Annons

Annons

Lokföraren Anna chockades svårt efter påkörningen

Det var en tidigt vårmorgon och Anna Bergström gick till jobbet som vanligt. Men när arbetsdagen var slut var inget sig likt – hon hade upplevt det värsta en lokförare kan uppleva...


lokförare påkörning

Trots den svåra upplevelsen med påkörningen har Anna aldrig övervägt att sluta som lokförare.

Anna har upplevt varje lokförares värsta mardröm: Någon hoppade framför tåget

Hon hade fått höra att man inte skulle titta, att man skulle hålla för öronen.

– Men jag kunde inte blunda, minns lokföraren Anna Bergström.

Det var en tidig vårmorgon 2009 då en kvinna klädd i rött steg ut på spåret framför Annas tåg.

– Jag kan fortfarande se hennes ögon och den röda jackan, säger Anna dröjande.

Läs också: Min ångest fick mig att skada mig själv

Tvåbarnsmamman Anna, i dag 36 år, hade jobbat som lokförare i drygt ett och ett halvt år när det fruktansvärda inträffade.

– Tidigare arbetade jag som konduktör, berättar hon. Men när SJ, som jag jobbade för då, skulle utbilda lokförare tyckte jag att det verkade kul och hoppade på det.

Trivs som lokförare

Anna trivdes som lokförare. Det gör hon fortfarande, påpekar hon där hon sitter nedsjunken i soffan hemma i vardagsrummet. Men det som hände har satt spår och hon påminns ständigt.

– Jag kör förbi platsen fyra, fem, sex gånger varje arbetspass, förklarar Anna. Det skedde vid en järnvägsövergång och nu är det nästan så att jag håller tummarna, jämt, att det inte ska stå någon där.

Hon beskriver hur den där morgonen för drygt sju år sedan började som vilken annan morgon som helst. Klockan var 07.39 när Annas tåg lämnade Uppsala station.

Läs också: Båda mina föräldrar begick självmord

– Jag körde ganska sakta först, förbi två övergångar; sedan accelererade jag när vi kom till en lång raksträcka. Jag skulle ha rast i Tierp och satt och tänkte på frukosten…

Såg kvinna vid spåret

Anna tystnar ett ögonblick innan hon fortsätter:

– Vid den tredje järnvägsövergången ser jag en kvinna i röd jacka – eller jag får för mig att det är en kvinna – som står på höger sida av spåret. Jag minns att jag tänkte: Stå kvar där nu.

Fick ögonkontakt

Men kvinnan stod inte kvar. Hon gick närmare tågrälsen – och så klev hon ut vid sidan av bommarna.

– Hon tog två steg innan hon ställde sig med ansiktet mot mig, berättar Anna. Vi fick ögonkontakt, sedan smällde det. Det var som om hon ville ha mänsklig kontakt innan…

Läs också: Mammas ångest präglade allas vårt liv

Annas ögon glänser till. Tidigare har hon konstaterat att det trots allt blir lättare och lättare att prata om det som hände.

– Jag höll i alla fall för öronen, säger hon efter en stunds tystnad. Sedan drog jag i nödbromsen och vi stannade bredvid en fotbollsplan.

– Jag kommer ihåg att jag tänkte att det var tur att det var tidigt på morgonen och inte så många ute.

Ringde tågklarerare

Anna ringde tågklarerare – som ansvarar för att den dagliga driften av tågtrafiken fungerar – för att rapportera vad som skett, men hon var chockad och hade svårt för att lokalisera var hon befann sig med tåget.

– Jag visste bara att vi passerat tredje järnvägsövergången. Men räddningspersonalen anlände snabbt, som jag upplevde det, och de var väldigt bra och kompetenta. När de kom undrade de om jag ville gå ut ur tåget, men nej jag ville sitta kvar i förarhytten.

Läs också: Alex Schulman – det var tortyr att skriva om mamma

Anna funderar lite innan hon lägger till:

– Jag tror att det var för att jag inte ville möta resenärerna. Jag kände skam, det var ju jag som hade gjort det… Jag ville inte att de skulle se mig. Jag var nog rädd också, för att komma ut ur tåget. Jag visste ju inte vad som fanns där.

Såg döda kvinnans kläder

När hon väl klev ner från loket var Anna otroligt skakig, säger hon.

– Jag såg något klädesplagg som låg där… Och jag ville så gärna veta vem kvinnan var. Jag frågade räddningspersonalen: Vem är hon? Varför gjorde hon så här? Som om de skulle ha svaren på det.

