Annons

Annons

Josefin besegrade cancer tre gånger


Josefin besegrade cancern tre gånger

Jag trodde att jag var frisk

– då kom beskedet jag fasat för

 Första gången Josefin drabbades av cancer blev hon lyckligtvis frisk ganska snabbt och livet rullade vidare med familj, jobb och träning. När hon återigen blev sjuk tog hon ett svårt men livsavgörande beslut…

 
Annons

Josefin Engfelt har många anledningar till att fira i år. Hon och maken Niklas fyller båda 40, de har varit gifta i 10 år, sonen Truls fyller 10 – och, kanske viktigast av allt, den 4 september kan hon fira femårsdagen av den stamcellstransplantation som gav henne möjligheten till ett friskt liv. Detta tack vare en okänd ung tysk kvinnlig donator.

– Kroppen och livet började om den dagen, säger hon. Och att fira är något som vi har blivit bra på i vår familj. Vi har lärt oss att aldrig vänta med det som är roligt eftersom man aldrig vet vad som väntar i framtiden.

Familjen Engfelt är synnerligen aktiv. Josefin jobbar heltid som kommunikatör, cyklar till och från jobbet varje dag, tränar yoga och på gym i princip varje dag, sjunger i kör och är fotbollstränare för sonen Nils fotbollslag. Maken Niklas har en hög befattning på ett stort dataföretag, spelar gitarr, piano och munspel, och även han tränar både på gym så ofta han hinner och sonen Truls fotbollslag.

Josefins liv har alltid präglats av full fart framåt. Hon tog studenten med toppbetyg, pluggade vidare på heltid, hann ändå jobba halvtid på föräldrarnas arkitektkontor och träna både styrka och kondition varje dag. Hennes språkintresse tog henne till Annecy i Frankrike för att både bättra på franskan och åka skidor. Där träffade hon Niklas, som var där i samma ärende, och ett par år senare åkte de tillsammans till Málaga i Spanien för att lära sig spanska – och det var där och då sjukdomen smög sig på henne.

– Till och från mådde jag väldigt dåligt, berättar hon. Det kom i skov, och när det var som värst hade jag hade ont i hela kroppen och var ständigt trött. Efter nio månader bestämde vi oss för bila hem och söka läkarhjälp hemma i Uppsala, men redan efter en kvarts körning somnade jag vid ratten, och det var bara Niklas snabbhet när han fick tag i ratten som räddade oss från en otäck olycka. Då ringde jag mamma och bad henne ordna en tid på sjukhuset så fort som möjligt. Sedan sov jag resten av vägen hem.

Fick tillbaka styrkan

Hon blev omedelbart inlagd på Akademiska sjukhuset i Uppsala, där hon bodde på den tiden. Hon genomgick noggranna undersökningar och läkarna misstänkte reumatism men inga behandlingar hjälpte. Josefin var tvungen att använda rullstol eller kryckor för att över huvud taget kunna ta sig fram, och det var en läkarstuderande kompis som efter någon vecka tipsade henne om att begära att få göra ett benmärgsprov.

– Läkarna trodde inte på provet så jag fick göra om det, och på en pappersklädd brits, i en korridor på sjukhuset, fick jag beskedet att jag drabbats av leukemi. Cancer i benmärgen. Jag blev naturligtvis chockad eftersom leukemi i min värld betydde död.

Josefin tillbringade tre månader på sjukhuset, genomgick tre cellgiftsbehandlingar och hennes kropp svarade bra på dem.

– Faktum är att jag tillfrisknade redan efter den första behandlingen, smärtan försvann och läkarna sa att det var något slags rekord, säger hon. Jag var visserligen väldigt infektionskänslig och tvingades vara isolerad på mitt rum, men jag fick i alla fall in en motionscykel, och det var första gången på ett helt år som jag kunde träna smärtfri!

Hon började träna på Friskis & svettis, och hon började långsamt få tillbaka lite av sin gamla styrka och ork. Hon har kvar träningskortet där fotot visar att det långa ljusa håret fallit av på grund av behandlingarna.

– Men jag brydde mig faktiskt inte, säger hon. Jag kämpade med saker som var betydligt viktigare än mitt hår, och det var ganska skönt utan hår. Det blev i alla fall inte lika svettigt under träningspassen…

Josefin blev inte friskförklarad utan fick fortsätta med underhållsbehandlingar i ytterligare 3 1/2 år. Samtidigt hann hon avsluta sina universitetsstudier och flytta ihop med Niklas i Stockholm. De gifte sig 2004 och samma år föddes sonen Truls.

Josefin besegrade cancern tre gånger

Josefin med maken Niklas och deras söner Truls och Nils.

Värre andra gången

I många fall kan tuffa cancerbehandlingar drastiskt minska möjligheten för att bli gravid, men i Josefins fall var det inte så. Och knappt två år senare kom också lillebror Nils. Josefin mådde bra och livet rusade fram. Igen. Jobba mycket och sent med den egna kommunikationsbyrån, lämna och hämta på förskolan, hinna umgås med vänner. Det enda hon inte riktigt hann med var träningen, den som alltid varit så viktig för henne, så när hon drabbades av ryggskott så skyllde hon det på att hon var otränad. Men så kom tröttheten. Ledvärken. Försämrade blodvärden.

