Annons

Annons

Jag vägrar att flytta!

Redan allra första gången som vi var här och tittade kunde jag ana att det var en plats jag kunde rota mig på. Fåglarna i den orörda skogsdungen sjöng som jag aldrig hört dem göra förr. I detta område ville jag bo.


Annons

Illustration: Victoria Plantin

Illustration: Victoria Plantin

Jag gick omkring i min orange täckjacka och mina orangea Vero moda-jeans. Snart skulle jag få ett barn som skulle bära lika orangea babydräkter. Gissa om det var 90-tal! Jag var på väg att bli skåning igen, och det har jag varit sedan dess. Vi gjorde verklighet av att flytta till vårt älskade bostadsområde, och har varit det trogna sedan 18 år nu.

Vi har bytt bostad ett par gånger inom kvarteret, och det har jag inga problem med. Men jag vill inte flytta från mitt område, min by. Jag måste ha närheten till mina gamla invanda promenadstråk. Jag har aldrig varit bra på orientering.

Eller snarare handlar det väl om att jag har mina rötter här, fast jag var närmare 30 innan jag flyttade hit. Jag har dem också längs Rönneå i min födelsestad Ängelholm, men rötterna som jag har skaffat mig som vuxen är speciella. De är knutna till när jag var föräldraledig med barnen. Dagarna då vi utforskade våra närmsta omgivningar vårdar jag ömt i mitt minne.

Jag måste ha närheten till björnbärsstråket i skogskanten som inte har funnits på tio år. Men jag ser det ändå när jag går där. Jag måste ha närheten till bänken där jag satt och tittade på barnen när de lekte på lekplatsen, och till skolporten där jag lämnade dem deras första dag.

Även dammen där dottern trillade i plurret är viktig. Och den farliga vägen som de korsade när de skulle till kompisarna och jag stod i fönstret och bevakade dem. Allt detta måste jag se med jämna mellanrum. För det är min verklighet, jag har blivit ett med jorden där jag går. Högtidligt talat.

Det innebär att jag blir lätt stressad när maken säger: ”Vad skulle du tycka om att flytta ner till city?” Han menar visserligen fortfarande samma stad, men ett helt annat område kilometer bort! Hans ord går in genom ena örat och ut genom det andra. Jag hör inte, eller så säger jag: ”Varsågod, men jag följer inte med.” Men det är ju heller inget alternativ, vi vill ju bo tillsammans.

Maken vet att den här typen av bostadsbyte inte är lönt att diskutera med mig, och därför kommer samtalet inte upp speciellt ofta eller ens till seriös diskussion. Det finns nog bara en sak som skulle få mig att flytta från mitt område, min by. Det är om barnen flyttar långt bort och tänker stanna där. Då vill jag gärna flytta efter för att dela deras vardag i större utsträckning. Och skapa nya minnen.

När jag presenterar mina idéer för barnen är det deras tur att bli stressade. De har inte alls tänkt sig att jag ska vara ett plåster på dem hela livet, som följer dem vart de går. Helst ska maken och jag stanna vid vår läst, så att de kan komma hem till tryggheten när det passar dem. Emellan världsomspännande resor och så.

Dottern deklarerar: ”Ni får inte flytta, jag måste ha min bas här.” Och det innebär samma bostad, i samma område. Vad det gäller området är vi i alla fall överens. Hon kanske ska hänga med mig på en av mina nostalgirundor längs de gamla promenadstråken. Trampa på stigen där det fanns plaskpölar.

Vi kan gå till gungan som vi satte upp i trädet vid vår första bostadsrätt. Vi kan kolla om det finns några fästingar i buskarna, försöka komma in i kojan där hon härjade som liten. Slutmålet är väl som alltid vårt favoritkafé i området. Här har vi suttit många gånger. De första gångerna nådde hon inte upp att sätta sig på stolen själv. Lillebror låg i sin Emmaljunga-vagn och sov när vi smulade maränger halv tio på förmiddagen.

Nu går de båda självmant hit med familjen eller kompisar, och äter morotskaka. Allt detta vill jag ha kvar. Om jag behöver ta mig till city kan jag ta bussen.

Christel SkeppåsText: Christel Skeppås

Christel är Allers kåsör.

Läs alla hennes kåserier här!

 


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar nästa sida…