Annons

Annons

Jag blev slagen som barn – nu hjälper jag andra

Som en blandning av tomten och Karl-Bertil Jonsson sprider Jone Sølvik glädje till mindre bemedlade familjer.


Jonsters Charity - Jone

2009 startade Jone Sølvik insamlingsstiftelsen Jonsters Charity.

Jone delar ut julklappar till barn som har det svårt

När julen närmar sig finns insamlingsstiftelsen Jonsters Charity där som ett ljus i mörkret. Jone Sølvik är eldsjälen som vill förgylla tillvaron för barn och unga. Men sin egen uppväxt minns han som allt annat än ljus.

Julkommersen börjar ta fart på det stora köpcentret Väla utanför Helsingborg, men 36-årige Jone Sølvik lugn som en filbunke. Likt en blandning av jultomten och Karl-Bertil Jonsson samlar han in julklappar som barn i mindre bemedlade familjer ska få.
– Jag fick hjälp när jag som mest behövde det. Nu är det min tur att hjälpa de barn som är i samma situation, säger Jone och lägger ner ännu ett paket i säcken från en vänlig bidragsgivare.
Jone är upphovsmannen till Jonsters Charity, en insamlingsstiftelse i Helsingborg som arbetar med att samla in pengar för projekt och ändamål som arbetar för barns bästa. Det kan handla om allt från att stötta olika organisationer med ekonomiska bidrag till att inreda barn- och ungdomsavdelningarna på stadens lasarett.

Annons

Stort gensvar

För tre år sedan arrangerade Jonsters för första gången julklapps­insamlingen på Väla. Då räknade Jone med att de skulle få in några hundra paket, men när insamlingen var klar kunde han förvånat räkna in över 1800 paket. De lämnades över med varm hand till Svenska kyrkan, socialtjänsten och skolkuratorer som delade ut dem till behövande familjer i kommunen.
– Vi blev ju såklart superglada över folks generositet och kände att det här var något vi ska göra inför varje jul.

Jone växte upp i Norge. Hans pappa drev hunduppfödning hemma på gården och mamman arbetade som sjuksköterska.
– Utåt sett var vi som vilken annan familj som helst. Vår släkt, både på fars och mors sida, var kristna, och farfar var rektor på byns enda högstadieskola. Släkten ansågs med andra ord vara en respektabel familj, förklarar Jone.
Men bakom den välputsade fasaden fanns en mörkare sida. Folk i omgivningen valde att se mellan fingrarna när obehagligheter inträffade. Som när Jone kom till skolan med blåmärken och ärr över sin kropp. Då valde lärare och andra vuxna att helt enkelt låta bli att kommentera vad de såg – det rörde sig ju om en respektabel familj.
– Det förekom otroligt mycket våld i vår familj. Pappa slog mig, min syster och mamma. Och när han drack blev han ännu mer våldsam, berättar Jone.

Jonsters-1

– Detta är ett livslångt projekt för mig, säger Jone.

Förträngt mycket

Han misshandlades dagligen av sin far fram till 14 års ålder. Det är i alla fall vad Jones mamma berättat. Själv har han förträngt det mesta av de första sju, åtta åren av sitt liv. Bara enstaka händelser har etsat sig fast.
– Som när jag fick stryk med ett hundkoppel, säger Jone och viker undan sitt mörka hår så att ett vitt ärr blir synligt.
– Jag har flera märken, både i ansiktet och på kroppen, som alltid kommer att påminna mig om min uppväxt. Men det var faktiskt inte den fysiska misshandeln som var värst. Det var att ständigt få höra från min far att jag inte var önskvärd, att jag inte dög till något. I stället fick jag veta hur dålig jag var, att mina öron var för utstående, att jag aldrig skulle bli någonting. Det var fruktansvärt, säger Jone.

