Annons

Annons

Johannes blev levande begravd

För sex år sedan begravdes Johannes Nilsson under hundratals kilo snö inför ögonen på sin chockade storebror Jonatan och fördes i ambulanshelikopter till sjukhus med livshotande skador. I dag kan han, tack vare sin enorma envishet och stödet från sin familj, äntligen spela innebandy igen!


Johannes är en riktig kämpe. I dag, sex år efter olyckan, spelar han innebandy med sikte på elitnivå.

Johannes är en riktig kämpe. I dag, sex år efter olyckan, spelar han innebandy med sikte på elitnivå.

I lägenheten på vackert belägna Alnö, några mil nordost om Sundsvall, är det full fart. 15-årige Johannes Nilsson har nyss kommit hem från ett tufft träningspass, och mamma Mari, 48, kommer från affären och ska förbereda middagen.
De keliga katterna Mille och Molle möter oss vid dörren och pockar på uppmärksamhet.
– Du kanske hör att vi inte hade så mycket fantasi när det gällde att hitta på namn till katterna, säger Jonatan, 18, och skrattar.

Står varandra nära

Det tar inte många minuter att inse att Mari och hennes killar står varandra väldigt nära.
– Vi är väldigt tajta och jag tror att det har mycket med olyckan att göra. Vi tar inte varandra för givet på samma sätt längre, säger Johannes eftertänksamt.

Annons

Den fruktansvärda olyckan inträffade på eftermiddagen den 10 mars 2010. Det var sportlov och familjen var i sin fjällstuga i Jämtland. Pojkarna, som då var nio respektive tolv år, var ute på gården och byggde en snögubbe.
– Då rasade plötsligt hundratals kilo snö ner från stugtaket och jag såg hur Johannes begravdes helt under snömassorna, berättar Jonatan.

Läs också: Jag var död i 13 minuter

Han blev helt panikslagen.
– Jag började gråta och sprang in till min pappa som stod och jobbade i garaget. Jag bara skrek att han måste komma på en gång, berättar Jonatan.
Hans pappa Magnus, 44, sprang ut.
– Jag visste ju ungefär var Johannes stått och visade pappa, och han började gräva i snön.

Grävde för livet

I samma veva kom Mari ut från stugan efter att ha fått en känsla av att något var fel. Iklädd endast tunna kläder och tofflor kastade hon sig ner på knä och började gräva i snömassorna.
– Just då kände och tänkte jag ingenting. Jag var bara helt fokuserad på att få fram Johannes, berättar Mari.

Efter en stund hittade Mari och Magnus Johannes mössa i snön. Jonatan hjälpte till att gräva, samtidigt som han grät förtvivlat.
– Jag var jätterädd att Johannes skulle vara död. Jag trodde inte att han skulle få någon luft, säger han.

Efter en stund kunde Mari och Magnus gräva fram Johannes huvud.
– Han gick in och ut ur medvetslöshet, men han levde, berättar Mari.

Vågade inte flytta honom

Magnus sprang in och ringde 112 och fick beskedet att det skulle komma en ambulanshelikopter.
– Vi lyckades gräva fram Johannes. Vi vågade inte flytta på honom, men jag sprang och hämtade alla varma kläder jag kunde hitta och la över honom, säger Mari.

Mille stryker sig efter hennes ben samtidigt som Molle hoppar upp i hennes knä. I sitt arbete som undersköterska på akuten har Mari sett det mesta.
– Medan vi väntade på räddningstjänsten och helikoptern kopplade jag bort mammarollen och försökte göra bra saker vårdmässigt. Jag förberedde så mycket jag kunde för att göra det lättare för helikopterpersonalen när de kom, samtidigt som jag gjorde allt för att hålla Johannes lugn, berättar Mari.

Hon såg direkt att sonens ena ben var illa skadat.
– Från knäet och neråt var det vinklat som ett L – det såg väldigt otäckt ut.

Helikoptern landade

Efter vad som kändes som en evighet kom två bilar från räddningstjänsten och strax därpå landade helikoptern på en platta en bit därifrån.
Johannes själv kommer inte ihåg så mycket från själva händelsen.

– Men jag minns att jag skrek efter mamma när jag låg under snön. Jag var jätterädd och trodde att jag skulle dö.

– En annan sak som jag aldrig kommer att glömma är ljudet från snöraset: ett dovt, mullrande ljud. I flera år återkom det i mina mardrömmar, fortsätter Johannes.

Läs också: Min dotter blev överkörd av en traktor

Han placerades på en ryggbräda och lastades in i helikoptern med mamma Mari bredvid sig. Då brast det för henne.
– Jag grät och grät och kräktes. Jag hade ju ingen aning om hur svårt skadad Johannes var.

Grät på golvet

Hemma i stugan låg Jonatan hopkrupen på golvet och grät, medan Magnus packade ihop sakerna de skulle ha med sig till sjukhuset.

När helikoptern kom fram till Östersunds sjukhus stod ett stort läkarteam redo att ta emot Johannes.
– För många kan nog traumarummet vara skrämmande, men för mig som jobbat på sjukhus så länge var det precis tvärtom. Jag kände mig trygg och kände att äntligen är vi på plats. Nu skulle Johannes få vård, berättar Mari.

