Annons

Annons

Jag klandrade mig själv länge – nu hjälper jag andra våldtäktsoffer

Två gånger under loppet av några år blev Cecilie våldtagen. Som tonåring med en redan tuff bakgrund var det ingen som trodde henne när hon till sist vågade berätta.


125695__Q7A3128_as_Smart_Object-1_

Sommaren innan Cecilie ska börja gymnasiet åker hon tillsammans med sin familj och några vänner på semester till Hvaler i Norge.
En kväll bestämmer hon sig för att ta en promenad med hunden.

Hon hinner bara gå en kort stund innan hon märker hur en bil kör upp bakom henne och stannar. Hon vänder sig om och ser bilrutan vevas ner. Det har börjat skymma, men hon ser att det sitter fyra män i bilen.

”Släpp kopplet och sätt dig i bilen”, uppmanar mannen som kör. Cecilie blir rädd och gör som han säger.

Var livrädd

– I efterhand har jag tänkt så mycket på varför jag inte bara sprang. Men jag var livrädd, säger Cecilie Landsverk, 25, när hon tänker tillbaka på händelsen som utspelade sig för tio år sedan.

Bilen kör inte särskilt långt innan den svänger in och stannar på en grusväg i skogen. Cecilie vet inte var de är eller vad som kommer att ske, men inser att männen planerar något och de verkar vara överens om vad som ska hända.

Läs också: Emil tvingades bo hos en pedofil

Kort därefter drar de med Cecilie ut ur bilen och våldtar henne, var och en.
– Jag har verkligen ältat och undrat varför jag inte gjorde något, men jag var nog för ung för att förstå vidden av vad som faktiskt hände, säger hon när hon minns tillbaka.

Slet sig loss

Efter en stund lyckas hon att slita sig loss och springer allt vad hon orkar in i skogen. När hon hör ett ljud i buskarna stannar hon till, rädd för att det är männen som jagar henne.

Det är en otrolig lättnad när det visar sig vara familjens hund som letat rätt på henne.

Cecilie känner plötsligt igen sig och inser att vägen de kom ifrån ligger precis framför dem. Hur länge hon har varit borta vet hon inte, hon vet bara att hon måste ta sig hem.
– Jag sa åt mig själv att ta mig samman och försöka ta mig tillbaka till stugan, säger Cecilie.

Läs också: Tillsammans är vi starka efter övergreppen

Vågar inte berätta

Hon tar sig tillbaka och hinner bara innanför dörren innan hon börjar gråta. När hennes pappa frågar vad som hänt, vågar hon inte berätta sanningen utan förklarar att någon har följt efter henne och att hon blivit rädd.

Även om föräldrarna inte får veta hela sanningen tar Cecilies mamma henne till polisstationen. Men inte heller där berättar Cecilie som det är och vill inte göra någon anmälan.
– Jag var rädd för att de inte skulle tro på mig, säger Cecilie och berättar att hon i stället försökte förtränga vad som hänt och liksom tvätta bort händelsen.

Trodde henne inte

Inte förrän efter tre månader berättade hon för sina föräldrar om vad som verkligen hänt, men precis som hon varit rädd för, trodde de henne inte till en början.
– Jag minns att jag blev så arg att jag kastade ett glas så att det gick sönder. Det var så fruktansvärt frustrerande att inte bli trodd. I dag har jag förlåtit dem, vi har en bra relation.

Plågsamma tankar

I flera år plågades Cecilie av att inte ens hennes egna föräldrar trodde på henne. Hon började tänka att det kanske var hennes eget fel? Hade kjolen hon haft på sig den kvällen varit för kort och utmanande? Mer och mer började hon lägga skulden på sig själv.

Ända sedan Cecilie var 10 år, hade hon haft det kämpigt. Hon blev mobbad i skolan och hade inga nära vänner. Hon var bara 14 år när hon försökte ta sitt liv första gången.
– Jag var redan under behandling för mitt självmordsförsök när våldtäkten skedde, berättar hon.

Läs också: Jag har mått skit under många år

Posttraumatisk stress

I samma veva diagnostiserades hon med posttraumatisk stress. Så fort hon såg någon bli utsatt för övergrepp på tv blev hon otroligt påverkad. Detsamma skedde om hon mötte män som påminde om förövarna på gatan eller kände en doft som påminde om hur bilen luktat den kvällen. Hon var hela tiden rädd för att våldtäktsmännen skulle komma tillbaka.

Hon sov dåligt på nätterna och led av mardrömmar och ångest. Det påverkade henne så mycket att hon inte klarade av skolan. Hon var deprimerad och hade hög frånvaro.
– Jag orkade ingenting och ångesten gjorde att jag bara stannade hemma, berättar Cecilie men säger att det blev bättre när hon bytte skola.

