Annons

Annons

Nu tänker jag bestiga Kilimanjaro!

Jonas var 13 år när han fick veta att han drabbats av en obotlig sjukdom som gradvis skulle bryta ner hans kropp. Men Jonas började träna målmedvetet – och vände sitt eget öde. Nästa år ska han bestiga Afrikas högsta berg i rullstol!


Jonas Gustafsson

Han var 10 år när han började få sämre balans. Han spelade fotboll och märkte att han inte utvecklades på samma sätt som sina kompisar.
– Jag kände att något var fel, men jag visste inte vad, säger Jonas Gustafsson dröjande.

Tufft terränglopp

Vi träffas hemma hos 35-årige Jonas i centrala Falun. Assistenten Johan Svensson frågar om vi vill ha kaffe, samtidigt som Jonas tar fram mobiltelefonen och visar bilder från helgens strapatser.

Då deltog han nämligen i terrängloppet Tough Race Sweden, något som han aldrig hade kunnat tro skulle vara möjligt, när han först blev sjuk.
– Rullstolen är fortfarande lite skitig, säger Jonas med ett skratt och slänger en blick på den specialrullstol – han har en annan till vardags – som står i hallen.

– Rullstolen var helt under vatten någon gång, flikar Johan in. Det var bara Jonas huvud som stack upp!

Jonas skrattar återigen och lägger ifrån sig mobilen. Han konstaterar att han numera befinner sig i en positiv spiral, till skillnad för några år sedan.

Trivs  med livet

Idag stortrivs han med tillvaron och arbetar som föreläsare och coach inompersonlig utveckling. Och numera välkomnar han utmaningarna som möter honom i tillvaron.

Jonas var bara tio år när han måste genomgå mängder av undersökningar för att hitta orsaken till de märkliga symtom han upplevde. Läkarna kunde först inte komma fram till vad det var som var galet, så det dröjde tills Jonas var 13 år innan han fick diagnosen: Friedreichs ataxi, en fortskridande neurologisk sjukdom.

– Då visste man inte så mycket om den här sjukdomen, och det gör man fortfarande inte. Men det läkarna sa till mig var att jag bara skulle bli sämre och att det inte fanns något botemedel. Jag skulle hamna i rullstol och förlora fler och fler kroppsfunktioner.

Läs också: Micke fick Alzheimers sjukdom som 39-åring

Beskedet en chock

Beskedet kom som en chock, och precis efter att han fått diagnosen kände Jonas bara hopplöshet.
– Det blev en väldig tomhet, jag hade ju stora drömmar och framtidsplaner. Jag tyckte mycket om idrott och ville bli fotbollsproffs och spela i landslaget. Det var den största drömmen, berättar han.

Tappade lusten

Sjukdomen fick Jonas att tappa lusten till allt. Han slutade att träna och blev snabbt sämre.
– Jag hade ett väldigt negativt tänk den första tiden, och det medverkade till att jag blev sämre, säger han och tar en klunk kaffe.
– Och jag fick aldrig någon som jag kände förtroende för att prata med. I stället stängde jag in mig mycket i mig själv. Och trots att det var uppenbart att jag hade sjukdomen så försökte jag ignorera den – jag låtsades som ingenting.

Läs också: Louise hamnade på psyket efter sina mediala experiment

Första steget

Sjukdomen Friedreichs ataxi innebär bland annat att signalerna från lillhjärnan inte fungerar som de ska, vilket leder till svårigheter att kontrollera sina muskelrörelser.
När Jonas var runt 19, 20 år hamnade han i rullstol.
– När jag började använda rullstol… det blev det första steget till att börja acceptera situationen, säger Jonas.

Viktigt acceptera

Han funderar lite innan han fortsätter.
– Jag har kommit på nu att det är jätteviktigt att acceptera att man är där man är och att utgå från sina egna förutsättningar. När jag satte mig i rullstolen blev det första steget till att säga till mig själv: ”Så här är det. Det här är du.”

Jonas Gustafsson

En ny vändning

För fyra år sedan kom den riktiga vändningen, den som gjort att Jonas numera inte räds utmaningar och i stället oftast ser positivt på livet.
– Det var jättemånga saker som hände på en gång. Bland annat fick jag diabetes och reagerade på samma sätt som när jag fick den neurologiska sjukdomen. Jag tänkte: Varför ska det här drabba mig? Nu är allt förstört igen. Men sedan insåg jag att det egentligen inte behövde vara så dåligt.

Började äta nyttigt

Han förstod att han var tvungen att göra förändringar i sitt liv och tänkte att det då var lika bra att försöka se situationen i en positiv dager.
– Att till exempel börja äta nyttigt kunde ju inte vara dåligt, säger han och ler lite. Det var en grej. Sedan, i samma veva, fick jag denna lägenhet – jag trivdes inte alls där jag bodde innan. Och jag började träna på gym, där jag träffade människor som lyfte mig och såg mig som människa i stället för bara en rullstol och en diagnos. Allt det sporrade mig och bidrog till att jag började träna mer och vågade drömma igen.
Jonas ställer ner sin kaffekopp och konstaterar sedan:
– Jag har haft ett väldigt negativt tänk, till och från. Men när jag började träna och upptäckte att jag faktiskt kunde bli bättre rent fysiskt – trots att jag hela tiden fått höra att jag inte skulle kunna bli det – så började jag må bättre även psykiskt.

Läs också: Malin trotsade nätmobbarna

Träning förändrade livet

Jonas märkte direkt när han kom igång med träningen att han fick tillbaka flera förlorade kroppsfunktioner.
– Jag fick en otroligt mycket bättre hållning och jag var inte längre lika stel. Förut hade jag också mycket problem med spasmer, men de har nästan helt försvunnit nu. Och tidigare, när jag lyfte den ena armen, så lyftes även den andra. Men det har blivit mycket bättre.

Efter att ha tränat en tid kände Jonas att det inte riktigt räckte att ha att kroppens välbefinnande som målet med sin träning. Han ville komma på något häftigt att jobba emot.
– Att bestiga Kilimanjaro kom som en tanke, ett kittlande mål. Tänk att göra en sådan grej!

Avgörandet

Det glittrar till i Jonas ögon när han berättar att avgörandet kom då han lyssnade på en föreläsning med äventyraren och bergsklättraren Fredrik Sträng.
– Jag tänkte att det där vill jag också göra! Det ska bli mitt mål.

Och Jonas ingår nu i en expedition som 2017 ska bestiga Afrikas högsta berg, Kilimanjaro.
– Från början var vi flera i rullstol, men nu blir det bara jag. Det börjar bli lite pirrigt, nu kan man nästan ta på det… Men det ska bli jätteroligt och häftigt!

Läs också: Shahrzad vann sitt livs fajt!

Positiv i grunden

Han funderar lite när jag frågar om han alltid, i grunden, varit en så positiv och driven person.
– Jag har nog haft det i mig alltid, säger Jonas efter en stund. Men sjukdomen la lock på mina positiva tankar i början.

Drömmar om frihet

– Min största dröm nu är frihet. Just det här att få bestämma själv är otroligt viktigt; ingen annan ska sätta mina begränsningar. Det är frihet för mig – och min största drivkraft.
Hans mål att bestiga Kilimanjaro handlar också om just det: frihet.
– Jag har verkligen tänkt efter vad det är jag vill göra. Och jag vill ha utmaningar och äventyr.

Text: Lina Norman
Bild: Pernilla Wahlman

Läs också

Jag trodde jag var lat – men jag var dödssjuk

hjartdonation-puff

Save

Save

Save

Save

Save

Save

Save


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar nästa sida…