Efter att Johannes fått smärtstillande drogs hans ben rätt och han fördes till röntgen.
– Jag hade tre revbensfrakturer, en kraftig hjärnskakning, högra lårbenet hade slitits av och vänstra axeln var i princip helt ur led, berättar han.

Blev akut opererad

Johannes akutopererades på natten. Benet fixerades med en ställning som var fastsatt med flera spikar på utsidan av benet och sedan lades han in på intensivvårdsavdelningen, iva.
– Vid det laget hade Magnus och Jonatan kommit och vi satt och väntade i ett anhörigrum, berättar Mari.

Läs också: Okända blodgivare räddade Freya

Operationen gick bra, men eftersom läkarna var rädda att Johannes hade fått invärtes skador blev han liggande på iva i tio dagar.
– De första dygnen var väldigt kritiska. Johannes låg uppkopplad mot monitorer och de hade koll på honom hela tiden, förklarar Mari.

Magnus och Jonatan tillbringade nätterna i familjens stuga, men Mari vek inte från Johannes sida. Han plågades av svåra smärtor.
– Förutom värken från benet hade jag fruktansvärd huvudvärk. Mitt huvud röntgades flera gånger, men till slut konstaterade läkarna att det var min migrän som triggats igång av traumat, berättar han.

Kände trygghet

Samtidigt som Mari led med sin son var hon hela tiden trygg i det faktum att han blev väl omhändertagen.
– Jag hanterade olyckan genom att prata om den med alla omkring mig. Sedan grät jag naturligtvis massor, men jag var hela tiden övertygad om att det skulle gå bra.

När läkarna ansåg att den värsta krisen var över flyttades Johannes till barnkliniken.
– Personalen var bekymrad över att jag åt så dåligt. Till slut var det en av sköterskorna som sade att jag fick välja vilken mat som helst så skulle hon fixa det. Jag sade att jag ville ha två hamburgare och en milkshake och efter ett tag kom hon tillbaka. Då hade hon varit på McDonalds och handlat, berättar Johannes.

– Hon var helt fantastisk, inflikar Mari.
Jonatan, som skulle börja skolan igen, hade åkt hem till Alnö med morfar och farfar.

Läs också: Hunden Alcatraz räddade polisens liv

– Jag var orolig för Johannes, men jag fick åka med upp på helgerna och hälsa på honom och då kändes det bättre, säger han.
Efter en och en halv månad på sjukhus fick Johannes komma hem igen. I juni opererades äntligen ställningen på benet bort och han fick börja med sjukgymnastik.

Drabbades av kris

Då kom nästa kris. Johannes drabbades av posttraumatisk stress. Han hade klaustrofobi och dödsångest.
– Det var jättejobbigt. Jag vågade inte stänga dörren till mitt rum och jag var rädd för att jag skulle dö om jag somnade. Dessutom vågade jag inte vara ensam, berättar Johannes.
– Jag vet inte hur många nätter jag låg vaken med honom och pratade. Som förälder är det väldigt frustrerande när ens barn mår dåligt, men turligt nog hade Johannes en jättebra kurator som gav oss verktyg för att hantera ångesten, säger Mari.

Johannes hade förlorat alla muskler i benet och det var dessutom alldeles stelt.
– Jag har alltid älskat att träna, och före olyckan spelade jag både innebandy och fotboll. Det fanns stunder när jag tvivlade på att jag någonsin skulle kunna börja träna igen, säger Johannes.

Men sakta men säkert började styrkan i benet att återvända. Johannes skippade rullstolen och började gå med rollator, och redan i september haltade han med kompisarna på innebandyträningen.
– Högerbenet släpade, men jag kämpade på så gott jag kunde, säger han med ett leende.

Fantastisk storebror

Mari häller upp påtår. Hon och Jonatan fanns hela tiden där för Johannes.
– Jonatan var helt fantastisk. Han ställde upp jättemycket, säger Mari.

Dessutom hade Johannes en bra innebandytränare och lagkompisar som stöttade honom i kampen att komma tillbaka.
– Till en början var han väldigt försiktig och rädd för att gå in i närkamper, men för tre år sedan lossnade det, säger Mari som är lagledare och medicinskt ansvarig för IBK Sundsvall ungdom, där både Johannes och Jonatan spelar.

Läs också: Inget barn ska behöva vara så ledset som jag var

Hon är otroligt stolt över sina söner.
– Båda har lyckats med att komma in på innebandygymnasiet och i dag spelar de i ett lag som deltar både i Juniorallsvenskan, herrar division II och HJ 18, säger hon leende.

Envis som en tjur

Efter olyckan vågade Mari inte drömma om att Johannes en dag skulle spela innebandy igen.
– Men han brås på mig – han är oerhört tjurigaktig!

Jonatan skrattar till.
– Ja, mamma och Johannes är nog de tjuraktigaste människorna jag träffat, säger han.

Till för bara några år sedan orkade varken Mari eller Johannes prata om olyckan.
– Det har tagit tid att bearbeta, säger Johannes.
I dag har hans ångest släppt och han lever som vanligt igen.
– Men jag kommer alltid att ha respekt för snö. Om jag är ute och går kollar jag alltid om det är snö på hustaken. Det kommer jag nog alltid att göra.

Text: Irene Hedblom
Bild: Mats Olsson

Läs också

Anita räddade Torsten ur isvaken

Anita Johansson

 



Läs mer om:

Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...