Annons

Annons

Jag vägrade deppa ihop!

Jobbet på Posten hade varit en stor del av hennes liv. När hon för några år sedan fick veta att hon skulle bli uppsagd var det första hon kände – rädsla. – Det satt en liten jäkel på min axel som sa att det var kört på arbetsmarknaden efter 50, säger Monica. Men det var inget hon lyssnade på!


monica

Efter 32 år på samma företag fick Monica veta att hon skulle bli uppsagd. Men även om det var ett omtumlande besked, och hon insåg att hon stod inför stora förändringar, vägrade hon att låta det påverka sig negativt. I stället tog hon chansen att pröva nya saker som hon drömt om men aldrig vågat göra.
Monica Bjurström Johansen, 54, riktigt strålar av livsglädje och arbetslust när hon kommer hem från second hand-butiken i Skövde i Västergötland. Sedan mer än ett år är hon delägare i butiken. Kläder och skor har alltid varit hennes stora hobby, och sedan hon blev uppsagd från Posten har hon haft möjlighet att verkligen jobba med det hon vill.
– Men det är inget man kan leva på. Jag arbetar därför dessutom ett par dagar i veckan som coach på Viktväktarna och så är jag föreläsare, berättar hon under intervjun hemma i hennes och maken Clas lägenhet i stadsdelen Kilbacken i Skövde.
Medan vi pratar slår hon sig ner i det hon kallar ”retrorummet” i trerumslägenheten.
– Jag kallar det så eftersom alla rum i lägenheten går i lite olika stil, berättar hon med ett skratt. I det här rummet har jag 1960-och 1970-talsmöbler. Vardagsrummet är lite modernare möblerat.

Annons

Stortrivs med livet

Monica stortrivs med sitt liv trots, eller kanske tack vare, att hon för några år sedan blev av med jobbet som varit hennes trygghet i hela hennes vuxna liv.  Först var det naturligtvis både sorgligt och oroväckande att få beskedet att hon var övertalig och skulle bli uppsagd, och det utlöste såväl en separationsångest som en identitetskris. Sedan 1981 hade hon varit anställd på Posten, och hennes arbetsplats var en viktig del i hennes liv.
– Jag var ju Post-Monica. Jag hade nästan Postens logga stämplad i pannan, säger hon och skrattar.
Monica började som postkassör i Stockholm och slutade 32 år senare som ombudsansvarig med ansvar för Skövdetrakten och Värmland. Åren däremellan fick hon vara med om flera omorganisationer inom ett företag i kraftig förändring, som stod inför stora personalnedskärningar.
– När jag blev uppsagd var jag faktiskt yngst i tjänst, vilket är helt fantastiskt. Många jobbade väldigt länge på Posten, och jag var van vid att alltid vara yngst. Därför var det min tur att bli uppsagd enligt lagen om anställningsskydd och det fanns ingen anledning att känna någon bitterhet. Det var inget personligt mot mig.
Monica hade börjat förbereda sig mentalt på att den dagen när hon själv skulle bli uppsagd kunde komma. Hon hade varit med om många omorganisationer inom Posten under åren och hon hade tvingats se många yngre arbetskamrater sluta.
– Den största omställningen var nog när postkontoren las ner och brev- och pakethanteringen flyttade in i affärer. Det var en stor förändring som många hade svårt att förstå och som väckte starka reaktioner, berättar Monica som då slutade som postmästare för att i stället bli postcenterchef.
Några år senare kom en ny omorganisation och Monica blev marknadsspecialist. Ett arbete som innebar att hon var tvungen att pendla till Göteborg.
– Det var tufft eftersom jag hade tre och en halv timmes restid till och från jobbet varje dag.
Vid ytterligare en omorganisation blev hon ombudsansvarig, vilket innebar att hon skötte kontakterna med butikerna som hade hand om posthanteringen.
– Jag slapp de långa pendlingstiderna, men arbetet innebar mycket bilkörning mellan butikerna i Västergötland och Värmland som jag hade ansvaret för.
När Monica 2012 fick beskedet att hon skulle bli uppsagd var det första hon kände en rädsla för vad det skulle innebära. Hon var en bit över 50 och hon funderade på vad hon egentligen kunde mer än att jobba på Posten.
– Det satt en liten jäkel på min axel som sa att det var kört på arbetsmarknaden efter att man fyllt 50 år. Det var ju något som man alltid fått höra, och får man höra något tillräckligt många gånger blir det till slut en sanning.
– Ärligt talat hade det varit bättre om jag fått uppsägningsbeskedet några år tidigare, men jag vägrade att deppa ihop. Jag har aldrig varit den som oroat mig i onödan inför förändringar. Det är nog därför jag har kunnat klara alla omorganisationerna.
Så i stället för att se motgångarna och problemen fokuserade Monica på att undersöka vad uppsägningen kunde innebära för fördelar för henne.

