Annons

Annons

Kärleken till dottern räddade Joakim från missbruket

Hela Joakims liv har kantats av missbruk. Bägge 
föräldrarna var narkomaner och i tonåren var han själv fast. När det var som värst injicerade han 
och mamman ihop. Trots att hon själv satt djupt fast i missbruket, var det hon som till sist sa åt honom: – Sök hjälp eller dö.


Joakim jobbar idag med att hjälpa andra som vill bli drogfria.

Joakim: ”Jag är lyckligt lottad som lever efter så många överdoser”

Skrik och stök. Människor överallt, en dörr sparkas 
in … Inte ens de allra tidigaste barndomsminnena handlar för 33-åriga Umeåbon Joakim Grundström om lek, trygghet 
och kärlek.

Föräldrar var narkomaner

– Båda mina föräldrar var narkomaner. De skildes när jag var liten och jag bodde hos mamma tills jag var 4. Då fick hon ett långt fängelsestraff för narkotikabrott och jag hamnade hos pappa.

Annons

Joakim berättar att hans pappa lyckades sluta med missbruket efter en behandling på Hassela, men de känslomässiga banden mellan far och son var djupt 
störda.

– Jag var ett ganska utåtagerande barn, jag längtade efter trygghet och kärlek. Det fick jag inte.

Hånad av pappa

I stället blev jag hånad och kallad ”dampunge”. Av min egen pappa, säger Joakim och berättar om sporadiska telefonsamtal med mamma som ingav hopp, men lika ofta slutade i besvikelse och sorg.

– Jag bar ständigt på en längtan efter mamma. Hon lovade att vi skulle ses, men det blev aldrig någonting av alla löften. I skolan sa jag att hon var död.

Joakim säger att han var ett argt barn som fram till 12 års ålder hade en rad olika stödfamiljer. I en av dem fanns en pojke som ensambarnet Joakim betraktade som sin lillebror.

– Han var mobbad och jag skyddade honom. Jag var själv aldrig någon mobbare, men jag umgicks i det stökiga gänget. Där fann jag ett sammanhang, en tillhörighet. Att ha en bonusbror gav mig en känsla av att ha en familj. Vi har fortfarande kontakt.

Läs också: Jag hittade min son livlös i en knarkarkvart

Viktigast i världen

Joakim tystnar för en stund när 8-åriga dottern Lena kommer upp från sitt rum. Hon vill visa sin pappa ett spel på mobilen och Joakim vill inte att hon ska ta del av sin pappas fruktansvärda upplevelser. Inte ännu.

– Till Lena har jag sagt att jag varit sjuk, säger Joakim när Lena skuttat nerför trapporna igen.

Hans stora kärlek

Lena är den som betyder mest i världen för honom. Hon är hans stora kärlek i livet och Joakim ser det som sin viktigaste uppgift att hon är trygg och lycklig. Han och Lenas mamma har delad vårdnad. Han är mån om att dottern ska få allt som han själv saknade.

– Jag mådde ständigt dåligt och det kändes som att det var mitt eget fel att jag inte fick närhet och kärlek.

Läs också: Min dotter hamnade på glid på grund av sin styvpappa

Joakim gjorde sin alkoholdebut i sjuan. Strax därefter testade han hasch. Ungefär i samma veva började han ha kontakt med sin mamma, som bodde på en annan ort. Nu var han tillräckligt gammal för att själv kunna söka upp henne.

Familj med drogproblem

– Hos mamma fanns tillgång till all sorts knark och jag kunde droga fritt. Vi blev en familj med drogproblem. Dysfunktionell och fruktansvärt destruktiv, men jag fann en gemenskap som jag alltid längtat efter.

Joakim skakar på huvudet när gamla minnen väcks till liv och säger att han och mamma gjort saker tillsammans som föräldrar och barn verkligen inte ska göra.

– Vi har suttit på offentliga toaletter och injicerat droger, med blodet rinnande längs armarna.

