Annons

Annons

Jenny och Jorma Tervonen var hemlösa missbrukare – kärleken ändrade deras liv

Jenny och Jorma Tervonen bodde i parker och på offentliga toaletter. Missbruket hade dem i sina klor. Men så blev de kära och drömmen om ett eget hem började spira...


131866_allers_jennyjorma_10

”På vintern bodde vi på offentliga toaletter i Luleå”

De har nyss kommit hem från sina jobb. Jorma ger Jenny en puss på kinden och skrattar gott åt nallarna i soffan. Nallarna har funnits med dem genom livets olika skeden. De påminner Jenny om barndomens trygga värld och de köpte nallarna när de precis hade blivit ett par.

Annons

Jenny, 39, och Jorma Tervonen, 56, sitter bredvid varandra i soffan i den tvårumslägenhet strax utanför Luleå som har varit deras hem i ett års tid. Innan dess bodde de under mycket provisoriska förhållanden. Jenny och Jorma levde som hemlösa i fyra år.

– Fyra år och sju månader, rättar Jenny med en allvarsam min. Hon har inte glömt en enda dag av utanförskapet som missbrukare.

Bodde på offentliga toaletter

Under somrarna tältade de i stadens parker och de tvättade sig i älvens vatten. På vintern var Luleås offentliga toaletter deras hem.

– Jag förstår ju hur det låter i andras öron, men det var ganska rena toaletter. Och vi städade alltid efter oss. Vi tog till och med våra sopor med oss därifrån och när kommunens städerskor såg att vi skötte det snyggt lät de oss fortsätta bo på toaletten, säger Jorma och förklarar att när alternativet är att frysa ihjäl i vinterkylan så är en uppvärmd toalett ett efterlängtat utrymme att bädda ut sovplatsen i.

Läs också: Författaren Emmy Abrahamson: Jag blev kär i en uteliggare

Sina sovsäckar och övriga tillhörigheter förvarade paret i två stora Ikeakassar som de låste in i förvaringsboxar i stans shoppingcenter under dagarna.

– Sedan gick vi runt och letade efter tomglas, vi letade i alla sopkorgar och gick flera rundor varje dag. Och vi kollade om någon hade glömt mynt i parkeringsautomaterna. En gång hittade vi 50 kronor i femmor och tior, säger Jenny och berättar att hon fortfarande ibland kollar parkeringsautomaterna när hon passerar dem på väg till eller från jobbet.

Vanans makt är stor, hon kan inte låta bli.

131954_hemlosa_sv_1

Om vintern var Luleås offentliga toaletter Jormas och Jennys hem.

Fastnade i medberoende

Jenny växte upp under helt normala familjeförhållanden och hade över huvud taget inte druckit alkohol förrän hon vid 21 års ålder träffade en man som senare visade sig ha accelererande alkohol- och drogproblem.

Jenny introducerades för drickandet och blev ganska snabbt fast i ett medberoende. Hon, som tidigare hade jobbat som undersköterska och var utbildad teckentolk, hamnade i unga år utanför arbetsmarknaden och i ett liv i utanförskap.

– Jag bröt upp efter 14 år, men vill inte prata så mycket om den där tiden, säger Jenny med en suck, men skiner upp när hennes och Jormas första möte kommer på tal.

Blev förälskade

De hade gemensamma bekanta. Hon hade spanat in honom på håll och när de hamnade på samma fest hos en kompis smög hon sig intill honom, och sedan dess har de bara haft ögon för varandra.

– Ja, sedan dess har det varit vi, säger paret med en mun och tittar förälskat på varandra.

– Det var den 17 mars 2010, säger Jenny.

Läs också: Min dotters barndom var nära att bli som min egen

Det är ett datum hon aldrig glömmer.

Då bodde Jenny redan i trappuppgångar, hennes enda alternativ efter att hon lämnat sin man. Jorma hade tak över huvudet på ett skyddat boende för missbrukare och bostadslösa, men när Jenny nekades att bo där tillsammans med honom valde också Jorma att flytta ut.