Många bollar i luften

Starten på hennes nya liv kom när hon gick till en coach på Trygghetsrådet som lyssnade på hennes idéer om vad hon ville göra.
– Jag hade väldigt många bollar i luften med grejer som jag ville göra. Jag måste ha varit jättejobbig för honom. Jag bara pratade och pratade. Han hjälpte mig att plocka ner mina bollar och fjärde gången jag gick till honom såg han att jag landat och tagit ett beslut om vad jag ville syssla med.
Via Trygghetsrådet fick hon hjälp att gå en coachutbildning i Stockholm.
– Det var en av de tuffaste utbildningar jag har gått och jag trodde aldrig att jag skulle klara av det, men det gjorde jag och den utbildningen har jag stor nytta av i dag, både i mitt arbete som föreläsare och som coach.
Dessutom förverkligade hon drömmen om att arbeta med sin hobby.  I Skövde handlade hon sedan flera år second hand-kläder i en vintagebutik med inriktning på second hand av god kvalitet. En dag pratade hon om sitt intresse med kvinnan som ägde butiken, och det ledde till att de blev kompanjoner.
– Jag har alltid velat starta en egen klädbutik och jag har ända sedan 70-talet varit intresserad av second hand. Men om jag inte blivit uppsagd från Posten hade jag aldrig vågat förverkliga min dröm.
Sina egna erfarenheter av förändring har Monica nytta av när hon föreläser.
– Mina föreläsningar ger mig själv en enorm energikick och de är något jag verkligen brinner för. De handlar mycket om den egna inställningen, teamwork och möten med människor i olika situationer.
Hennes budskap är att man ska våga prova sina fantastiska idéer och se möjligheterna.
– Men det är viktigt att komma ihåg att alla inte reagerar på samma sätt när det sker förändringar. En del blir oroliga och deprimerade. Alla måste utgå från sig själva.
Monicas stora stöd under förändringsprocessen har varit maken Clas, 53.
– Tack och lov är jag lyckligt gift. Annars hade det aldrig gått. Jag tjänar inte lika bra på det jag gör nu som jag gjorde när jag jobbade på Posten. Men vi mår bra och har allt vi behöver. Det viktigaste för mig är att jag har en sysselsättning som jag trivs med.

Monica och maken Clas är lyckliga och har allt de behöver.

Monica och maken Clas mår bra och har allt de behöver.

Familjen betyder mycket

Tryggheten i familjen har betytt mycket. Förutom maken Clas och hans tre vuxna döttrar består den av Monicas son Max, 28, hans fru Gemma och deras lilla dotter Mahlika, 2.
– Jag måste också nämna min mamma Thyra, 74, och pappa Anders, 77, i Hjo. De har varit helt fantastiska.
Trots att Monica på många sätt tycker att hon lever ett bättre och mer harmoniskt liv än tidigare känner hon fortfarande lojalitet mot sin tidigare arbetsgivare.
– Det är kanske lite konstigt, men jag försvarar fortfarande Posten i diskussioner. Det blir nog så när man jobbat på ett ställe i stort sett hela sitt liv.
– Jag trivdes mycket bra under mina år där. Jag hade förmånen att få prova olika spännande arbetsuppgifter och få arbeta tillsammans med trevliga och intressanta människor.
– Samtidigt får man inte vara rädd för att prova något nytt. Vi kan så mycket mer än vi tror, bara vi får chansen att visa det. 

Text: Per-Ola Ohlsson
Bild: Kai Rehn



Läs mer om:

Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...