Annons

Annons

Jag måste tro på hoppet – det går inte annars!

Jag brukar kunna hålla nyheterna ifrån mig. Och då menar jag att jag kan söka information på kanal efter kanal för att veta vad som sker i omvärlden, utan att det går åt mig för mycket känslomässigt.


tradkramare

Illustration: Victoria Plantin

Jag kan gråta och förfasas, men återgår snart i glömska till min förhållandevis bekymmersfria vardag. Så har det varit, tills nyligen. För någonstans glider det onda som rapporteras i tv och tidningar djupare och djupare in även i mitt känsloliv. Mänskliga katastrofer går inte obemärkt förbi.

Annons

Mer och mer tänker jag på hur lyckligt lottad jag är som har tak över huvudet, mat på bordet, godis i påsk, och att jag till midsommar kan gå ut i allemansrätten och plocka blommor till barnens kransar. Jag behöver inte vara rädd för var jag sätter fötterna; att jag ska trampa på en mina. Jag behöver knappt ens vara rädd för giftormar.
Mer och mer tänker jag på hur viktigt det är att mina nära och kära och jag själv har hälsan och mår bra.

Jag minns att min mormor på ålderns höst hade svårt att se på nyheterna. Vi barn brydde oss inte om att nyheterna var på. Vi lyssnade inte närmare på dem ändå. Men mormor ville gärna att vi skulle stänga tv:n eller byta kanal. I alla fall när det handlade om ond bråd död. Jag förstod inte riktigt då. Tyckte kanske att man inte kunde vara så världsfrånvänd. Jag insåg inte att det påverkade henne så djupt att höra om omvärldens sorg, att hon var tvungen att inte lyssna för mycket för att orka.

I tryggheten framför tv:n kunde jag enkelt stänga ute det hemska som hände. Men det kunde inte mormor.
På sistone har jag börjat känna som mormor, och det får mig att känna mig självisk. För hur kan jag som inte drabbades personligen av det som hände i Bryssel, gå känslomässigt i botten av nyheten? Jag kan knappt prata om det utan att känna mig apatisk. Som när vi var på konstrundan i Skåne och stod och betraktade konstverken på utställningen, som klart påverkats av omvärlden och alla människor som tvingats fly. Jag måste byta samtalsämne för att orka.

Min spontana tanke är att jag vill åka bort från allt. Men att till och med månen känns för nära. Och jag skäms för vad jag tänker. För när jag kan slå bort dylika idéer om att packa väskan och resa, är det andra som inte kan. Det är deras mycket bittra verklighet. När min sorg över världen stillat sig inser jag att jag måste göra mig av med min ledsenhet. Det finns ingen annan väg att gå.
Jag måste lita på att mina nära och kära älskar mig. Jag måste lita på att andra är vänliga och inte vill mig något ont när jag rör mig bland många människor i offentliga sammanhang.
Jag kan inte alltid tänka på riskerna i vår tid. Orkar inte vara ängslig eller misstänksam mot andras intentioner. Det gör mig nedstämd och det är en känsla jag kan vara utan.

Glädjen får jag i stället av att tänka att världen kommer att bli bättre, och att vara förvissad om att människor vill gott. Jag känner andra såsom jag känner mina egna bästa sidor, inte mina sämsta. Lite som silverringen som jag fick när jag var barn. På den fanns symbolerna för tro, hopp och kärlek. Jag väljer att tro på personen som sitter utanför Ica och säger ”hej, hej” och önskar en slant när jag kommer förbi. Det enda jag behöver veta för att kunna dela med mig är att det faktiskt inte är jag som måste sitta där.

När jag slår mig ner i tv-soffan på kvällen kan jag stänga av nyheterna när jag vill, och jag tänker på allt jag har att vara glad över.
Runt mig rasar inget krig. Jag har i mångt och mycket samma tillvaro sedan några år tillbaka. Jag kan fortfarande jobba, tjäna pengar, handla, åka på semester, umgås med familjen. Jag måste bara hoppas att fler ska få ha det så.

Christel

Text: Christel Skeppås

Christel är Allers kåsör.

Läs alla hennes kåserier här.

 

 



Läs mer om:

Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...