Fick inte dela rum på korttidshemmet

Under en period bodde de på kommunens korttidshem, men det funkade inte.

– Det är väldigt livat där på nätterna och vi fick varken dela rum eller låsa om oss. Det kändes inte bra att lämna Jenny ensam i ett olåst rum. Jag hade ett skyddat arbete på kommunens park- och naturavdelning, ett sådant som missbrukare kan erbjudas, men jag orkade inte fortsätta med det. När man ska fälla träd kan man inte vara trött, förklarar Jorma.

Läs också: Mammas samlarmani förstörde min barndom

Han växte upp i en stor familj där pappan var alkoholiserad, och Jorma tog själv sin första fylla redan som 12-åring.

– Farsan var inte kul att växa upp med. Han hade själv fått stryk som barn och han slog mig. Jag skyddade mina yngre syskon genom att ta på mig skulden för allt. Då slapp småsyskonen få stryk, det var jag som tog smällarna. Men när jag kom upp i tonåren var jag tillräckligt stor för att sätta ner foten. Jag hotade med att slå tillbaka om han rörde mig igen.

Jorma flyttade tidigt

Jorma berättar att han flyttade hemifrån som 16-åring, då han började på yrkesskola och träffade en tjej som hade lägenhet. Festerna blev allt fler, och när han väl började med hasch gick det snabbt utför. Även tyngre droger gjorde entré i Jormas liv.

– Nog har jag försökt rycka upp mig genom åren, jag har alltid gillat att jobba och har haft olika beredskapsjobb då och då. Jag har varit på flera behandlingshem, men problemet är att det alltid har funnits tillgång till droger ändå, säger han.

Tillsammans med Jenny väcktes drömmen om ett gemensamt hem. De låg ofta i tältet och på toalettgolvet med sina nallar mellan sig och drömde om att ha en egen säng att sova i. Jenny längtade efter att få baka i ett eget kök, något hon som yngre tyckte mycket om.
– Och jag drömmer om att en dag skaffa en hund. En finsk spets skulle jag vilja ha, säger hon.

Att bli drogfri var ett första steg mot drömmen – Pingstkyrkan bekostade parets behandling.

Att bli drogfri var ett första steg mot drömmen – Pingstkyrkan bekostade parets behandling.

Fick hjälp av Pingstkyrkan

För att drömmen om ett eget hem skulle bli sann måste Jenny och Jorma först bli nyktra och drogfria. De ville åka till ett behandlingshem tillsammans. Socialförvaltningen kunde bara ordna skilda behandlingshem åt dem.

Men hoppet tändes när några volontärer på Pingstkyrkans Lewi Pethrus-verksamhet berättade om ett behandlingshem i deras regi.

– Vi brukade fika, äta och värma oss på Pingstkyrkans dagverksamhet i Luleå. Där jobbar många som själva tidigare har varit missbrukare och det var de som frågade om inte vi var intresserade av deras hjälp. Och det var vi! Där skulle vi ju få vara tillsammans, säger Jorma.

Läs också: Kärleken till Jenny hjälpte mig att lämna drogerna

Pingstkyrkan bestämde sig för att bekosta parets behandling, och så fort de fick veta att de skulle åka till Örebro startade de kampen mot alkohol och droger.

– Vi ville ju inte komma dit och vara helt härjade, säger Jorma och berättar att han och Jenny hade fått höra så många fantastiska vittnesmål från andra före detta missbrukare som nu levde helt nya liv.

Tiden på behandlingshemmet ”underbar”

Nu blev de själva enormt motiverade att förändra sina liv. Paret beskriver sina sju månader på behandlingshemmet som helt underbara. De fick god mat, kunde bo tillsammans och de läste Bibeln tillsammans med nya vänner. Ingen av dem har en kristen bakgrund, men under resans gång har båda kommit till tro.

Läs också: Cecilia lyckades övervinna sin kroniska smärta

Jenny och Jorma fick ta del av ännu fler solskenshistorier från före detta missbrukare, berättelser som stärkte dem i tron att själva kunna vända tillvaron till något positivt.

