Annons

Annons

Livet förändrades för alltid när vi miste vår Hasse

Redan när Iris och Tommys son Hans var 15 år fanns tecken på att allt inte var som det skulle. Men de hade aldrig kunnat tro att sonens tonåriga fyllor skulle leda raka vägen in i ett långvarigt drogmissbruk. Ett missbruk som till sist tog hans liv.


iris-och-tommy-sterner

När Iris Sterner kikade in genom brevinkastet hemma hos sonen Hans såg hon att det låg post på hallgolvet.

– Han är väl inte hemma då, tänkte jag, minns Iris. Något annat ville jag inte tänka.

Hon satte sig i trappuppgången och väntade att Hans skulle komma hem. Varje gång hon hörde steg i trappen hoppades hon att det skulle vara han. Men tiden gick och Hans kom aldrig. Till slut skrev Iris en lapp som hon släppte ner genom brevinkastet och som landade på den övriga posten. En lapp som Hans aldrig skulle läsa – för vad Iris inte visste då var att Hans var död.

Annons
Gilla Allers på Facebook

– Jag har fortfarande kvar den lappen, säger Iris och fingrar lite på sin kaffekopp.

Läs också: Pias mamma var psykiskt sjuk

Vi sitter i köket hemma hos 67-årige Tommy och 63-åriga Iris Sterner i Hamrångefjärden en bit utanför Gävle. Sorgen efter Hans är fortfarande densamma, men med åren har Tommy och Iris – som utöver Hans har ytterligare två barn – lärt sig att hantera den.

– Man måste fortsätta, konstaterar Iris. Man kan inte fastna i det. Alla runtomkring oss, de mår ju inte bra…

– Av att se oss ledsna, fyller Tommy i.

– Och vi är ju glada nu, för det mesta, lägger Iris till. Men jag vill att andra ska få upp ögonen och vara vaksamma.

Sonen Hans skulle fylla 31 år sommaren när han dog. Det är nu snart tio år sedan.

Duktig i skolan

Tommy och Iris berättar om hur de när Hans var 15 år blev kallade till socialen. En annan förälder hade uppmärksammat att Hans drack alkohol på en klassresa och det var något som inte kändes bra.

– Vi är tacksamma över det, säger Iris. Att någon brydde sig.

Läs också: Min man sitter i fängelse

Men sedan blev det inget mer med det, som Tommy uttrycker det. Åren gick och familjen märkte inte något särskilt med sonen.

– Han var duktig i skolan, vi hörde ingenting annat, säger Iris.

– Visst hände det att han var ute på helgerna och ringde och bad om skjuts hem, minns Tommy. Men det kändes inte ovanligt att ungdomar festade ibland.

Iris förklarar att det inte fanns något att ta på, inget konkret, men hon hade ändå en känsla i magen av att något inte var som det skulle.

– Men det är svårt när man inte vet vad det är.

– I efterhand tror vi att det började med cannabis och tabletter, säger Tommy.

– Jag tror att Hans var nyfiken, och sedan fastnade han, lägger Iris till.

Läs också: Båda mina föräldrar begick självmord

Det var när Hans kommit hem från sin militärtjänstgöring som allt eskalerade.

– Han var arbetslös och det triggade nog igång det här med narkotikan. Det blev värre och värre. Vi konfronterade honom många gånger, säger Tommy.

– Men han ville aldrig erkänna, fortsätter Iris. Han höll inte på med sådant.

Hon gör en kort paus och konstaterar därefter:

– Han kunde inte vara utan det. Det var ju så det var.

Ständig oro

Tommy och Iris beskriver den ständiga oro de levde med så länge. Ibland fick de inte tag i Hans på flera dagar.

– Jag låg vaken på nätterna, minns Tommy. Jag tänkte: Var är han, vad gör han? Det finns ingenting värre att uppleva. Samtidigt skulle vi sköta våra jobb. Ibland var jag så ledsen att jag grät när jag körde hem på E4:an.

– Och varje gång telefonen ringde, särskilt på en tid på dygnet när folk normalt inte brukade ringa, blev man livrädd, säger Iris.

Något som dock har hjälpt Tommy och Iris mycket är mötet med andra människor med liknande upplevelser i bagaget. De gick med i Föräldraföreningen mot narkotika och Iris betonar hur skönt det har känts att träffa andra föräldrar.

– Man känner sig så ensam och kan inte tro att andra också kan ha det så här.

