Annons

Annons

Kom och möt mig i porten…

Jag minns min farmor. Vi har samma tendenser. När vi hade varit och besökt henne i lägenheten där hon bodde de sista åren såg man henne alltid stå i fönstret och vinka. Jättelänge.


Illustration: Victoria Plantin

Hon blickade efter oss ända tills vi for med bilen och hon inte kunde se skymten av oss mer.
När man kom tog hon i hand och kramades. Du blev ordentligt mött och hälsad på.
När man skulle därifrån följde hon dig hela sträckan till dörren. Till vägs ände.
Detta är saker jag värderar. Det är skönt med någon som bryr sig om när du kommer och går.

Annons

För ibland är det jobbigt att gå hemifrån. Speciellt drabbar det mig när jag är stressad. Jag får separationsångest och undrar: har jag gjort allt, har jag fått med allt?
När detta inträffar kallar jag på maken som får rycka in. Han får hänga med till ytterdörren, stötta och liksom vinka av mig.
Löjligt och fullständigt barnsligt, jag vet. En vuxen människa ska väl klara sig själv.
Jag kan inte hjälpa att jag gillar denna procedur med att hälsa och mötas ordentligt. Att ta ett omsorgsfullt farväl. Det är en trygghet jag lutar mig emot.

Jag drar in barnen i rutinerna, fast tvärtom. Jag står och hökar i hallen och frågar om de fått med sig mobilen, laddsladd, eventuellt pengar.
En varm jacka om det behövs. Jag vinkar av dem även om de snart kommer tillbaka. Säger: ta det försiktigt!
Jag kan titta i fönstret så att sonen sätter på lampan på cykeln när han ska till gymmet. Det är inte säkert att det sker. Lampan är ofta sönder.
Jag tittar efter honom tills jag inte skymtar hans rygg längre.
Jag tittar efter dottern när hon springer till bussen, ser åt vilket håll hon rusar. Ser till att hon inte snubblar 
i alla fall så länge jag ser henne.

Det är omtänksamhet från min sida, en smula ängslighet. Men det kan tolkas som nyfikenhet, att jag måste ha kontroll. Det kan finnas sådana inslag också.
Det dröjde innan barnen fick gå själva till skolan. Jag ville gärna följa dem till dörren. Ge dem en kram innan vi skildes åt.
Tänkte att självständigheten kommer ändå, det är inget de behöver öva på. Om de vet att jag finns där kommer de att våga ge sig av.
Nu är de ute till sent på nätterna. Längtar inte hem. Jag måste tjata på dem för att de ska komma.
Jag och maken har suttit uppe till sent och väntat. Lagt oss på morgonen, sovit på dagen. Följt tonåringarnas tider.

Det har dröjt innan jag har känt mig mogen att lägga mig innan alla har kommit, innan jag välkomnat barnen hem.
Nu är de stora nog för att jag ska fixa det. De kommer när de kommer.
Jag går och lägger mig och välkomnar en god natts sömn. Säger hej till egentid efter 20 år som mamma då jag försökt ge så mycket närvaro som jag har kunnat.
Genom att vara där och lyssna, genom att hälsa och vinka av när jag har kunnat.
Det kommer jag nog aldrig att sluta med. Jag lyssnar fortfarande efter tecken på att mina ungar behöver något. Om de vill att jag ska följa dem till dörren när de ska ut på sina äventyr. Som min farmor gjorde.
Sista gången jag mötte henne var hon nästa hundra och det var precis innan hon gick bort. Hon var inte hemma utan på ett rehabiliteringsboende.
Hon var densamma men tröttare. Sinnet orkade inte riktigt. Ändå kom hon och mötte mig i dörren.
Jag frågade om hon kände igen mig. Hennes svar kom snabbt och rakt: självklart gjorde hon det. Jag är inte övertygad.
Men hon visste definitivt vad hon skulle göra när jag skulle gå, när vi skulle ta avsked. Det satt i ryggmärgen.
Hon gjorde som hon alltid har gjort med sitt barnbarn. Hon följde mig till dörren. Gav mig en kram, sa som man brukar: vi ses snart igen.
Jag är glad att jag tog mig tid att komma den gången för det blev vårt sista ögonblick tillsammans. Och jag bär det med mig för alltid som ett fint minne.
Kanske tills vi möts nästa gång. Om hon kommer och möter mig i porten…

Text: Christel Skeppås

Christel är Allers kåsör.

Läs alla hennes kåserier här!

 


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...