Annons

Annons

Jag längtar efter skolstarten!

Jag älskar skolavslutningar, gillar sommarlovet, men framförallt: jag har alltid sett fram emot skolstarten. Både min egen och andras. För jag älskar skolan. Så där, nu var det sagt.


Christel_33

Illustration: Victoria Plantin

Det har inte alltid varit enkelt att erkänna det, inte alltid tagits emot på rätt sätt. Men jag har alltid funnit mig väl till rätta i skolan och bland lärare. Jag och min kompis satt gärna längst fram i mitten om vi fick och var alltid behjälpliga om läraren undrade något. Inte så att vi skvallrade på någon, men om vikarien hade några frågor kunde vi oftast svara utan att luras.

Annons

Vi fick beröm för vår handstil och vår noggrannhet och älskade det. Vi gillade att göra läraren nöjd. Däremot gillade jag inte att få skäll. Om det hände kunde det förstöra min dag. Som när fröken trodde att jag med vilje glömde att gå till talfröken – som skulle lära mig att säga S utan att läspa. Hon var snäll men det var pinsamt att behöva gå dit, och kanske var det därför jag inte alltid ansträngde mig för att komma ihåg det. Det fanns annat som jag gillade, som när vi fick alla böckerna i början av terminen.

Gilla Allers på Facebook

Vi satt som i andakt vid våra bänkar och fröken delade ut klassuppsättningar av en massa olika skolböcker, den ena efter den andra. Till slut hade vi ett torn av blädderverk på bordet framför oss, helt färska från tryckeriet. Sedan skulle vi hem och klä dem i fint papper. Senare har jag tvingat mig till att få klä mina barns böcker för att jag tycker det är roligt. De har däremot inte haft samma upplevelse med en massa nya böcker vid terminsstarten, det har varit mycket snålare.

Jag minns inte om jag klädde min barndoms Hej matematik-böcker. De var så fina och lite glatta på ytan att det egentligen inte behövdes. Det fanns massor av matematikböcker. En av bokserierna var blå med fotografier på framsidan, och det är en bild av en blåklocka som har etsat sig fast. Min gamla kartbok är numera mer en historiebok, användbar för att visa att Europa såg annorlunda ut på den tiden. Tyskland hade inte enats och flera länder, som vi känner dem i dag, fanns inte på kartan.

Även om jag gillade skolan hade jag också mina stunder då jag inte orkade. Som när vi skulle läsa till ett omfattande prov i ”oä”, orienteringsämnena. Jag minns att jag satt i den bruna skinnfåtöljen i finrummet hemma och läste i min bok. Till slut tröttnade jag, det var många sidor. Jag kastade över boken till pappa och sa: Förhör mig! Det betydde väl egentligen: Jag orkar inte läsa, berätta för mig vad det står, och tala om vad jag bör kunna.

Själv har jag gärna engagerat mig i mina barns skolgång. Så till den milda grad att jag var på gymnasiemässa ett och ett halvt år innan dottern ens skulle välja till gymnasiet. Det var bara en massa föräldrar till äldre barn som var där, men jag hade roligt och förkovrade mig i de olika skolornas profiler. Man måste ju vara förberedd! Hemma har jag fått höra att: ”Mamma det är INTE vi som ska börja gymnasiet, det är jag!”
Barnen har bett mig att hålla mig mer i bakgrunden vad det gäller deras val av skola och arbete i livet. De har rätt, jag ska försöka göra det…

Jag kan bara inte låta bli att informera dem om alla de roliga vägar som jag hittar som man som ung kan välja i dag. Jag försöker vara mer avslappnad vad det gäller skolan. Jag kan till och med sitta längst bak på föräldramöten. Kan till och med föredra det. Andra gånger, däremot, sitter jag framme i mitten. Jag tycker att om jag ändå ska lägga min tid på det här kan jag lika bra se och höra ordentligt. Och kanske snappa upp något användbart. När jag längtar till skolan kan jag fundera på om jag skulle anmäla mig till en kurs bara för att få känna stämningen. Det kanske är dags nu?

Christel Skeppås


Text: Christel Skeppås

Christel är Allers kåsör.

Läs alla hennes kåserier här.

 



Läs mer om:

Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...