Misshandeln fortsatte under skolgången, samtidigt som hjälpen från lärare och andra vuxna uteblev. Men så en dag kom vändningen. Jones pappa var på grund av norsk lagstiftning tvungen att flytta sin verksamhet till Sverige och hela familjen flyttade till en mindre ort i Sverige.
Det destruktiva livet fortsatte precis som tidigare. Jones pappa som drack dagligen och misshandlade sin familj. Men en sak förändrades. På den nya orten var det ingen som kände till familjen, där var de som vilken annan familj som helst. Det dröjde bara några dagar innan personalen på skolan insåg att allt inte stod rätt till med den nya eleven och hans familj.
– Jag blev inkallad till kuratorn, som direkt erbjöd mig hjälp. Men jag valde att inte ta emot någon, eftersom jag inte förstod att jag behövde hjälp. Våldet var ett så vanligt förekommande inslag i min vardag att det hade blivit ett slags normaltillstånd. Jag kände ju inte till något annat sätt att leva, förklarar Jone.

Första ljusglimten

Men Jones mamma var i ett så dåligt psykiskt skick att hon inte kunde ta hand om sina barn och då såg kuratorn till att hon fick avlastning. Jone fick komma till en stödfamilj på helgerna.
– Det var den första ljusglimten i mitt liv. Jag sov dåligt om nätterna på den tiden och hade ofta mardrömmar. Men Ulla, mamman i stödfamiljen, tröstade mig. Tillsammans smög vi upp och satte oss i köket där hon bredde mackor som jag åt under tiden jag berättade om allt jag varit med om. Hon var helt fantastisk och en av de människor som räddade mitt liv. Hon höll inte tyst, utan berättade för socialen, som då blandades in och kunde hjälpa mig, säger Jone.

När Jone var 14 år bestämde han sig för att det fick vara nog. Ulla och socialtjänsten hjälpte honom att flytta hemifrån, bort från pappan och den våldsamma miljön. I stället fick han flytta hem till den fosterfamilj som tidigare tagit hand om hans syster.
– Äntligen kunde jag börja leva som en normal tonåring och koncentrera mig på skolarbetet, i stället för att oroa mig för om jag skulle få stryk eller inte.
Trots den tuffa uppväxten säger ändå Jone att han inte vill ha den tiden ogjord.
– Det låter kanske konstigt, men det har format mig till den person jag är i dag. Jag är extremt målinriktad och tror benhårt på mig själv, vilket gör att jag oftast lyckas med det jag företar mig.

Jonsters Charity - Jone

Jone och hans lille son Lukas med Tina Nordström och Henke Larsson, som hjälpt till att inreda drömrum på barn-och ungdomskliniken på Helsingborgs lasarett.

Framgångsrik företagare

I dag är Jone en framgångsrik företagsledare, och mycket av sin fritid ägnar han åt arbetet med Jonsters Charity.
– Jag startade Jonsters 2009, tre år efter att mitt första barn kom till världen. En dag kom det bara över mig: Jag skulle starta en välgörenhetsstiftelse som skulle samla in pengar för att hjälpa barn och ungdomar. Det blev ett sätt för mig att betala tillbaka för all hjälp jag fått.

Jone bestämde att det skulle vara enkla och tydliga ramar för stiftelsen. Alla pengar ska gå oavkortat till välgörande ändamål och man ska jobba lokalt, så att bidragsgivarna kan se vart pengarna gått. Och det har gett resultat – i dag har Jonsters Charity vuxit och många frivilligarbetare hjälper till. Jone lägger fortfarande ner mycket av sin fritid på stiftelsen, men han ser alltid till att ha tid för sin familj och barnen Lukas, 9, och Iseline, 6.
– Jag är kanske inte alltid världens bästa far, men mina barn har alltid fått det jag inte fick: kärlek, kramar och en trygg uppväxt.

Text: Peter Helperin Bild: Peter Helperin och Mickael Tannus

Mer om Jonsters Charity


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar nästa sida… http://www.allers.se/page/1/