Drogerna tryggheten

Under gymnasiet accelererade Joakims missbruk. Han satt hemma i pojkrummet och tog sprutor. Pappan var ofta bortrest och pojken fick klara sig själv. Drogerna var Joakims trygghet och identitet och dem var han aldrig rädd för.

– Jag är lyckligt lottad som lever efter så många överdoser, säger Joakim och berättar om ambulansfärder då sjukvårdspersonalen gett honom adrenalinsprutor rakt in i hjärtat och han ändå smitit från sjukhuset för att droga mer, när abstinensen satt in. Prio ett var hela tiden att skydda drogmissbruket.

Läs också: Giftermålet med den vackra kemisten blev hans livs misstag

Trots det tuffa livet kämpade Joakim med gymnasiestudierna. Att prestera var viktigt för honom och han gillade rutinerna med att kliva upp på morgonen och ha ett mål med dagen.

– Jag satt påtänd på nätterna och gjorde skoluppgifterna och klarade mig hyfsat, men sedan kunde jag försvinna i två veckor. Jag brukar säga att allt gick i 180 men stod stilla.

Snöt blod

Joakim berättar att han ständigt var sjuk, mager och undernärd. Han snöt ut blod och kände att han måste sluta med drogerna.

– Jag åkte hem till mamma, låg på en madrass och kände abstinensen komma, samtidigt som det var fest i lägenheten. Det gör fruktansvärt ont att tända av, hela skelettet värker, och jag låg där och slog mig på själv för att känna en annan sorts smärta. Trots att mamma själv satt fast i drogträsket sa hon åt mig att söka hjälp, annars skulle jag dö.

Det vart först då det gick upp för honom att han kunde söka hjälp. Han var ju van att vara ensam, att fixa allt själv.

Terapi och träning

I dag har Joakim varit drogfri i flera år. Det skulle krävas flera vändor på behandlingshem och en lång och svår kamp innan han kunde ta sig ur narkotikans grepp. Han fick jobba hårt med sitt känsloliv, som präglades av likgiltighet. Utan droger i kroppen fick han ta del av hela sitt känsloregister. Han fick möta sin panikångest i nyktert tillstånd och hitta strategier för att kunna hantera den.

Joakim fick också träna på att uttrycka sig, att prata med människor.

– När jag träffade Lenas mamma tog jag tag i mitt drogproblem och när Lena föddes kände jag att nu fick det var slut. På riktigt. Jag skaffade utbildning, jobb och körkort. Jag gick i terapi och började träna på gym.

Läs också: Mamma Malin: Det var inte kul att höra sin dotter berätta om sin begravning

När Lena föddes kom Joakim i kontakt med känslor som han knappt trodde att han hade inom sig. Kärleken var överväldigande och den fick honom att gå in för att räta upp sitt liv.

Joakim säger att han förstås stött på motgångar genom åren, inte minst på grund av sitt belastningsregister. Men träningen har stärkt honom, både psykiskt och fysiskt. Joakim har ökat i vikt från 60 till 100 kilo sedan han målmedvetet började träna bodybuilding, och nu siktar han på att tävla.

Mamma är stolt

Även Joakims mamma har tagit tag i sin drogproblematik och mår mycket bättre än på länge.

–Vi har en fin relation och träffas regelbundet. Mamma är väldigt stolt över mig och jag är stolt över henne, säger Joakim, som inte har någon kontakt alls med sin pappa.

Stöttar missbrukare

Joakim jobbar sedan några år som handledare på ett stödboende för missbrukare. Där stöttar han andra att komma ur sitt missbruk genom samtal och stöd i vardagliga rutiner och genom att vara en sund förebild.

Joakims ständiga prio ett nuförtiden är dock dottern Lena, som han på lätta armar lyfter upp på sina axlar.

– Fokus är att vi ska ha ett bra liv tillsammans. Lena är den enda person som kommit mig nära på riktigt. Jag saknar henne under mammaveckorna och myser när det är pappaveckor och hon kryper upp mitt knä, säger Joakim.

Text: Birgitta Lindvall Wiik
Bild: Petra Älvstrand och privat

Läs också

Kärleken räddade mig från självskadebeteendet



Läs mer om:

Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...