Annons

Annons

Jag lyckades lämna min svåra uppväxt bakom mig

ALLERS LÄSARE BERÄTTAR: Mitt äktenskap har varit långt och lyckligt. Vi har två underbara, godhjärtade barn och jag har klarat mig bra i yrkeslivet. Men enligt mångas uppfattning borde jag inte ha något av det här, på grund av hur jag växte upp…


Annons

tuff-barndom

Bild: Shutterstock (Bilden är arrangerad)

Jag sörjde den barndom jag aldrig fick

Förra sommaren hände något som fick stor betydelse för vår familj. Tomas och jag var på stugsemester vid havet. En kväll delade vi en flaska vin med våra grannar Nina och Anders. Efter en stund berättade de om sin dotter, som varit sambo med en trevlig kille i flera år.

Först efter att det hade tagit slut hade de fått veta att han hade en besvärlig barndom bakom sig med både fysisk och psykisk misshandel.

Läs också: Barndomens skräckupplevelser har präglat hela Marias liv

– Det verkar ha varit rena misären, sa Nina. När vi fick veta detta blev vi lättade över att de aldrig fick barn tillsammans. Det kunde ju ha slutat illa, med tanke på de problem han måste ha burit med sig…

– Jag satt stilla. Det hon beskrev kunde lika gärna ha varit min egen uppväxt. Om jag hade fått någon med hennes inställning till svärmor för många år sedan, vad hade det inneburit? Hade Tomas ens gift sig med mig då? Hade våra barn och vårt gemensamma liv funnits i dag?

Från offer till förövare

Jag hade anat mig till den här inställningen förut. Den gick ut på att de som farit illa under uppväxten med stor sannolikhet går från att vara offer till att bli förövare. Men jag hade aldrig stött på det så här brutalt – så personligt och fördömande. Vad visste de om situationen, egentligen?

– Men han har kanske bearbetat det han var med om och lämnat det bakom sig? sa jag.

De såg skeptiskt på mig.

Läs också: Jag åt tablett för att slippa känna hans hat

– Lämnat det bakom sig? sa Nina. Kan man verkligen göra det…?

Jag hade träffat Tomas när jag var 24. Två år senare gifte vi oss, och sedan kom våra barn till världen. Vi blev föräldrar till Erik och Agnes.

Innan jag höll vår nyförlöste son i famnen för första gången hade jag inte haft meningen med livet riktigt klart för mig, men i den stunden blev allt kristallklart och den känslan hade aldrig försvunnit.

Jag är helt säker att min egen mor aldrig kände så. Hon visste nog inte ens att den känslan existerade.

Tufft förflutet

På gymnasiet hade jag gått vårdskolan och därefter jobbade jag på ett äldreboende tills Erik föddes. När Agnes började på dagis satte jag mig i skolbänken igen och vidareutbildade mig till sjuksköterska. Efter det fick jag jobb på sjukhuset och där har jag jobbat sedan dess.

Det har blivit stressigare och mer slitsamt med åren, men även om det händer att jag fantiserar om att göra något annat så vet jag att det aldrig kommer att bli så. Jag är där jag hör hemma, och jag har väldigt bra kolleger.

Läs också: Sekten förstörde min barndom

Men trots allt detta, trots det lyckliga och harmoniska liv jag har, så bär jag också på minnena av ett tufft förflutet. Båda mina föräldrar hade allvarliga problem. De var elaka och nedtryckande, och behandlade mig och mina syskon som om vi var en börda.

Vi fick ta emot slag och hårda nypor allt som oftast. Min äldsta bror försvann hemifrån när han var 16 år. Mamma sa att han förmodligen hade kört ihjäl sig på mopeden, eller så var han väl trött på oss yngre ungar. Jag var chockad, ledsen och livrädd i en vecka – tills jag fick veta att han bodde hos en kompis.

Fick ingen hjälp

Jag fick ingen hjälp eller stöttning under skolåren. Läxorna fick jag klara av själv. Tonåren var särskilt jobbiga, jag kände mig oälskad och osäker. Men jag hade en viktig ljusglimt – en snäll grannkvinna som ofta bjöd på hembakade bullar, som lyssnade, pratade, uppmuntrade.