En kamratstödjare från Annas arbete kom därefter och hämtade Anna och skjutsade henne till stationen i Tierp där hon fick tid att samla sig.

Läs också: Andra lever vidare tack vare mammas donation

– Jag var i chock, så egentligen satt vi mest bara där. Men det var bra. Jag fick sitta och vara ledsen.

Gjorde konstiga saker i chocken

När hon sedan kom hem gick Anna ut på balkongen och hon bad sin man köpa cigaretter, fast hon inte alls brukade röka.

– Jag drack whisky också vet jag, säger Anna med ett svagt leende. Jag gjorde saker som jag inte brukade göra. Det kändes på ett sätt som om det inte fanns någon morgondag. Jag kommer inte ur det här, tänkte jag. Jag kände mig så ledsen. Och dagen efter kände jag mig som en mördare.

Läs också: Jag trodde jag var lat – men jag var dödssjuk!

Men Anna fick bra stöd. Och efter två veckor borta från jobbet kände hon sig redo att börja arbeta igen.

– Jag hade en duktig chef som visste hur man hanterar något sådant här. Läkaren jag fick träffa var också bra, och jag pratade otroligt mycket med min man och med mina kompisar och kolleger.

Fick provåka i tåget

Men innan hon själv återigen intog förarhytten fick Anna sitta bak i tåget och provåka sträckan där tillbudet hade skett.

– Det kändes bra att få göra det. Men jag minns att jag satt och tänkte att hoppas det inte händer igen.
Och första gången hon själv skulle köra var det nervöst.

– Jag satt verkligen och höll tummarna och kände mig nästan lite illamående. Men det gick bra. Andra gången kände jag inte alls samma oro och nervositet.

Träffade aldrig psykolog efter påkörningen

Anna träffade aldrig någon psykolog. I efterhand önskar hon att hon hade fått göra det.

– Jag hade nog behövt det, säger hon dröjande. Men jag har bearbetat det som hände. Förutom att jag har pratat mycket så skrev jag ett brev till kvinnan.

Anna förklarar att hon själv fantiserade ihop en historia kring kvinnan på spåret.

Läs också: När man är tillräckligt sjuk är inte döden skrämmande

– Jag ville sätta namn och ålder på henne – så jag kallade henne för Eva, hon var 56 år. Hon mådde psykiskt dåligt och kände sig inte nöjd med livet. Jag skrev ett sex sidor långt brev till henne där jag skrev att jag förstod och att jag förlät henne.

Anna fingrar lite på sin temugg och säger sedan:
– Först var jag arg. Varför jag? Men sedan kände jag att det var väl meningen då, att det skulle vara jag, jag fixade det ju. Jag blev ett verktyg i hennes väg till att få det lättare. Jag får se det som en sorts tröst.

Bearbeta självmordet genom att skriva

Anna konstaterar att brevskrivandet var ett effektivt sätt att bearbeta det hon varit med om.

– Jag skriver ofta om det hänt något. Och när jag hade rabblat ”Varför, varför, varför? Varför hon? Varför jag? Varför stod hon där?” en massa gånger sa min man Magnus: ”Du kanske ska skriva i stället?”

Anna har sparat det handskrivna brevet, och hon tar då och då fram det.

– Jag tänker inte på det här hela dagarna – men det dyker upp ibland och det hjälper att läsa brevet.

Olika faser och känslor

Anna funderar lite mer kring de olika faser och känslor hon gick igenom den där våren 2009.

– Jag var chockad, arg, ledsen och ifrågasättande, säger Anna. Men man blir ju klokare också. Man lär sig något när man börjar se det på ett djupare plan.

– Jag känner att jag har större förståelse nu för människor som mår psykiskt dåligt. Man borde tänka lite mer på att alla kanske inte mår så bra, även om de inte pratar om det. Jag tror att just psykisk ohälsa är svårt att prata om för många människor.

Hon gör en kort paus och fortsätter sedan:

– En del tycker att man inte ska prata om det här… Det är tudelat. Vissa tror att det kan bidra till fler olyckor. Jag tror tvärtom. Jag tror att man ska prata mer – särskilt om att man kan få hjälp.

Text: Lina Norman
Bild: Pernilla Wahlman

Läs också

Mohammad har hjälpt mig tillbaka till livet

Unn kan i dag till och med gå några steg tack vare Mohammads träning.


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar nästa sida…