Snart började det svänga åt olika håll beroende på motiv. Vatten fick smycket att svänga runt, medan metall fick det att pendla rakt.

LÄS OCKSÅ: Min fine vän på Facebook var en bedragare!

Men det var mest för spänningens skull. Annars har Louise levt ett normalt liv med ett par längre förhållanden, arbete och flera intressen, bland annat för språk och djur.
När hon var i femtioårsåldern hörde hon talas om djurkommunikation av en vän. Vännen hade träffat en kvinna som pratat med en häst – och allt stämde precis!
– Jag tyckte att det lät konstigt. I min värld kan man kanske känna av djurs känslor eller läsa av deras beteende, men samtidigt visste jag att min vän inte var den som hittade på eller hade något behov av att hävda sig. Ännu konstigare var att djurkommunikation skulle fungera på distans. Jag kunde inte tro på det. Men eftersom jag har haft många djur och det alltid är något man undrar över så var det spännande att prova.

Gick en kurs

Louise provade – och upplevde att allt som djurkommunikatören sa stämde. Hon berättade saker som hon helt enkelt inte kunde veta något om. Nu lockades Louise av att själv gå en kurs i djurkommunikation. Hon skulle inte bli professionell, utan ville mest lära sig att prata med sina egna katter. Men instruktören erbjöd även andra typer av kurser.
– Till en början var jag inte särskilt intresserad av att gå vidare, men både jag och min kompis kände att det var roligt att göra något tillsammans. Det var så healing kom in i bilden och sedan fortsatte vi med kanalisering.

LÄS OCKSÅ: Min man levde dubbelliv

Healing innebär att sjukdomar och besvär behandlas genom handpåläggning och energier. Kanalisering innebär att någon kopplar ihop sig med en ”andlig livsguide” eller en avliden anhörig som på så sätt kan meddela sig från andra sidan. För Louise gick allting väldigt lätt. Under kursen upplevde hon att hon hörde en klar och tydlig röst som otvetydigt urskilde sig från hennes egna tankar.  Det rådde inga tvivel om att hon hade fått kontakt med någon som hjälpte henne i livet.
För att underlätta kommunikationen började Louise att använda en pendel igen. I början handlade det om enkla ja- och nej-svar eller frågor med två svarsalternativ, som längre/kortare, mer/mindre. Efter ett tag ritade hon upp ett stort bokstavsark och kunde på så sätt få fram hela meningar med meddelanden från andra sidan. Den första tiden upplevde Louise att allt gick hennes väg. Hon kallar det för smekmånaden. Efter ytterligare en tid behövde hon inte använda sig av en pendel för att upprätthålla dialogen, utan hörde rösten inom sig direkt. Ibland var det flera röster, inte sällan kända bibliska personer, som talade. Den starkaste kallade sig för ärkeängeln Mikael.
– Sakta invaggades jag i att tro på allt han sa till mig, att allt var möjligt. När det var som mest intensivt stannade jag hemma från jobbet och stängde in mig i min lägenhet där jag pendlade hela tiden. Jag vaknade på jämna klockslag under natten och fick till mig budskap.

I en annan värld

Louise blev manisk, hela hennes verklighet kom att kretsa kring detta. Smekmånaden var definitivt över. Louise kände sig utvald att bekämpa världens ondska, mot Lucifer. Hon fick olika uppdrag: att lösa Palmemordet eller få Nobels fredspris. Till slut trodde Louise att alla människor omkring henne spelade ett spel, att de lurade henne och att hon alltid blev filmad.

LÄS OCKSÅ: Jag var död i 13 minuter

– En dag ringde min granne på dörren och jag öppnade inte, men hon hade en egen nyckel. När hon kom in i hallen trodde jag att hon var en förklädd Lucifer, så jag mötte henne med orden ”Vik hädan, du mörkrets furste”.
Grannen såg till att Louise blev tvångsintagen på en psykiatrisk avdelning. Även detta trodde Louise ingick i spelet. Hon trodde att hon snart skulle bli hämtad av någon och att skådespelet skulle vara över.

Psykologkontakt

Inte heller på sjukhuset släppte psykosen taget om henne helt. Hon upplevde att alla tv-program var gjorda för henne, att alla böcker och tavlor riktade sig till henne, och hon använde flitigt sin pendel. Efter några veckor kunde hon skrivas ut, men det skulle krävas ytterligare en sjukhusvistelse in-nan rösterna tystnade och vanföreställningarna avtog. Louise fick kontakt med en psykolog som till hennes lättnad inte tvivlade på upplevelserna. Psykologen lärde henne att hantera dem och att stänga igen ”dörrarna”.
– Efterhand som jag insåg vad jag hade varit med om gled jag in i en depression, innan jag långsamt kunde ta mig upp igen. Det var två steg fram och ett tillbaka. Jag började jobba igen, fick en ny lägenhet och vissa dagar mådde jag bättre. Andra dagar var jag ledsen, berättar Louise.
Louise menar att hade hon inte upplevt allt detta själv så skulle hon aldrig ha trott på det.
– Jag är egentligen en skeptisk person, säger hon.

LÄS OCKSÅ: Pias mamma var psykiskt sjuk

Så här i efterhand är hon fortfarande övertygad om att det hon upplevde var på riktigt. Att hon råkade ut för något som lurade henne och som ville henne illa. Men i dag lämnar hon det i fred och hon har också samlat sina erfarenheter i en bok.
– Jag vet inte hur vanligt detta är, det är väldigt tabubelagt att prata om. Men fler än jag har säkert varit med om liknande saker, säger Louise.
Upplevelserna har förändrat hela hennes världsbild. Hon är fortfarande övertygad om att det finns en sida av verkligheten som vi inte ser till vardags.
– Och ljuset är starkast där, annars hade jag aldrig suttit här i dag. Det är också en stor tröst. ν

Text: Hans P A Karlsson
Fotnot:
Louise Johansdotters bok heter Vilseledd av en falsk ängel (Förlagshuset Siljans måsar, 2015).-



Läs mer om:

Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...