Annons

Annons

Jonas kämpar för barns rättigheter!


Jonas Paulman

Jonas Paulman har vigt sitt liv åt barnen. Själv växte han upp med två missbrukande föräldrar och när han omhändertogs som fyraåring kunde han inte tala. Men Jonas vägrade bli ett offer. I dag är han en fantastisk inspirationskälla, en vardagshjälte som genom att bland annat plantera träd vill påminna om att alla barn har rätt till en kärleksfull barndom.

Annons

Han låg i en spjälsäng, timme efter timme. Ofta utan mat och torra blöjor, alltid utan kärlek, stimulans och närhet. I fyra långa år bodde han hemma hos sina missbrukande föräldrar. De lämnade honom när de gick ut för att leta sprit och droger. När han skrek fick han stryk med ett läderbälte.

Fostermodern, som tog hand om honom när han var fyra år, såg ränderna på ryggen. Pojken som åldersmässigt borde ha sagt ”kan själv” och ”dumma dig” var som ett darrande asplöv och sa inte ett enda ord. Hans spjälsäng gick snart i bitar. Under långa ensamma timmar hade Jonas tröstat sig själv genom att rulla fram och tillbaka i sängen.
– Det tog många år innan jag slutade rygga undan ifall någon lyfte handen.
Jonas säger att han inte vågar koppla på känslorna när han berättar om sitt liv. Det finns så mycket som fortfarande gör ont; även om han i dag är stark finns såren kvar av det som hände.
– Jag förstår nu att jag var på gränsen till att bli autistisk, jag var tvungen att skärma av. Långt upp i åren hade jag svårt att hitta de rätta orden då jag skulle prata. Jag missade så mycket under de första åren.

Idag har Jonas fyllt 48 år och mycket har hänt längs vägen. Han bor i en trivsam lägenhet i Nynäshamn och drömmer om att en dag äga ett litet hus med en stor trädgård och egna träd på tomten. Han har hittat kraften i livet, sin livsuppgift. Att han lyckades vända sitt livsöde till någonting starkt och positivt har till stor del sin grund i den kärlek och omsorg han fick från sin fostermor. Hos henne i huset utanför Stockholm fanns tryggheten; hon gjorde allt för honom.
Men hon kunde förstås inte göra det ogjort som redan hade hänt under hans första år i livet. Dessutom krävde hans far fortsatt umgänge med sin son. Jonas har svårt att minnas detaljer från sin barndom, men besöket hos fadern när Jonas var sju år glömmer han aldrig:
– Jag minns fortfarande lukten av sprit och skräcken då min far säger att jag måste flytta hem igen.

Lyckades rymma

Fastän Jonas var så liten och aldrig förut hade varit i förorten Rågsved där pappan bodde, så lyckades han rymma och ta tunnelbana och buss hem till sin fostermor igen.
– Jag hade ingen aning om vart jag skulle åka, jag hade inga pengar, jag bara sprang. Jag var helt skräckslagen.
Jonas lyckades byta tunnelbana och sedan hamna på rätt buss. Under tiden hade hans far förstått att han rymt och börjat leta efter honom.
– Den sista biten hem sneddade jag över en övervuxen äng. Jag sprang allt vad jag orkade. Min fostermor kom och mötte mig med öppna armar. Tårarna rann längs hennes kinder, min far hade ringt. Hon skulle in till stan och spela bingo, äntligen ha en ledig stund. När hon såg mig tvekade hon aldrig, jag fick följa med henne. Hon ville skydda mig ifall min far skulle komma.
Hans far kom lyckligtvis aldrig.

Fostermamman var den första vuxna som verkligen var den beskyddande och vårdande förälder som Jonas så innerligt behövde. Hennes man hade en stor gård att ta hand om och ägnade all sin tid åt den.
– Min fostermor köpte färg och papper till mig – det jag inte kunde säga med ord fick jag uttrycka i färg och form. Eftersom jag hade svår dyslexi köpte hon Fantomentidningar till mig och så fick jag titta på Astrid Lindgrens serier på tv. Hon ville att jag skulle få bra värderingar. Att jag skulle lära mig att göra rätt för mig.

När Jonas var 12 år hände det som absolut inte fick hända: hans fostermor insjuknade i cancer. Jonas bestämde sig för att rita en teckning till henne. Cyklade till ramaffären och bad ägaren att göra en tavla av hans teckning.
– När han säger att mina pengar inte räcker börjar jag gråta, jag vill så gärna göra min fostermamma glad. Jag vill visa henne att jag förstått vad hon lärt mig – jag vill vara Fantomen, göra rätt.
Men Jonas fick en ram till sin teckning och strax innan fostermamman åkte in till sjukhuset för sista gången plockade Jonas blommor och slog in sin tavla i tidningspapper. Sittande på sängkanten lovade han henne: ”När jag blir stor ska jag hjälpa andra människor.”
Det löftet har burit Jonas under allt som hände sedan.
Fostermamman avled, bara 42 år gammal. Efter det fick Jonas flytta ut i drängkammaren på gården. Hans fosterfar gifte om sig och Jonas hamnade helt utanför familjen. Han slöt sig ännu mer inom sig själv och klagade aldrig på att det var kallt i drängkammaren, ibland så kallt att det blev is på insidan av fönstren och mössen kröp under täcket för att få värme.

