Annons

Annons

Jag skulle fly till världens ände för att rädda mitt barn

Det kändes ödesdigert, otäckt på något sätt. Jag vet att jag inte är den första eller enda mamman att känna så, att jag överdriver. Men mitt barn?


Illustration: Victoria Plantin

Jag kände likadant när dottern fick hem ett brev på posten där hon skulle fylla i uppgifter – för att tillhöra landets beredskap i fall av krigstillstånd. Tror det kom när hon fyllde 18. Det kom i alla fall som en överraskning för mig att hon skulle behöva göra det. För henne stannade det där. Ingen vidare karriär inom militären. Det är annorlunda nu, mer allvar.

Annons

Först tyckte jag att det lät vettigt när försvarsministern förklarade att värnplikten måste införas igen, för att vi ska ha tillräckligt med människor som tjänstgör inom militären. Vi vill ju inte vara helt försvarslösa! Sedan satte jag i halsen. Han ska kalla ungdomar födda 99 och 00 till mönstring och vidare utbildning för den som blir utvald. Att läsa det tryckt i tidningen gav mig rysningar. Det är annars mest siffror jag ser i min sons personnummer. Det är alltså 
hans årskull det gäller.
Min omedelbara tanke var: Försvarsministern, det kan du glömma!

Jag skulle fly till världens ände för att rädda mitt barn och förstår dem som gör det. Jag kan offra mig. Jag kan stå längst fram. Kalla mig till militärtjänstgöring i stället för ungdomar som har livet framför sig. Jag kan behöva röra på mig lite, träna min fysik så att jag lättare kan springa till bussen om morgnarna.

Med all teknik som finns nu kan man väl inte behöva vara så stark för uppdraget. Tror att jag skulle se snygg ut i uniform. Maken har alltid tyckt att jag passar för militären. Vet inte om han tycker att jag bestämmer lite mycket, eller för att han vet att jag 
gillar tydliga budskap, ordning och reda. Utan minsta erfarenhet är det så jag tänker mig en försvarskarriär. Det finns dock en risk att jag blir lite 
kärringen mot strömmen när jag ska följa anvisade system. Tror inte att maken skulle stoppa mig om jag ville byta bana, han kanske skulle se till att den var vapenfri. Och kanske skulle det lugna min oro inför sonens eventuella värnplikt.

Måste han raka av sig sina gyllene lockar? Får han en hård säng? Sådana saker bryr jag mig faktiskt inte så mycket om, bara de ger min son mat och varma kläder. Det är vapen jag är rädd för. Kan inte se mitt mjuka lilla barn, även om han snart är man, hantera detta. Därför vill jag inte vara med i någon större försvarsgemenskap som ska skicka ut mitt hjärta långt hemifrån. Jag förstår samtidigt att man behöver ett försvar. Jag tycker att det är en svår fråga.

Jag har aldrig jagat och hanterat vapen. Och om jag ser en polis blir jag nervös och går en omväg. Inte så att jag har gjort något brottsligt, men jag är rädd att stöta emot polisens vapen om vi går för nära varandra och det går av. Det är en fobi jag har.
Vi kommer inte undan det: vapen kan skada både människor och djur.

Jag vet inte hur sonen känner inför värnplikt. Tror han blev intresserad, smickrad, kände sig utvald. Han är stark, balanserad för det mesta. Han kanske har en chans. Eller en risk. Men den är inte stor. För av ett par hundra tusen ungdomar är det bara 13 000 som kallas till mönstring. När sonen fick sommarjobb via kommunen och arbetade som vaktmästare på sin gamla skola, vet jag att han älskade kaffepauserna med lumparhistorierna. Nu kanske han får egna. Som pappa, farfar, morfar och generationer före dem. Ungefär som jag och alla mammor drar våra förlossningshistorier, gång på gång. En del tjejer kommer nu att få båda delar, då värnplikten även gäller dem.

Många med mig kommer att undra vad det innebär för våra barn och framtiden. Vad än mina barn tar sig för kommer jag att vara stolt och nyfiken. Min förhoppning är att värnplikten förblir bara just det, och att vi många år framöver kommer att vara ett land i fred.

Text: Christel Skeppås

Christel är Allers kåsör.

Läs alla hennes kåserier här!

 



Läs mer om:

Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...