– Jag hade ju gått på kontroller i tio år, och varken jag eller min läkare trodde att det var ett återfall, men det togs ändå ett benmärgs­prov för att utesluta den risken en gång för alla, säger hon. En vecka senare ringde läkaren. Jag hade precis kommit till jobbet och på morgonen hade vi firat min son Nils 3-årsdag. Kvällen innan hade jag och Niklas skålat i champagne och firat att vi hade sålt vår gamla lägenhet och skulle flytta in i en ny.

Läkaren berättade att det var leukemin som kommit tillbaka och att det var riktigt illa eftersom det var ett återfall och hon var nästan 11 år äldre den här gången. Familjen fick helgen tillsammans hemma, sedan skulle Josefin in på sjukhus.

– Många undrade om jag tyckte det var orättvist att drabbas två gånger av samma cancer, men jag sa nej då och säger samma sak i dag, berättar hon. Vi drabbas alla av något, men däremot tyckte jag det var orättvist att mina barn riskerade att förlora sin mamma.

Under tiden på sjukhuset var parken utanför det enda ställe där hon kunde träffa sin familj, på grund av infektionsrisken.

– Även om jag bara orkade ta några få steg utomhus så försökte jag ta mig ut varje dag, säger hon. En dag lät jag barnen klippa av mitt hår eftersom jag ändå snart skulle tappa det. Vi sa att vi gav det till fåglarna så att de kunde bygga bo av det!

Det blev nya, tuffa cellgiftsbehandlingar under flera månader innan Josefin var så pass stark att de kunde börja planera för en stamcellstransplantation, vilket innebär att kroppen tillförs nya celler som kan bilda ny benmärg och förhoppningsvis hindra cancern från att komma tillbaka. Problemet var bara att ingen lämplig donator fanns att tillgå i Sverige.

Kämpade för sitt liv

Det visade sig att det fanns bara fem tänkbara donatorer i hela världen, och den som matchade Josefin bäst var en 22-årig tysk kvinna. Då kunde de äntligen bör­ja förbereda transplantationen.

– Jag trodde i min enfald att jag efter den snabbt skulle bli frisk och kunna återgå till ett normalt liv, men så hade läkaren ett samtal med mig där jag fick veta att prognosen att överleva bara var 50 procent. Men att jag egentligen inte hade något val. Transplantationen var min enda möjlighet till ett förhoppningsvis friskt liv. Annars var risken för ett nytt, och i så fall ännu allvarligare, återfall överhängande.

Det fanns stora risker med behandlingen och inte alla tyckte att hon skulle genomföra den.

– Men jag tackade i alla fall ja – och i och med det klev jag rakt in i det riktiga helvetet.

– Visst, cellgiftsbehandlingarna hade varit minst sagt tuffa, men de var ingenting i jämförelse med det jag gick igenom de första veckorna efter transplantationen. Då kunde jag inte äta över huvud taget, kunde inte svälja, inte prata. All livsnödvändig näring tillfördes min kropp intravenöst. Men trots att jag var kraftlös och i princip bara bestod av skinn och ben, så tvingade jag mig själv att ta mig ut i friska luften och röra på mig. Varje dag, trots att varje steg orsakade hemsk smärta.

Vid alla transplantationer finns risken att kroppen stöter bort det nya organet. När det gäller stamceller är problemet det omvända – att de nya cellerna stöter bort kroppen i stället. Och det blev en kamp. Mer eller mindre på liv och död, innan hon flera månader senare kunde lämna sjukhuset.

– Men först var jag tvungen att bo på vårt lantställe i Grisslehamn under två månader, tillsammans med min pappa som skötte om mig, eftersom min läkare bedömde att det var för mycket folk och för mycket avgaser inne i Stockholm och att infektionsrisken därför var för stor, berättar hon.

Lever ett vanligt liv

När Josefin till slut kunde flytta hem till den nya lägenheten för första gången, vägde hon bara 40 kilo och påbörjade en intensiv tränings- och kalorijakt. Det handlade om att få tillbaka förlorade muskler och bygga upp allmänkonditionen. Och som den envisa tjej hon är så gick hon förstås in för det till 100 procent och lyckades på ganska kort tid gå upp tio kilo i vikt.

– Jag råkade ut för ett litet bakslag, då det visade sig att jag drabbats av en partiell hudcancer på grund av strålbehandlingen jag fick på hela kroppen inför transplantationen, men den kunde snabbt behandlas och har inte medfört några men, berättar hon. I dag känner jag mig fullt frisk, och jag lever ett helt vanligt liv. Med jobb, familj, läxläsning och fritidsaktiviteter.

Josefin säger att allt som hänt naturligtvis har format både henne och hennes familj. Och hon betonar att utan Niklas och barnen så vore hon ingenting. Utan deras ständiga uppmuntran och peppning så tror hon på fullt allvar att hon inte skulle vara vid liv i dag.

– Visst kan vi tjafsa och bråka som alla andra, men vi har blivit duktiga på att se förbi vardagsproblemen med erfarenheten att inget är viktigare än livet självt. Och jag har lärt mig att en av orsakerna till leukemi kan vara stress, och jag försöker verkligen lära mig att säga nej ibland. Jag är väl medveten om att det är en sjukdom man aldrig helt kan lämna bakom sig, men jag är en obotlig optimist och ser bara framåt. Jag är frisk, punkt slut, och det tänker jag banne mig fira riktigt ordentligt med mina nära och kära på 5-årsdagen i höst! ■

vitpixel

Text: Johnny Alrup

Bild: Stefan Nilsson



Läs mer om:

Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...