Annons

Annons

Jenny var 8 år första gången hennes adoptivpappa våldtog henne

Utåt sett blev Jenny Markström adopterad till den perfekta familjen. Men ingen visste vad som pågick bakom stängda dörrar. När allt blev för jobbigt flydde Jenny ut i skogen...


Jenny_utsattes_for_sexuella_overgrepp_av_sin_adoptivpappa

Jenny utsattes för sexuella övergrepp av sin adoptivpappa

Levande ljus lyser upp varje vrå i vardagsrummet, där 41-åriga Jenny Markström dukat upp kaffe och fika.

– Jag har städat hela dagen när jag skulle få besök, inte bara slarvstädat, skrattar Jenny, som är en spontan kvinna med glitter i ögonen.

Annons

Men bakom det där glittret finns ett mörker som hon länge höll inom sig. Hon kom till Sverige som en fyra månader gammal, undernärd bebis. Hennes biologiska föräldrar hade fått flera flickor i rad och pappan ville inte behålla ännu en dotter. Paret som tog emot henne var barnlöst.

Läs också: Jenny räddade Sofie ur våldtäktsmannens strypgrepp

Det som hade kunnat bli som en lycklig saga blev i stället en mörk historia, där Jennys barndom präglades av adoptivpappans missbruk och övergrepp på henne.
I sin blogg skriver Jenny:

”Alla dessa kvällar som jag låg där på mage under täcket i den bruna manchestersoffan, mina vader och fötter vilande i hans knä. Pappa i sin svarta träningsoverall med gula ränder på sidorna. Hans händer därunder på mina barnsben. Sedan strykandet uppför, nedför, lite kittlande under fötterna. Den där sköna, lite pirriga känslan, när det kittlas lagom skönt. Sådär busigt som en pappa får göra, blåsa, pussa, forma det där skojiga pruttljudet, bita lite i tårna. Där skulle det stannat, vilket det aldrig gjorde. Vad fick honom att ta sig friheten att kränka mig som barn, en flicka i fullständig beroendeställning till honom? Vad var det som gjorde så att han första gången passerade mina knäveck och klev över gränsen mellan baksidan av mina lår och innanför trosorna?”

Bara åtta år

Jenny berättar att hennes mamma jobbade kvällar och nätter och det var då han oftast började kladda på henne. Första gången var hon bara åtta år och såg på barn-tv. En annan gång förgrep han sig på henne när hon låg mellan honom och mamman i deras säng.

– Jag vågade aldrig protestera eller berätta för någon. Jag skämdes, blev stel som en pinne och trodde att det var mitt eget fel. Jag stirrade på lampan i taket och förflyttade mig in i lampan, så att jag liksom var utanför min kropp, säger Jenny.

Läs också: Kidnapparen är dömd: Nu kan Dorota andas ut 

Inom lilla Jenny växte avskyn mot pappan, hans övergrepp och hans alkoholism.

– Mamma drack också, även om det inte var lika mycket som han. Kanske var det för att hon inte orkade med sin man, säger Jenny och berättar hur hon lärde sig att se tecknen, känna igen mönstren, när hon skulle mötas av stupfulla föräldrar.

– Jag ställde mig på en sten och kikade in genom lägenhetsfönstret. Om alla lampor lyste var det lugnt, men var det släckt – eller bara ett dovt ljus – visste jag att det gällde att tassa på tårna.

Den perfekta familjen

Jenny berättar att hon och föräldrarna bodde i lägenheten i stan, men lika ofta åkte de till stugan ute på landet. Där kunde pappan supa ifred. Utåt sett var de ju den perfekta familjen med pappa ingenjören och mamma sjuksköterskan.

– Jag minns att många kompisar var lite avundsjuka på mig. Jag fick nästan allt jag pekade på och vännerna tyckte att jag hade ett så fint rum. Men de visste ju inte vad det var mina föräldrar köpte sig fria från, även om jag i efterhand fått höra av min bästa kompis att hon minns att min pappa var så full att han ramlade in i en vägg på mitt 14-årskalas.

Skogen som tillflykt

Under de långa vistelserna i stugan var det långt till kompisarna men nära till naturen, som blev hennes tillflykt många, många gånger.

