Annons

Annons

Julia drabbas av plötsligt håravfall

När Julia upptäckte den första kala fläcken på sitt huvud skrek hon rakt ut. Hon hade drabbats av sjukdomen alopeci. 


Julia alopeci

Utan peruk och med ett stort leende gifte jag mig med Erik

Första gången Julia tappade håret gjorde hon allt för att dölja sin hjässa. Numera skippar hon peruken och första dagen på jobbet klev hon in som ”skalliga fröken”. 

Annons

Solen värmde skönt den där härliga sommardagen för fyra år sedan. Julia var 21 år och kunde se tillbaka på ännu en avklarad termin vid lärarhög­skolan. Hon njöt av ledigheten i solstolen vid mammas och pappas sommarstuga, strax utanför Umeå.
Men i ett slag förmörkades ­Julias sol.
– Jag kände hur det började värka i min hårbotten och strök med fingrarna längs baksidan av huvudet. Då upptäckte jag en kal fläck på hjässan. Hjärtat stannade nästan i min kropp. Jag ropade på mamma, och fortsatte att fingra runt i håret samtidigt som jag om och om igen tänkte att det inte kunde vara sant.
Men det var sant. Solen hade bränt Julia Müller-Sandviks hårbotten för att det fanns en alldeles kal fläck där. Julia ringde till sin kärlek Erik och bara skrek i luren.
– Jag var på jobbet när Julia ringde till mig och var helt förtvivlad. Hon sa att hon tappat hår, och hon var så uppriven att jag lovade komma ut till stugan så fort jag kunde, säger Erik Müller-­Sandvik, 27.
Julias föräldrar undersökte ­dotterns hårbotten och pappan, som är läkare, konstaterade att det troligen rörde sig om alopeci, det vill säga oförklarligt, plötsligt håravfall. En släkting till Julia var drabbad sedan tidigare och sjukdomen kan vara ärftlig.
– Jag tog på mig en keps, men kunde inte låta bli att med jämna mellanrum ta av mig den, bara för att återigen chockas av hur mycket hår som lossnat och fastnat i kepsen. Jag var så ledsen.

Bara en tofs kvar

Ganska snabbt fick Julia komma till en hudspecialist som, ­genom att utesluta andra sjukdomar, kunde bekräfta den diagnos Julias pappa redan ställt. Men Julia kunde inte få något svar på hur mycket hår hon skulle tappa eller om hon någonsin skulle få tillbaka sitt hår och i så fall när. Hon fick veta att sjukdomen är mycket lynnig, men ofarlig.
Till Julias förtvivlan fortsatte håret att lossna och till slut återstod bara en liten tofs. Då bestämde hon sig för att klippa bort den också.
– Erik var så gullig och rakade av sitt eget hår för att stötta mig. Men det har jag förbjudit honom att göra fler gånger, jag gillar ­honom bättre med kalufs, skrattar Julia, och Erik nickar och säger att han tyvärr inte har lika fin ­huvudform som Julia.

Gilla Allers på Facebook
Julia alopeci

Erik har hela tiden funnits vid Julias sida och stöttat henne när hon har varit ledsen över sjukdomen.

Trots sitt vackra huvud så vägrade Julia att gå utan keps eller peruk, ens hemma. Hon köpte 14 olika peruker med syntethår, i olika former och färger.
– Jag har alltid gillat att förändra mitt hår och ville inte ha en tråkig färg och frisyr. Perukerna med äkta naturhår kändes inte roliga. De är dyra och jag antar att det är därför de görs i en neutral look. Men det var inte jag!

