Annons

Annons

Jag mutade barnen att dansa runt midsommarstången

Jag tänker på gamla midsomrar. Same same, but different. Sak samma, men annorlunda. Jag tänker på ljusblå sandaletter som jag tvingades ha på mig ovanpå de vita spetsknästrumporna en midsommar på Öland.


26_midsommar

Illustration: Victoria Plantin

Egentligen var de snygga, det kändes bara inte som om fötterna fick plats. Dessutom var jag nog allmänt avig till arrangemanget. Barn, och mammor mest, skulle traditionsenligt åka traktorflak för att klä majstången. I håret hade vi blommor och i händerna likaså. Jag kan ha varit i tidig skolålder, och minns det som lite stökigt och pinsamt. Men jag tror att jag hade kul ändå, för det ser ut så på de gamla blekta papperskopiorna.

Annons

Jag minns en annan midsommar när Skrållandockan och jag var midsommarklädda. Hon i en mammasydd folkdräkt från Dalarna: gul klänning och ett rödmönstrat förkläde. Ovanpå sin blommiga mössa hade hon en blomsterkrans. Jag köpte en liten silverbrosch till hennes sjal, med motivet av Dalarnas landskapsblomma: ängsklockan. Jag har kvar den än i dag. En annan midsommar hade mamma och jag likadana fotsida batikklänningar. De var mörkblå med förnamnets initial på bröstet. Till det bar vi vita träskor och klämmor vid öronen med vita rosor. Lika midsommartjusiga båda två.

När jag lägger ihop mina traditionsfyllda – inte traditionstyngda – midsomrar förstår jag varför jag har tvingat in mina barn i samma mönster. Varför jag har mutat dem med guldpengar som små för att de skulle dansa kring midsommarstången och få traditionen ingjuten i märgen. Det var en tia för en dans. Och det funkade. Jag fick dem att dansa kring stången ett par gånger och de hade dessutom roligt!

Nu är de stora och jag kan inte längre tvinga dem att dansa Små grodorna eller Mormors lilla kråka, som är de roligaste. Men det behöver jag inte heller, för de gör det självmant. De tycker att det hör till, fast de är medvetna om att jag har påverkat dem starkt. I efterhand har jag fått höra att jag var snål som inte betalade bättre. En sak som jag däremot inte förstår är varför min dotter hade midsommarkrans tre–fyra veckor gammal.

Jag skyller det på min mamma, som har gjort midsommarkransar varje år i snart femtio år. Klart att hennes första barnbarn skulle ha krans i ”håret” (det var inte mycket hår där) sin första midsommar. Dottern ser inte glad ut på fotografierna. Jag minns att hon skrek förfärligt av det otympliga hon hade på huvudet. Jag minns också att jag stressfotograferade henne och att kransen fick vara kvar tills jag hade fått det jag ville ha.

Numera kan det vara bråk om mormors krans. Vi vill alla ha den. Den som är uppe och dansar får ha den, eller den som ska fotograferas vid kaffebordet i hembygdsparken. Jag brukar numera också fläta en krans så att barnen får var sin. Jag gör snygga sådana och tycker att jag är en bra kandidat till att ta över mormors tradition. En krans, lite jordgubbar och barn som dansar runt majstången. Får jag bara detta är jag nöjd.

När jag var barn var det alltid fest på villaområdet till midsommar och det var villaföreningen som ordnade det. Vi klädde stången kring middagstid och det var lotterier och dans på eftermiddagen. Vissa mammor vann alltid. Blommor och chokladkartonger. På kvällen var det dansbana. De vuxna hade fest och barnen sprang runt på gröningen och kollade läget. Jag minns speciellt en gång där någons pappa dansade med någon annans mamma.

Jag såg det inte själv, men ryktet gick. Som vi förfasade oss. Det var en sorts skräckblandad förtjusning över vad som kunde ske en midsommarnatt. Det blir ingen dansbana för vår del till midsommar, men väl något annat firande. Sedan ganska många år har midsommarafton också en annan betydelse. Vi har nämligen bröllopsdag.
Och i år firar vi ganska jämnt!

Christel

Text: Christel Skeppås

Christel är Allers kåsör.

Läs alla hennes kåserier här.



Läs mer om:

Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...