Jag var helt fascinerad över de fina sidor hon sa sig se i mig. Det blev något att hålla fast vid. Jag är oerhört tacksam för det hon gjorde, för att hon fanns. Många år senare letade jag upp henne och sa det till henne. Vi står varandra nära än i dag.

Läs också: Mammas ångest präglade våra liv

Efter att jag flyttat hemifrån kretsade mitt liv under några år kring jobb och vänner, men jag visste att något saknades. Jag ville ha en familj, men jag var rädd för kärleken.

Jag var rädd för att släppa någon så nära och riskera att bli sårad och sviken – så som jag hade blivit av mina föräldrar. Jag bestämde mig för att göra mig av med den tunga ryggsäck som hämmade mig. Jag ville inte att min tuffa start i livet skulle styra min framtid.

Läs också: Det tog mig 50 år att lämna min man

Under ett år träffade jag en terapeut. Hon hjälpte mig att programmera om den negativa självbild jag fått med mig, och jag sörjde den barndom jag aldrig fick. Jag accepterade att mina föräldrar inte kunde ge mer än de gett, men att jag var stark och klok nog att bygga mig en ny, sund grund att stå på.

Redo för kärlek

När jag träffade Tomas några år senare var jag inte längre präglad av rädsla och ångest. Jag var redo för kärlek. Jag berättade för honom om min uppväxt, och om den helande resa jag gjort sedan dess. Han blev imponerad över vad jag hade tagit mig igenom.

Det fanns aldrig någon tvekan hos honom om att vi var rätt för varandra. Han tycktes inte ens reflektera över att mitt förflutna på något sätt skulle kunna innebära problem för oss. Samma fantastiska bemötande och förtroende mötte jag hos svärmor.

Läs också: Min mamma var en narcissist

Vid den tiden då Tomas och jag flyttade ihop hade hon och jag kommit varandra ganska nära, och en dag berättade jag för henne om min familj. Jag visste att hon undrade varför jag träffade mina föräldrar så sällan, och jag ville att hon skulle veta anledningen till det.

– Kära du, sa hon och tog min hand. Det här gör mig bara ännu stoltare över den du är. Jag är säker på att du och Tomas kommer att få ett väldigt bra liv tillsammans.

Och hon hade rätt. Svärmor var en väldigt klok och empatisk människa. Vi miste henne för några år sedan, och jag saknar henne väldigt.

Lämnat det bakom mig

När Tomas och jag kom hem från den där stugsemestern vid havet tänkte jag mycket på det som hade hänt.

Efter att Tomas och hans familj fått veta om min bakgrund hade jag aldrig pratat om det igen. Jag hade lämnat det bakom mig, och där tyckte jag att det kunde stanna.

Jag antar att jag ville skona barnen från den tråkiga historien, men jag insåg att jag kunde använda den till något positivt – till att bredda deras syn på människor och omvärlden. Jag vill inte att de någon gång gör misstaget att bedöma någon på felaktiga eller förhastade grunder.

Läs också: Min man misshandlade mig i över 30 år

Så den hösten berättade jag allt för dem. De blev chockade och ledsna, men de blev också lite klokare. Mina föräldrar dog när barnen var små och det har aldrig funnits några nära band dem emellan, så de behövde inte sörja någon idealiserad bild av sina morföräldrar.

Tuff uppväxt sätter djupa spår

Jag menar inte att en tuff uppväxt inte sätter djupa spår, eller att det inte finns dem som tar ut detta på omgivningen. Det gör det. Men det behöver inte bli så. Man har ett val. Jag vet att det är fullt möjligt att läka och få ett lika rikt liv som någon annan, om man är beredd att göra det jobb som krävs.

Läs också: Mamma var avundsjuk på mig

Jag är väldigt glad att jag tog itu med mitt bagage innan jag gifte mig och skaffade barn. Jag har aldrig varit i närheten av att bete mig mot min familj, så som mina föräldrar betedde sig mot mig. Det går att lämna det gamla bakom sig.

Linda

Läs också

Jag faller alltid för fel män

kvinna-relation


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar nästa sida…