Annons

Annons

Lina gav en njure till sin bror

Varningstecknen kom redan under sommaren. Daniel var ständigt trött och verkade kunna somna var som helst. Så en dag kollapsade han.


För att bli donator åt Daniel fick Lina gå igenom en massa kontroller.

För att bli donator åt Daniel fick Lina gå igenom en massa kontroller.

Det var ett självklart val för mig

Varningstecknen kom redan under sommaren. Daniel var ständigt trött och verkade kunna somna var som helst. När han kollapsade på jobbet stod det klart för alla att han var allvarligt sjuk. Då ställde lillasyster Lina upp för honom.

Annons

Syskonen Lina Skärland Löfsved och Daniel Skärland har en mycket nära och kärleksfull relation till varandra. Sedan en tid tillbaka bär han dessutom på sin systers ena njure.
– Den sitter här, säger Daniel, 48, och visar med handen mittpå magen. Transplantationen har betytt att jag har fått ett helt nytt liv.
För Lina var det aldrig någon tvekan om att hon skulle donera sin ena njure när det stod klart att hennes bror var allvarligt sjuk.
– Jag pratade med min man Robban och våra barn och de stöttade mig i beslutet att ställa upp för Daniel, berättar Lina, 43.
Daniels sjukdom började på allvar märkas sommaren 2013. Under en semesterresa till fjällen, som han gjorde med sina båda systrar Lina och Viktoria Tedenljung, 45, och deras familjer, reagerade de på att Daniel var så trött.
– Han somnade hela tiden när han satt i bilen. Vi vågade inte låta honom köra. Han kunde till och med somna när han satt och fiskade vid en fjällsjö, berättar Lina.
Daniel led själv av att han hela tiden kände sig trött och att han var tvungen att springa på toaletten så fort han druckit något eftersom det bara rann rakt igenom.
– Och eftersom jag kunde somna plötsligt vågade jag bara köra bil mellan Skärstad och jobbet i Jönköping, berättar han.

– Jag föll med ansiktet och pannan rakt ner i cementgolvet, berättar Daniel.

Svimmade på jobbet

Det var just på jobbet på en bilfirma, där han arbetar med rekonditionering av bilar, som han den 23 september 2013 svimmade och handlöst föll till golvet.
– Jag kände mig lite yr och skulle sätta mig ner i en bil, men jag tuppade av och föll med ansiktet och pannan rakt ner i cementgolvet. Det var som att knäppa av en strömbrytare.
Daniels chef, som stod mittemot honom när det hände, chockades när Daniel slog sig blodig mot golvet. Han rusade bort mot närmaste telefon och ringde 112.
– Det var tur att det hände på jobbet och inte hemma för då hade jag blivit liggande eftersom jag bor ensam, berättar han.

Fruktade det värsta

Daniels chef ringde sedan till hans systrar, och tillsammans med syskonens mamma kastade de sig snabbt in i en bil och körde mot Ryhovs sjukhus i Jönköping. De var mycket oroliga och fruktade det värsta.
– Det var chockartat att åka in till sjukhuset eftersom vi trodde att Daniel fått en hjärtattack. Vår pappa dog av det 2009, berättar Lina.
Deras oro blev inte mindre av att de fick se Daniels blåslagna och blodiga ansikte när de kom till sjukhuset. Ganska snabbt fick de besked om vad som var fel: provsvaren som kom visade att hans njurar var utslagna.
– Jag var svag och trött och minnena från de första dygnen på sjukhuset är lite suddiga, men jag kommer ihåg att jag fick en CDK (centraldialyskateter) inopererad i bröstet och att jag gick igenom den första dialysen efter tre dagar.
Efter tre veckor blev han utskriven och hämtades av sina systrar och sin mamma. På sjukhuset lärde han sig att ge sig själv dialys.
– Men det innebar ändå att jag var tvungen att åka in till dialysavdelningen på sjukhuset tre gånger i veckan. Vid varje tillfälle tog dialysen fyra och en halv timme. Det var jättejobbigt, men det var skönt efteråt eftersom jag kände mig piggare igen.