Lyckan visste inga gränser när de under sin vistelse på behandlingshemmet fick veta att de beviljats en lägenhet hemma i Luleå. Äntligen skulle de få ett värdigt liv!

131866_allers_jennyjorma_2

En lyckans dag när Jorma och Jenny blev man och hustru.

När paret åkte hem för att flytta in i sin egen bostad fortsatte den värme och kärlek som människorna inom kyrkan visat att omfamna dem.

– Vi fick mycket hjälp och jättefina presenter. Församlingen i Piteå lät oss välja ut möbler och saker till hemmet från Pingstkyrkans second hand-butik och en församlingsmedlem kom till oss med en mikrovågsugn och en kasse full av frysta pizzor. Pingstkyrkan har en gåvokassa som är till för att hjälpa andra, säger Jenny och strålar av glädje.

Hon berättar att både hon och Jorma lät vuxendöpa sig och att det på många sätt var en viktig symbolisk handling.

– Ja, vi dränkte vårt gamla liv, vi bär inte längre med oss det. Det var ett känslosamt ögonblick, säger Jorma.

Läs också: Alkoholen hade prästen Birgitta i ett fast grepp

Han poängterar att det förstås finns svackor och motgångar även i deras nuvarande liv, men att de har fått lära sig strategier för att hantera motgångarna. Och de har kontaktpersoner som de kan ringa till när som helst på dygnet.

Båda har anställning

Sakta men säkert har livet börjat rulla på i rätt riktning, och Jenny är i dag anställd på ett stödboende som drivs i LP-verksamhetens regi.

– Nu är jag värdefull. Jag kokar kaffe och städar, och det viktigaste av allt är att jag kan peppa dem som bor här. Jag berättar att det går att komma ifrån sitt missbruk och börja ett nytt liv, det har ju jag gjort, säger Jenny.

Läs också: Kärleken räddade mig från självskadebeteendet

Jorma jobbar återigen med skogsarbete, ett arbete han trivs stort med.

– Och jag har börjat träna på gym, tillsammans med min arbetsledare. Annars ägnar jag och Jenny nästan all ledig tid åt möten och sammankomster med LP-verksamheten, det är där vi har våra nya vänner, säger han.

– Det känns fantastiskt att ha ett alldeles eget hem, säger Jenny och Jorma.

– Det känns fantastiskt att ha ett alldeles eget hem, säger Jenny och Jorma.

Bröllopslycka

Ett stort ögonblick i parets liv var dagen när de blev man och hustru. En dag de hade drömt om och längtat efter i flera år. På väggen hänger bilder på brudparet och Jenny tar fram fler bilder som hon vill visa från bröllopet.

Hon berättar att en av församlingsmedlemmarna köpte den fina brudklänningen åt henne som hon bar på den stora dagen, som både släkt och vänner fick dela med dem.

– Jorma stod och väntade i kyrkan, jag blev inledd. När jag skulle säga efter prästen började jag haka mig lite, skrattar Jenny.

– När hon steg fram i gången började jag gråta, säger hennes make och tittar ömt på sin fru.

Minnen från förr

Jorma säger att många av minnena från förr ger honom ont i magen, men att han vill minnas de fina stunder som de trots allt hade, även om de var hemlösa och missbrukare.

– När vi hade fått vårt försörjningsbidrag brukade vi ta in på hotell och njuta av att kunna ta ett bad och sova i riktiga sängar. Då kunde vi för en stund leva som alla andra. Det var fint, säger Jorma.

Läs också: Ison levde som hemlös

Jenny nickar och säger att det fortfarande känns fantastiskt att de nu har ett alldeles eget hem.

– Nu har vi en egen toalett – och vi behöver inte sova på den. Vi har egna sängar och allt sådant som alla andra tar för givet.

Text: Birgitta Lindvall Wiik 
Bild: Petra Älvstrand


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar nästa sida… http://www.allers.se/page/1/