Annons

Annons

Jag kände mig aldrig viktig i min familj

Jag var äldst i barnaskaran och tog ett stort ansvar. Samtidigt kände jag mig aldrig riktigt hemma i familjen. Jag var någon som alla tog för given.


Annons

shutterstock_149936549

Bild: Shutterstock (Bilden är arrangerad)

Jag föddes på 1950-talet. Det var som en helt annan värld då. Teknikens framsteg till trots, önskar jag ibland att barnen hade fått växa upp i en tillvaro mer lik den. Tryggare och lugnare.

Hur som helst, helt tryggt var det inte – i alla fall inte innanför väggarna. Mina föräldrar hade ett olyckligt äktenskap och de verkade tro att de var de enda som led av det. De brydde sig inte om att dölja alla elaka blickar de gav varandra, eller att sänka rösterna när de skrek åt varandra på kvällarna.

Ouppfyllda drömmar

Jag tror att de bar på mycket besvikelse över ouppfyllda drömmar och gav varandra skulden för det. Pappa hade drömt om att bli ingenjör och mamma hade längtat efter att få se mer av världen – men så kom jag.
Jag tror att de även skyllde sina misslyckade förhoppningar på mig. Jag var inte planerad, det vet jag. Men var jag ens önskad?

Först många år senare förstod jag att allt detta skuldbeläggande egentligen bara var dåliga ursäkter. Om de velat kunde de ha gjort allting annorlunda. Pappa kunde ha pluggat vidare. Hur många gör inte det, trots att de fått barn?

Hus och många barn

Men de valde en annan riktning. De skaffade hus och så raskt tre barn till. I den situationen blev det såklart nödvändigt att någon fick arbeta heltid för att det skulle gå ihop. Mamma var hemma med oss och pappa jobbade.

Jag tror att det här gav dem en ursäkt; nu slapp de ta några chanser och riskera att misslyckas. Pappa var egentligen inte studietypen. Hade han klarat av att studera vidare? Jag tror att han själv tvivlade på det.

Läs också: Sekten förstörde min barndom

Fick växa upp tidigt

Jag och mina tre syskon tog alla stryk av vår uppväxt, men den påverkade oss på olika sätt. Jag tog på mig mycket ansvar, Line revolterade och ställde till med mycket bekymmer under tonåren, Stefan flyttade långt bort och Janet är väldigt känslig för allt som pågår inom familjen.

Hon och jag är nog de som tagit mest stryk av alla familjesammankomster. Jag brukade ta på mig ansvaret för planering och presenter, hon var väldigt stressad och tog allt personligt.

Allt det där ansvaret som lades på mina axlar redan som barn gjorde att jag behövde växa upp tidigt. Detta bidrog till känslan av utanförskap.

Sting av saknad

Jag har alltid känt mig äldre än mina år och upplevde inte att jag bara fick vara barn. Alla som haft det så bär nog med sig en besvikelse, som med åren lätt blir till bitterhet. Jag kan fortfarande känna ett sting av saknad när jag ser sorgfria ungdomar med världen för sina fötter. Jag önskar att jag hade fått känna så.

Men det handlade inte bara om att vara utanför, utan också om att aldrig känna sig uppskattad. Jag vet inte hur många födelsedagar och firanden som jag genom åren har tagit hela ansvaret för. Vi brukade köpa gemensamma presenter och det var jag som fick fixa i stort sett allihop. Först fick jag fundera ut vad vi skulle ge, och sedan fick jag påminna både en och två gånger om vad de andra var skyldiga.

Till jul kändes det som om jag nästan ordnat varenda julklapp, förutom de jag fick själv

Läs också: Jag kände motvilja mot min svärdotter

Besviken och frustrerad

Att ägna så mycket tid och engagemang åt något och sedan få så lite tillbaka gjorde mig väldigt besviken och frustrerad. Speciellt sedan jag hade fått en egen familj att ta hand om.