Upp på väntelistan

Eftersom båda hans egna njurar var slut sattes han upp på väntelistan för en transplantation. Men det kunde dröja. På dialysavdelningen träffade han andra njursjuka som fått vänta både två och tre år.
– Då funderade jag naturligtvis mycket på framtiden. Hur det skulle bli…
Men Daniel hade tur eftersom han hade närstående som ville donera något av sina organ till honom.
– Vår mamma, som är över 70 år, ansågs för gammal för att bli donator eftersom hon kan behöva båda sina njurar själv. Först testades min storasyster Viktoria, men hon kunde inte bli donator eftersom det visade sig att hon hade högt blodtryck, berättar Lina och tillägger:
– I det läget var det självklart för mig att jag skulle ställa upp.
Hennes barn Nikolai, 10, och Melia, 6, hade många frågor om vad det innebar och speciellt tioåringen Nikolai var lite orolig. För att lugna dem bjöd Lina och hennes man Robban, 37, hem ett par som genomgått en transplantation.
– Våra barn blev lugna när de förstod att det inte var så dramatiskt. Det är alltid risker med operationer och att sövas, men eftersom Lina var så lugn blev även vi det, säger Robban som kommit in och satt sig bredvid sin hustru och sin svåger.

Måste vara säker

Ända fram till transplantationen frågade läkaren Lina om hon var säker på att hon ville genomföra den.
–Läkarna sa att jag måste vara medveten om risken att jag till exempel skulle kunna få cancer i den enda njuren jag har kvar, men man kan inte gå och fundera på att det värsta tänkbara ska hända, säger Lina.
Det enda hon hade i tankarna var att en läkare sagt att transplantationen helst skulle genomföras inom ett år om inte Daniels livskvalitet drastiskt skulle försämras.
– Efter att jag sagt att jag ville bli donator fick jag gå igenom en massa kontroller. Samtidigt fick jag veta att det var en fördel om jag gick ner i vikt inför transplantationen.
I februari 2014 fortsatte processen som skulle leda till transplantationen med provtagningar. För Daniel var det flera fördelar med att ta emot en njure från sin syster, dels minskar det risken för frånstötning, dels visade det sig att de har samma blodgrupp.
– I maj var vi klara för transplantationen. Då hade jag gått ner 15 kilo och Daniel 20.
Vid ett informationsmöte på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, där njurbytet skulle ske, fick Lina på nytt frågan om hon var säker på att hon ville genomföra det.
– Jag fick skriva på ett donationspapper och läkaren höll upp det och sa att han kunde riva sönder det om jag var tveksam. Då blev jag nästan irriterad. Om man är tveksam till att donera måste man säga det från början, men jag förstår samtidigt att läkarna måste fråga.

Linas gåva har gett brodern Daniel ett bättre liv. Här är de tillsammans med hennes barn Melia och Nikolai.

Linas gåva har gett brodern Daniel ett bättre liv. Här är de tillsammans med hennes barn Melia och Nikolai.

Mycket piggare

Transplantationen genomfördes den 27 augusti. Först sövdes Lina ner och hennes ena njure plockades ut och undersöktes innan Daniel blev nersövd.
– Det gör man eftersom man inte vill söva ner någon i onödan med de risker det innebär om det skulle visa sig vara något fel på donatorns njure, säger Lina.
Det första Lina minns efter operationen var att hon vaknade mitt i natten och kände sig vrålhungring. Hon fick en bastant frukost av nattsköterskan, men den kräktes hon strax därefter upp.
– Efter det piggnade jag konstigt nog till. Jag kunde lämna sjukhuset några dagar senare och bara en vecka efter transplantationen var jag ute i skogen och plockade så mycket karljohanssvamp att jag inte klarade att bära hem allt själv, berättar hon och skrattar.

Märkte skillnaden

Daniel kände sig mörbultad när han vaknade upp och fick vårdas några dagar längre än sin syster på Sahlgrenska. Men han märkte snabbt att lillasysterns njure gjorde underverk i hans kropp.
– Jag kände mig mycket piggare och det var skönt att slippa dialysen, säger Daniel som kunde börja jobba igen den första december.
För att inte hans kropp ska stöta ifrån sig hans nya njure måste han medicinera resten av livet. Han ingår dessutom i en ny studie som innebär att han inte har behandlats med kortison efter operationen. Kortisonbehandling har nämligen visat sig att ge ökad risk för diabetes senare i livet.
Lina tittar kärleksfullt på sin bror och säger att det känns bra att hon har kunnat ge honom ett bättre liv.
– De sa på Sahlgrenska att jag har hjälpt två människor. Min bror och dessutom någon som stod på väntelistan som kommit lite närmare sin transplantation. Det hade jag inte tänkt på själv och det var skönt att få höra det, säger hon.

Text: Per-Ola Ohlsson
Bild: Kai Rehn

Ta ställning och anmäl dig som organdonator här



Läs mer om:

Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...