– Skogen tröstade mig och jag använde mig ofta av ett magiskt tänkande. Om jag hoppade ett visst antal gånger på den och den stenen så skulle de inte vara så fulla när jag kom hem…

Jenny hade alltid ont i magen, svårt att koncentrera sig på skolarbetet och ville ofta sova hos kompisar. När stuggrannarna, ett äldre par, var på plats bad hon ofta om att få sova hos dem.

Läs också: Min väninna utnyttjade mig för sin egen vinning

– De var världens snällaste och jag önskade så att de hade varit mina föräldrar. Jag vet inte om de anade att jag hade det tufft hemma, till dem sa jag inget. Däremot sökte jag upp kuratorn på skolan när jag var 14 och jag pratade med min kompis föräldrar. Det var som att ingen tog mig på allvar, jag märkte i alla fall inte att någon gjorde något för att hjälpa mig. Desperat bad jag till Gud om att pappa skulle dö, jag höll ju på att gå sönder inuti, säger Jenny.

Jenny_utsattes_for_sexuella_overgrepp_av_sin_adoptivpappa

Att skriva en bok om sin barndom har hjälpt Jenny att läka.

Fri från sin plågoande

Hon var 15 år när pappan plötsligt dog. Det var hjärtat, sas det. Men inom sig kände Jenny skuld. Var det hennes böner som hade dödat pappan?

– Samtidigt så jublade jag för att han var död. Äntligen var jag fri min plågoande och det var efter hans död som jag och mamma hade vår bästa tid. Hon drack inte längre lika mycket och vi åkte och reste tillsammans. Vår relation blev bättre och nu, äntligen, berättade jag för henne vad pappa gjort mot mig under alla år. Mammas reaktion blev: ”Åh, herregud, varför sa du aldrig något?”

Det var en chock för mamman, men en lättnad för Jenny att äntligen få lätta sitt hjärta.

Läs också: Sebastian Lysén: Jag trodde det var mitt fel att jag utsattes för övergrepp

Ångest efter sex

Sakta började Jenny må allt bättre. Hon träffade Håkan, som hon nu är separerad från, och fick sitt första barn, William, 21. Jenny beskriver det som en mycket lycklig tid, även om hon alltid hade ångest efter sex.

– Jag berättade för Håkan om min barndoms övergrepp, jag hade börjat att bearbeta händelserna genom att anförtro mig åt andra.

Men när Ebba, som nu är 13, föddes kom barndomsminnena tillbaka. De överföll Jenny med full kraft och hon kunde inte värja sig mot de motbjudande minnesbilder som upprepades i hennes huvud.

– Hur skulle jag kunna skydda det lilla flickebarnet från världens ondska? Jag mådde så fruktansvärt dåligt till slut att jag inte ens ville leva. Jag låg i sängen och Håkan fick ta hand om barnen. Mjölken tog slut och jag kontaktade doktorn som skrev ut medicin mot depression.

Boken Smärtans rum

Jenny säger att hon berättade om ”filmerna” i huvudet och fick börja gå i samtalsterapi.

Den bästa medicinen var kanske ändå att Jenny började skriva en bok om sin barndom. Hon har skrivit på boken Smärtans rum i tolv år nu och hoppas att kunna ge ut den inom kort.

Jenny har funderat mycket på om det finns ett stort mörkertal bland adopterade barn som drabbas av incest.

– Kanske är det lättare att förgripa sig på ett barn som inte är biologiskt?

Läs också: Emil tvingades bo hos en pedofil

Sökte sitt ursprung

Jenny säger att hon i dag mår bättre än någonsin, att både kropp och själ är i harmoni och mardrömmarna har slutat att förfölja henne.

Med åren har hon blivit alltmer nyfiken på sitt ursprung. Att söka efter rötterna var inget som hennes adoptivföräldrar uppmuntrade, men Jenny minns att hennes pakistanska släktingar skickade brev och små presenter till henne i tonåren.

– Min längtan efter mitt ursprung har gått i skov, men i höstas bestämde jag mig för att jag var redo och ringde upp min familj via Facetime. Det blev en omtumlande upplevelse med både gråt och skratt. Min biologiska mamma ville aldrig lämna bort mig. Nu planerar jag och min son för att åka till Pakistan och möta min mamma och mina syskon. Min dotter känner sig inte redo att följa med. Kanske nästa gång.

Text: Birgitta Lindvall Wiik
Bild: Petra Älvstrand


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar... http://www.allers.se/page/1/