Hörde plötsligt av sig

Under åren hade hans biologiska mamma haft sporadisk kontakt med honom. Nu, när han var 14 år, ringde hon igen efter sex, sju års tystnad. Hon ville att de skulle träffas.
Jonas var rädd för sin far, men mamma Gun hade aldrig misshandlat honom, bara varit sorgligt ointresserad och oförmögen att ta hand om honom. Jonas bestämde sig för att åka till förorten Midsommarkransen och träffa henne, och bad en kompis att följa med. Han höll ett fotografi av henne i handen för att känna igen henne. De hade stämt träff vid Pressbyrån och när hon väl dök upp fick Jonas en chock. Kvinnan som kom emot honom bar alla tecken på att vara en hemlös grav missbrukare; smutsig och dåligt klädd. Det gick inte att se att kvinnan på fotot var samma person. Jonas skämdes och ljög för sin kompis, sa att de måste åka hem, vilket de gjorde.

Kort efteråt fick han besked om att modern hittats på en offentlig toalett. Död av en överdos.
– Jag hade skuldkänslor, livet blev ännu tyngre än förut. Jag hade inga ord att uttrycka mig med, men jag undrade om livet skulle vara så här. Min far dog kort därefter, men honom sörjde jag inte.

I många år cyklade Jonas ofta till sin fostermors grav, la blommor som han plockat i skogen. Ända sedan han var liten hade han gått ut i skogen och kramat träd – hans erfarenhet var att vuxna försvann, men träden, de stod kvar.
I skolan placerades han i hjälpklass med de stökigaste eleverna, då han på grund av sin dyslexi inte kunde läsa och skriva.
När Jonas fyllde 18 år upphörde fosterhemsplaceringen och han flyttade till en egen lägenhet, många mil från det som varit hans barndomshem. Där hann alla upplevelser ifatt honom. Varje kväll strax innan han somnade viskade han tyst för sig själv ”Jag vill dö, jag vill dö”.
– En kväll kände jag hur jag sögs in i en tunnel, det gick i raketfart. På andra sidan fanns stjärnorna. Jag vet nu att det finns en himmel, men jag har uppdrag kvar här på jorden.
Händelsen blev en vändpunkt. Jonas ville inte längre dö, han vägrade vara ett offer. Han ville bli en hjälte.

Världsrekord

Som 18-åring fick han smak på hjälteglorian då han slog sin gymnastiklärares gamla rekord i handskakning: på 14 timmar hälsade han i hand på 14 802 människor i gången mellan T-centralen och Centralen. Rekordet hamnade i Guinness rekordbok och kvällstidningarna gjorde stora reportage om Jonas. I samband med rekordet samlade han in 25 000 kronor till Rädda barnen.
– Jag insåg att jag kunde välja det goda och på det sättet få den uppmärksamhet som jag behöver, förklarar han.
Sedan dess har Jonas samlat in nästan en halv miljon kronor till hjälporganisationer som Rädda Barnen, SOS-barnbyar och Friends, bland annat genom olika idrottsliga prestationer. Han har gjort flera ”Ironman”-lopp, triathlontävlingar där simning, cykling och ett maratonlopp ingår.

Jonas har också en egen organisation, Barnens träd, genom vilken han föreläser och planterar träd i samarbete med företag och kommuner för att uppmärksamma barns rättigheter. Hittills har han planterat 62 träd runtom i landet och de blir hela tiden fler.
Jonas blir allvarlig. Han säger att han tror att en anledning till att han lyckats vända sin offerroll till en hjälteroll handlar om en form av beskydd som han upplevt sig haft genom livet. När det har varit som värst har han haft en vägvisare som lett honom och banat vägen.
– Jag tror att min fostermor såg till att jag fick en beskyddare när hon dog och inte längre kunde ta hand om mig.

Jonas hjärtefråga är barnen. Ingen ska någonsin behöva ha det som han haft det.

Följ Jonas och hans projekt Barnens träd på facebooksidan Barnens träd

Här kan du se en film om Jonas liv, ”Trädkramaren”:

Mer läsning

Hos Ann och Inge har 38 barn fått ett hem

Louise trotsade sina mobbare

Eva vårdade sin svårt handikappade man

 

Text: Majken Öst-Söderlund

Bild: Ann-Sofie Rosenkvist


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar nästa sida… http://www.allers.se/page/1/