Hennes mamma slutade jobba för att kunna vara mer närvarande för sin dotter. Hon körde henne till och från skolan.

En andra våldtäkt

När Cecilie var 17 år upprepade sig historien. Hon blev våldtagen igen. Denna gång under en fotbollsmatch när hon var på väg till toaletten. Hon anmälde det till polisen, men när de ville att hon skulle följa med tillbaka där våldtäkten utspelat sig, drog hon tillbaka anmälan. Hon orkade inte.

Det var en tuff tid som följde. Under sin tid i psykiatrin har Cecilie fått tio olika diagnoser, och lika många behandlingar. Hon har ett ganska ansträngt förhållande till psykiatrin i dag.

Läkare och psykologer ville omyndigförklara henne när hon var 19 år, men hon vägrade.
– Jag ville ha ett liv, förklarar hon.

Läs också: Jag var livrädd för den jag skulle kalla min pappa

Hon kämpade med att fortsätta i skolan. Hon utbildade sig till hudterapeut och var ute på praktik.

– Även om jag hade ångest och verkligen behövde kämpa för att gå ut, var det viktigt för mig att utmana mig själv.

125695__Q7A3016_as_Smart_Object-1

Cecilie startade en självhjälpsgrupp för andra tjejer som blivit utsatta för övergrepp.

Träffade rätt terapeut

Livet gick i vågor. Men under 2013 blev Cecilie var inlagd igen på grund av psykoser och det var då hon träffade terapeuten som skulle förändra hennes liv.

– Samtalsterapi i kombination med kognitiv terapi fick mig att se livet i ett annat ljus. Om något skulle förändras, var jag tvungen att ta mig ur offerrollen. Jag var tvungen att ändra på mig själv och inte vänta på att någon annan skulle göra det.

På kort tid lärde sig Cecilie att ta tillbaka kontrollen över sitt liv. Hennes terapeut hjälpte henne och utmanade henne.

– Jag hittade tillbaka till mig själv och insåg att jag, oavsett var jag har varit med om bestämmer riktningen på mitt liv. Under en lång tid hade jag haft en dröm om att bli ambulansförare. Alla trodde att det var omöjligt, men jag bestämde mig för att bevisa motsatsen, berättar Cecilie.

Hon tog utbildningen på distans över internet och studierna gick över förväntan.
– Det gav mig så otroligt mycket att se hur jag, som aldrig varit särskilt duktig i skolan, plötsligt fick höga betyg. Det var en seger!

Läs också: Jag blev kidnappad och våldtagen

Jobbade med sig själv

Både psykiskt och fysiskt började Cecilie att jobba med sig själv. Biverkningarna från de mediciner hon tog i kombination med en ohälsosam kost hade gjort att hon gått upp mycket i vikt.
– Jag vägde ungefär 20 kilo mer än vad jag gör i dag, säger Cecilie som berättar att hon lade om sin kost och började träna.

Hon som tidigare hade varit expert på att säga till sig själv att hon inte dög eller var bra nog, började i stället sätta upp små post it-lappar runt om i huset med budskap som skulle påminna henne om att hon är bra som hon är och att hon kan klara allt, bara hon vill.

– Jag var sträng mot mig själv, säger hon. Det var inte synd om mig för att jag hade upplevt det jag gjort. Jag kunde fortfarande få det liv jag ville leva, men ingenting kommer gratis. När någonting kändes dåligt gav jag mig själv en halvtimme att gråta, inte mer. Jag började fokusera på det positiva i stället för det negativa, det gjorde att jag började tro på mig själv mer.

Självhjälpsgrupp

Det var förra året som Cecilie bestämde sig för att göra det bästa av hennes upplevelser och erfarenheter och startade en självhjälpsgrupp för andra tjejer som blivit utsatta för övergrepp. Sedan hösten 2014 har ungefär tio tjejer träffats varannan vecka för att prata om det som annars är så svårt.

– Deltagarna säger att gruppen hjälper dem att gå vidare. Att kunna vara en tillgång för andra betyder mycket, säger Cecilie som nu för tiden även håller föredrag för lärare och elever.

I dag lever Cecilie det liv hon drömt om. Hon har skaffat en egen lägenhet, ska börja som lärling hos ambulansen, jobbar på en institution för psykiskt utvecklingshämmade och lägger stor del av sin fritid på andra unga tjejer som varit utsatt för övergrepp.
– Varje morgon vaknar jag och känner mig tacksam för livet jag lever i dag, säger hon.

Text: Sindre Nordengen
Svensk bearbetning: Maria Strömqvist
Bild: Ellen Johanna Jarli

Save

Save

Save

Save

Save


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar nästa sida…