Familjen stöttar

När sommarlovet var slut berättade Julia ganska snabbt för sina studiekamrater vad hon drabbats av, hon säger att de ju ändå kunde se att det var peruker hon bar.
– De allra flesta har bara varit schysta, även om jag ibland har hört att det tisslats och tasslats om cancer. Men när en tjej kom fram till mig på en fest och kände på håret och frågade om hon fick testa min peruk gick hon definitivt över gränsen. Jag blev jätteledsen och kränkt och bara gick därifrån. Det kändes lika hemskt som om hon hade frågat om hon fick pröva min arm…
Julia säger att hon verkligen tog det jättehårt första gången hon förlorade sitt hår. Att gå omkring skallig var otänkbart. Det gjorde hon inte ens inför Erik, trots att håravfallet aldrig varit något problem för honom.
– Det jobbiga är ju när Julia är ledsen och förtvivlad. I mina ögon är hon lika fin både med och utan hår, säger han.
Den närmaste familjen har stöttat Julia på alla sätt:
– Min syster Fanny, som har ett långt blont hårsvall, deklarerade att hon i tribut till mig aldrig mer skulle klippa sitt hår, säger Julia med ett snett leende och konstaterar att kommentaren var helt okej – trots att hon avundsjukt sneglade på Fannys lockar – just för att den kom från syrran.
Julia strök ofta sig själv på det glatta huvudet, det var som att handen i skräckblandad förtjusning hela tiden letade sig dit. Plötsligt, efter ett halvår, kändes hjässan annorlunda.
– Det kändes kardborreaktigt, i stället för glatt, på huvudet och jag förstod att håret börjat växa igen. Jag ringde till både mamma och Erik och tjöt i luren: ”Jag får hååår!”
Julia skrattar åt minnet och ­säger att aldrig har kommentaren ”du börjar bli hårig” tagits så bra som då.
– Det var ungefär då jag kunde börja skoja om min sjukdom och prova perukerna på Erik. Håret växte fort, ganska snart såg jag bara snaggad ut, i stället för skallig, och jag färgade håret rosa. Jag tänkte att håret kanske inte blir kvar, så det gäller att passa på.
Glädjen blev inte långvarig. Knappt ett år senare, just innan jul, var det dags nästa gång.
– Det låg ”en hamster” på huvudkudden när jag vaknade. Första gången blev jag förtvivlad. Nu blir jag förbannad när det händer! Den julen gick jag runt i tomteluva…
Julia visste vad som väntade och lät Erik raka av håret.
– Vi spelade låten Let it go och filmade det hela. Jag la ut filmen på min blogg och när ­syrran såg den grät hon.

Julia alopeci

Det strålade om Julia och Erik när de sa ja till varandra sommaren 2013.

Blogg som terapi

Julia har använt sin blogg som terapi för sig själv, men också för att synliggöra en sjukdom som 150 000 svenskar lider av. En gång har Julia blivit riktigt ledsen, och det var när hon fick bloggkommentaren ”du ser ut som en nynazist”. Hon säger att människor behöver bli medvetna om att man varken behöver vara nynazist ­eller lida av cancer för att man är skallig.
Själv har Julia hunnit tappa håret ytterligare två gånger efter det, bland annat i samband med att hon och Erik skulle gifta sig. Att bära peruk var inte längre något alternativ.  Julia bestämde sig i stället för att satsa på en klänning som var ”extra allt”.
– Jag ville ha en galen klänning och beställde hem en knallrosa blåsa med en stor rosett, och kände mig jättefin.
Nu ligger några av perukerna i garderoben, andra är kvar i klassrummets utklädningslåda. Julia undervisar elever i årskurs sex till nio och de gillar att klä ut sig.

Eleverna jublade

Julia och Erik flyttade från Umeå till Jokkmokk för ett par år sedan. Här fick de nyutbildade lärarna både jobb och bostad. Det var också här som Julia för första gången klev in på en skola som ”skalliga fröken”.
– Lagom till skolstarten förra hösten hade jag tappat allt hår igen. Jag använder inte längre peruk, det blir bara varmt och obekvämt. Därför bestämde jag mig för att ta tjuren vid hornen direkt. På vår skola finns en tradi­tion att varje lärare under första skoldagen går upp på en scen och presenterar sig för alla elever och skolpersonalen. Det var fruktansvärt nervöst när jag klev upp, säger Julia, som presenterade sig med orden: ”Jag heter Julia och är er svensk- och bildlärare. Jag har alopeci och därför är jag flintskallig. Det gör inte ont, är inte farligt och smittar inte.”
Julia berättar att eleverna jub­­lade och sedan bombarderades hon av frågor från dem.
– Barn är raka och ärliga och har ett avväpnande sätt att hantera saker som är annorlunda. När håret började växa igen efter årsskiftet höll de koll på det också. ”Vad mycket hår du börjar få, fröken!”, säger hon och skrattar.
Hittills har Julia tappat hår med ungefär ett och ett halvt års mellanrum, och hon har fått behålla det lite längre än ett halvår när det återkommit. Det är inte längre samma katastrof när håret börjar lossna, men inte roligt heller.
– Jag känner mig maktlös när det händer. Jag är en sådan person som mycket väl skulle ha kunnat raka av mig håret bara på skoj. Men då hade det varit mitt eget val. Nu får jag inte välja.

Text: Birgitta Lindvall Wiik Bild: Tomas Bergman och privat

Läs mer på Julias blogg:

http://lorissalovebomb.se

 



Läs mer om:

Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...