Annons

Annons

Läkarens alla frågor var förbryllande – Emilia var ju frisk…


Emilia fick leukemiBesöket på vårdcentralen fick en helt annan vändning än mamma Anna hade tänkt sig. Hon hade planerat att åka tillbaka till jobbet och på förskolan hade man sparat lunch åt Emilia. Men i stället vändes livet totalt uppochner för hela familjen.

Annons

 

Blöder hon näsblod? Är hon trött? Är  hon sjuk ofta? Anna, Emilias mamma, förstod inte vitsen med alla de frågor hon just svarat nej på. De hade ju åkt till vårdcentralen bara för att kolla upp prickarna på Emilias mage och hals, men blivit skickade vidare till sjukhuset.

– Jag trodde egentligen inte att Emilia var sjuk alls, förklarar Anna, 37. Jag hade planerat att åka tillbaka till jobbet och de hade sparat lunch åt Emilia på förskolan.

Men det blev inte riktigt som planerat. I stället fick Anna beskedet att Emilia, då bara fyra år, skulle behöva stanna på sjukhuset över natten. Det var i mars 2011, och senare den kvällen fick Anna ytterligare en fråga, en fråga som hon säger att hon aldrig kommer att glömma.

– Läkaren förklarade att det kunde handla om en allvarlig blodsjukdom, och sedan la han till: ”När jag säger så, vad tänker du då?” Jag svarade direkt leukemi.

”När jag hade cancer, när jag hade cancer”, nynnar Emilia, i dag sju år. Hon ligger i hängmattan på baksidan av familjens hus i Olofstorp en bit utanför Göteborg och har just konstaterat att hon fick massor av nya kompisar när hon hade cancer. Och så sjunger hon vidare på sin lilla sång som hon själv har hittat på.

Grät hela natten

Hon verkar inte särskilt märkt av sjukdomen, men när vi får en stund ensamma berättar hon allvarligt om hur hon själv hjälpte till att raka av sitt hår, om mediciner som inte var så goda och om hur mamma ibland blev tvungen att åka i väg från sjukhuset fast Emilia inte ville det. Det var inte så roligt att vara sjuk, förklarar hon.

– Men när Danny kom in i mitt rum, det var lite bra, lägger hon till och syftar på när artisten Danny Saucedo kom på besök på barnsjukhuset.

På bordet ute på familjens terrass står det framdukat både kladdkaka, jordgubbar, smaskiga krokofanter och småkakor. Emilia lägger några krokofanter på sin assiett, och storasyster Wilma, 9, säger då att de kanske skulle bjuda gästerna först.

Förutom Emilia, Anna och Wilma består familjen även av pappa Henrik, 43. För hela familjen förändrades livet avsevärt när Emilia fick diagnosen leukemi.

– Jag insåg nog direkt vad det handlade om, säger Henrik. Men det gjorde inte Anna.

Anna och Henrik berättar om den där första kvällen då de ännu inte fått veta säkert vad som var fel med Emilia.

– Du åkte hem med Wilma, fortsätter Anna och ser på Henrik. Och jag låg och grät hela natten, jag somnade nog inte förrän vid fem på morgonen. Jag vet inte vad jag tänkte, jag hade bara panik. Anna tar en klunk kaffe och lägger sedan till:

– Från att ha varit helt frisk, i mina ögon, låg Emilia inlagd på sjukhus. Det var en av mina hemskaste nätter.

Morgonen därpå skulle både benmärgsprov och ryggmärgs-prov tas, och under tiden Emilia var nersövd fick familjen ta sina saker och flytta till en annan avdelning. Avdelning 322, Barncancercentrum. Och sedan började resan, som Anna uttrycker det. På kvällen fick de veta att Emilia hade akut lymfatisk leukemi och att behandling genast skulle sättas in.

– Då försvann allt, säger Anna. Mattan var borta och under oss fanns ingenting.

– Men vi var tvungna att bita ihop, konstaterar Henrik. Det fanns inget annat sätt. Vi var tvungna att hålla skenet uppe – för Emilias skull.

Och för Wilmas. För samtidigt som Anna insåg att Emilia skulle få det tuffast fysiskt insåg hon att Wilma, som då bara var sex år, skulle få det jobbigt psykiskt.

– Jag tänkte: Hur ska hon klara av det här?

