Annons

Annons

Jag springer till bussen – och gillar det!

Du vet känslan när man hastat till bussen, hinner med i sista stund och slänger sig ner i sätet och andas ut. Man känner det inte först. Man är bara glad att man inte fortfarande står på busshållplatsen och väntar. Och att man inte blir såå sen till jobbet.


Christel_34

Illustration: Victoria Plantin

När det sedan har gått en stund, och lyckoruset av att ha hunnit med har stillat sig, märker man det. Det är påtagligt hur varm och svettig man är.
Koftan och jackan måste av – nu. Det är inte det lättaste om man delar säte med någon annan. Jag vill inte störa mina medresenärer där de sitter och läser Facebook, dagstidningar, bloggar eller vad de nu gör när de pendlar. Jag försöker vara diskret för att inte störa deras morgonstund, men det går inte helt smidigt. De tittar lite försiktigt och undrar vad jag håller på med när jag försöker kränga av mig jackan för att kunna andas igen.

Annons

På sommaren är inte detta något bekymmer, men det kan i stället vara väldigt kvavt i bussen och platserna nära dörrarna är högvilt. Jag verkar nog extremt oplanerad som måste springa för att hinna med bussen. Flera av dem som brukar ta bussen vid mig har sett det flera gånger. Dessutom har de märkt att jag har dålig kondis. Flera minuter efter att jag satt mig efter springturen andas jag högt.

Det tar tid för kroppen att gå ner i varv efter morgonens rusch och det är lite pinsamt. Därför kan man undra varför jag gör så här. Den enkla förklaringen måste vara: Jag gillar det. Det är spänning och oförutsägbarhet i tillvaron – utvecklande för både kropp och själ. Jag gillar att springa snabbt mer än jag tycker om att stå och vänta vid hållplatsen. Några minuters väntetid kan kännas förfärligt långtråkigt.

Undantaget är våren och sommaren då det är härligt att stå här i solen, se blommorna spricka upp vid vägkanten och höra fåglarnas liv i häcken intill. Ett tag bytte jag buss vid en hållplats mittemot ett magnoliaträd. Det var fantastiskt att stå om våren och titta på det. När de sedan flyttade hållplatsen var det inte lika roligt och jag började rusa till bussen igen i stället för att stå där i god tid.

Det finns en sak till som gör att jag måste jogga till bussen: Jag håller aldrig reda på busstider. Det är den enklaste sak i världen, men jag gör det inte. Jag kan strunta i det för att jag har flextid på jobbet och bussarna vid mig går ofta och regelbundet. Alla har inte den förmånen.

Mitt beteende har helt klart gått i arv. Barnen kan sitta i trappan i hallen, fullt påklädda och färdiga, redo att gå till bussen. Men de gör inte det, av den enkla anledningen att de inte vill stå vid hållplatsen och vänta. Det kan till och med vara skönt väder ute. När det är några minuter kvar innan bussen går ger de sig iväg. Ibland får de hasta. Ofta får de springa. Precis som jag vill de inte vänta några onödiga minuter, inte ens med mobilen tillgänglig att förströ sig med. Barnen och jag brukar inte ta samma buss om morgnarna. Men om det sker går vi sällan samtidigt. Först kommer en springande, sen kommer en annan. Det har den fördelen att en av oss kan be chauffören vänta lite…

Jag vet inte om folk förstår att vi tillhör samma familj. Vi kommer ju aldrig samtidigt, men å andra sidan har vi samma beteende så de kan antagligen räkna ut att vi hör ihop. Det är samma sak om vi ska åka hela familjen med bussen, om vi ska till stan och äta tillsammans en kväll eller om vi ska på resa. En av oss går först hemifrån. Sedan kommer en eller två till. Oftast är det maken som kommer sist till hållplatsen eftersom han får uppdraget att kolla spisen och låsa ytterdörren. Vi andra står alltid nervösa vid hållplatsen och undrar om han ska hinna fram innan bussen kommer. När vi ser honom komma småspringande om hörnet andas vi ut.

Christel SkeppåsText: Christel Skeppås

Christel är Allers kåsör.

Läs alla hennes kåserier här.

 


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar... http://www.allers.se/page/1/