Läs också: Malins son orkade inte leva

– Det är fruktansvärt att gå igenom något sådant här, säger Tommy. Fast man är inte ensam. Många är i det, utan att vara öppna och berätta om det.

Men det har tagit tid att komma dit Tommy och Iris är i dag. Efter Hans död kändes det först som en omöjlighet att fortsätta leva.

– Varje morgon när jag vaknade tänkte jag: Usch, jag vill inte gå upp, säger Iris. Då trodde man inte att man skulle klara sig igenom det. Men man kom upp ändå, och gjorde det man skulle.

Som en nallebjörn

Tommy berättar om hur hus­läkaren ville skriva ut tabletter.

– Fast jag sa nej, jag ville gå igenom sorgen klar i skallen. I stället gick jag ett tag till en terapeut för samtal – det hjälpte.

– Jag gick till en kurator som var jättebra, berättar Iris. Men det gäller att komma till rätt person.

Både Iris och Tommy poängterar att de även har haft ett starkt stöd från vänner och familj.

– Jag har en fantastisk lillasyster som stöttar oss mycket, säger Iris. Är det något så är det bara att ringa henne.

– På Hasses dödsdag kommer hon alltid med blommor, fyller Tommy i. Men det är många and­ra som också har ställt upp.

Tommy tar fram en fotoram och visar bilder på Hans. De föreställer sonen i fjällbyn Bruksvallarna dit familjen åkte varje år för att fiska och vandra.

Läs också: Min son utsattes för en häxjakt på nätet

– Hans var väldigt snäll och mån om andra, säger Tommy. Och social. Han var ofta här och spelade kubb och krocket.

– Han var som en nallebjörn, fortsätter Iris. Och han tyckte om när jag sa det åt honom.

Tommy tittar på bilderna och konstaterar sedan:

– Men de blir ju förändrade av drogerna. Fast Hans var ändå aldrig dum, det blev aldrig bråk.

hans-sterner

När den värsta chocken efter Hans död hade lagt sig bestämde sig Tommy och Iris för att vara öppna med vad som hänt Hans. Tommy har pratat i skolor och Iris i kyrkan.

– Jag har aldrig velat vara medelpunkten, säger Iris. Men i kyrkan ställde jag mig framför 300 människor och pratade på en gudstjänst och berättade om sorgen. Det tar mycket energi och kraft när man berättar, men efteråt känns det jättebra.

När Hans dog hade han varit fri från drogerna i drygt ett och ett halvt år.

– Han var så glad, berättar Iris. Han hade bestämt sig. Han hade sagt upp umgänget han haft och var på rätt väg.

Men drogerna går före allt annat, som Iris uttrycker det, och Hans tog ett återfall. Iris minns sista gången hon träffade sin son – det var några dagar innan han dog. Iris hade just slutat jobbet och stod och väntade på Tommy.

– Då kom Hasse. Jag kramade om honom och frågade hur det var. Han skulle gå och sola och sedan hem och titta på film. Jag tror att det var ödet att jag träffade honom just då.

Och än i dag besöker Tommy och Iris Hans grav varje vecka.

Läs också: Jag anmälde min egen son till polisen

– Hasse finns med oss hela tiden. Men vi åker till kyrkogården varje lördag, säger Tommy.

Tommy berättar att han när Hans dog kände sig som en dålig pappa.

– Nu när jag har bearbetat det så förstår jag att vi gjorde så gott vi kunde. Men när man är mitt i det så anklagar man sig själv. Man ser inte med klara ögon, föräldrar ska inte behöva begrava sina barn. Jag har blivit lite allvarligare och tänker mer, förut var jag mer sprallig.

Han gör en kort paus och fortsätter sedan:

– När man har barn som faller in i ett missbruk tror jag också att det är lätt att föräldrar går isär, man kanske anklagar varandra. Men vi har i stället kommit varandra närmare. Man får en annan människosyn och en annan inställning till livet. Livet är så skört och man måste leva här och nu och vara rädda om varandra.

– Man förändras ju som män­niska när något sådant här händer. Jag är inte den jag var förut. Det är svårt att beskriva, men det är något som fattas, säger Iris.

Hon funderar lite och säger sedan:

– Vi var båda mer glada förr, på något vis. Men jag för­söker tänka att Hasse inte vill att vi ska vara ledsna. Fast ibland är man det ändå. Man har sina svackor.

Text: Lina Norman
Bild: Pernilla Wahlman



Läs mer om:

Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...