Därför bestämde familjen att Wilma och pappa skulle fortsätta att bo hemma medan mamma sov med Emilia på sjukhuset, allt för att Wilma skulle kunna få leva så normalt som möjligt. Till en början fick Emilia ett behandlingsschema som sträckte sig över de närmsta månaderna, och Anna tänkte att det sedan skulle vara över. Men det visade sig snart att behandlingen skulle pågå i två och ett halvt år.

– Det var en jättechock, säger Anna. När vi fick veta det var Emilia som sjukast och jag tänkte: Ska det vara så här i två och ett halvt år? Hur ska hon överleva det?

Anna tystnar lite men lägger sedan till:

– Hon slutade le, hon slutade skratta. Första gången Emilia log igen efter att hon börjat med behandlingen, det var stort.

Emilia fick leukemi

En dag i taget

Sakta men säkert blev Emilia bättre, och även om behandlingen skulle pågå i över två år innebar det inte två år på sjukhus. Till en början fick hon cellgifter både intravenöst och i tablettform – samt kortison. Men efter lite över ett år behövde hon enbart få cellgifter i tablettform.

– Första halvåret var vi på sjukhuset jätteofta, berättar Henrik som var hemma från jobbet i drygt nio månader efter att Emilia blivit sjuk.

– Ja, det var väldigt intensivt med infektioner och behandlingar, fortsätter Anna. Sedan kunde vi börja jobba lite, vi gick omlott.

Hon förklarar att hon gick tillbaka till jobbet tidigare än Henrik, men säger att det nog egentligen var en flykt.

– Det var skönt att få komma bort och tänka på annat. Jag planerade aldrig Emilias begravning… men någon gång tänkte jag på vilken musik som skulle spelas.

– Visst var man orolig, fortsätter Henrik. Men jag gick inte dagligen och tänkte att hon skulle dö. Jag försökte tänka på annat och tog en dag i taget.

Anna lutar sig tillbaka på stolen och förklarar sedan med ett litet leende att hon ändå ganska snart kände att Emilia kommer att besegra det här. Hon har bestämt sig.

– Hon är fruktansvärt enveten och jag tror att det har hjälpt henne.

Storasyster Wilma har kommit tillbaka till bordet efter att ha hoppat studsmatta med Emilia. Det även var jobbigt för henne när lillasyster var sjuk.

– Jag var rädd att Emilia skulle dö, berättar hon. Och så tyckte jag synd om henne när hon mådde så dåligt.

Syskonstödjare

Wilma kastar upp en boll i luften, fångar den och förklarar att hon ibland satt ensam i ett hörn i skolan och var ledsen, att hon vissa kvällar grät jättemycket och att hon tror att känslorna nu kommit i kapp henne.

– Vissa dagar är jag som ett åskmoln, ibland gråter jag.

Men så ler hon lite och lägger till:

– Men det var väldigt roligt när mamma sa att jag skulle få träffa Toni! Då blev jag glad.

Wilma syftar på syskonstödjaren som finns på sjukhuset och som hon än i dag träffar ibland.

– Wilma är fortfarande väldigt orolig att något ska hända Emilia, säger Anna när Wilma försvunnit i väg till studsmattan igen. När Emilia för ett tag sedan var sjuk satt Wilma i hennes rum och höll koll på henne.

Anna konstaterar att det har varit tufft för storasyster men förklarar även att de har försökt vara noga med att ge henne egen uppmärksamhet.

– Det är jätteviktigt att syskonen får det, och vi har haft ett fantastiskt stöd av nära och kära som har hjälpt till att ta hand om Wilma.

Det har nu gått snart ett år sedan Emilias behandling avslutades – en dag som firades med kalas och en glittrande tårta.

– Ibland är det som om tiden då Emilia var sjuk är utsuddad, säger Anna. Men vissa gånger kommer oron tillbaka och jag tänker: Är hon inte lite blek?

– Visst tänker man på det men man måste också gå vidare, säger Henrik.

– Ja, det gäller att inte fastna i det, fortsätter Anna. Det som har hänt har hänt. Man får fokusera på det positiva och släppa det andra. Vi har träffat underbara människor – familjer som vi fortfarande har kontakt med – och man får en annan syn på livet. Att få vara hemma och bara vara med varandra, det är fantastiskt! ■

Emilia fick leukemi

 

 

Text: LINA NORMAN
Bild: EMELIE ASPLUND


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar nästa sida… http://www.allers.se/page/1/