Jag hade träffat Urban när jag var 22. Då läste jag till sjuksköterska och hyrde ett studentrum. Det hade varit en otrolig frihet att få komma hemifrån, samtidigt slet jag med dåligt samvete över att inte ha stannat kvar. En röst inom mig envisades med att det var min plikt att hjälpa till – mina föräldrar hade placerat den där. Jag hade uppfostrats till att prioritera ansvar och plikter.

Jag kan faktiskt inte erinra mig en enda gång när mina föräldrar uppmuntrade mig att lyssna till mitt eget hjärta och prioritera mina egna önskemål i livet.

Jag tror att det där är en stor anledning till varför jag inte kände mig riktigt hemma i familjen. Jag kände mig aldrig viktig. Jag, som den jag var, hade ingen betydelse – bara det jag kunde göra för andra.

Måste förändras

För några år sedan kände jag att något behövde förändras. Min familj kostade för mycket energi och så hade det alltid varit. Dessutom hade jag tappat lusten att bjuda till. Födelsedagar var sällan roliga längre. Efter att Urban och jag gift oss fick vi tre barn och jag ville lägga min kraft på dem. Det har jag naturligtvis gjort också, men familjen som jag föddes in i hade alltid fortsatt att ta mycket.

En dag hörde jag någon prata om det där att man lär andra hur man vill bli behandlad. Det hade jag hört förut, men den här gången var det något som fick mig att lyssna mer noga. Och sedan började jag fundera.

Läs också: Mamma var lycklig när jag var sjuk

Vikten av ärlighet

Jag var ofta arg och besviken över att mina syskon inte uppskattade det jag gjorde – ändå tog jag på mig samma ansvar om och om igen. De kanske inte förstod hur jag kände det. De kanske till och med trodde att jag tyckte om det? Om jag skulle vara ärlig var det ingen som tvingade mig att fixa presenter till alla de där födelsedagarna. Det var jag som trott att det var mitt ansvar och med tiden hade det blivit en vana.

Men nu bestämde jag mig för att det var dags att prova något nytt.
Den sommaren fyllde Janet 40 år.
– Jag har så mycket annat att tänka på, sa jag till Line. Kan du ordna present från oss?
Hon blev paff.
– Jag? Jag trodde du skulle göra det, sa hon.

Skönt med ombyte

Jag påpekade att jag faktiskt gjort det så många gånger, och att det vore skönt med lite ombyte. Hon kunde inte gärna säga emot. Så hon ordnade present och det gick bra. Det var faktiskt ganska svårt att inte lägga sig i, men jag tvingade mig själv att låta henne ta ansvaret.

Så blev det dags för kräftskiva. Vi hade som tradition att fira tillsammans med fler släktingar och vänner ute i sommarstugan. Det här året bad jag mina syskon om mer hjälp än jag brukade göra. Jag fördelade uppgifter på oss alla.

Det här fick ett intressant resultat. Inte nog med att det blev mindre för mig att göra, men de andra tycktes stolta över sina bidrag. Och ju mer jag delade på ansvaret – desto mer uppskattning fick jag för det jag gjorde.

Läs också: Jag kallades kinkig och kräsen

Förstod äntligen

Det var som om de först nu förstod hur mycket tid och energi som låg bakom allt det som de tidigare tagit för givet. Kanske hade de också trott att jag gjorde allt det där själv för att jag inte trodde att de kunde klara av det.

Förändringen ledde till att balansen i vår relation blev mycket bättre. Det kändes mer som om vi var fyra vuxna människor, som hjälpte varandra på lika villkor. Jag tror att vi alla växte lite på grund av detta – och sedan dess har jag släppt den där frustrationen jag bar på så länge.

Jag känner mig inte längre lika ensam i familjen. Och jag har insett att vi alla har vår ryggsäck, och att vårt eget sätt att se på saker och ting bara utgör ett av många perspektiv.

/Gunnel

Save

Save

Save

Save

Save

Save

Save

Save


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar nästa sida…