Annons

Annons

Jag gladde mig åt att bli pappa – men barnet var inte mitt!

ALLERS LÄSARE BERÄTTAR: Vad livet kan förändras på kort tid. I mitt fall rörde det sig om en period på två veckor. När jag reste iväg kunde jag inte ana vad som väntade när jag kom hem...


pappa

Bild: Shutterstock (Bilden är arrangerad)

Jag har en vän som är handikappad efter en otäck olycka. Hans bil blev påkörd av en annan bil som kom från motsatt håll med en narkotikapåverkad förare bakom ratten. Som genom ett under kunde föraren i den and­ra bilen själv ta sig ur sin bil, i stort sett oskadd, medan min vän fick men för resten av sitt liv.

Det kändes för sorgligt. Han var bara 31 år och hade hela livet framför sig när han den där ödesdigra dagen satte sig i bilen för att åka till jobbet. Han kom aldrig fram utan hamnade på sjukhus och där blev han kvar i flera månader. När han återvände hem var det i rullstol.

Läs också: Jag var död i 13 minuter

Han om någon skulle kunna gnälla och vara bitter, men han är inte lagd åt det hållet utan har kämpat på så gott han kunnat med jobb och rehabilitering. Genom träning och åter träning har han till sist kunnat ta sig fram kortare sträckor med hjälp av kryckor. Fast rullstolen kommer alltid att förbli hans trogna följeslagare.

Annons

Ville åka till Kina

Redan före olyckan hade Måns pratat mycket om att åka till Kina. Tanken på att få komma till Peking trots handikappet började gro hos honom och jag blev riktigt rörd när han frågade om jag ville följa med som hans resesällskap och ”hjälpreda”. Självklart svarade jag ja. Vi var kompisar och hade hållit kontakten sedan högstadiet. På grund av mitt arbete hade jag flyttat till Göteborg medan han bodde kvar i Uppsala, men vi hördes av via internet eller telefon minst ett par gånger i veckan.

Frågade flickvännen

Vi kom överens om att genast börja spara och resa sommaren därpå. Givetvis frågade jag min flickvän först och hon hade inga invändningar. Hon bodde fortfarande kvar i den lilla västkuststaden där hon växt upp men sökte arbete i Göteborg så att vi äntligen skulle kunna flytta ihop på riktigt. Nu hade vi var sin lägenhet och turades om att åka till varandra. Så här hade vi hållit på i över ett år, så det kändes som om det var på tiden att få ett gemensamt hem.

Läs också: Jag bestiger berg för min sons skull

Det blev plötsligt högaktuellt när Jessika berättade att hon var gravid. Graviditeten var inte planerad men vi hade ju pratat om att skaffa barn, så trots överraskningen blev jag väldigt glad. Jag skulle bli pappa!

Kände att jag svek

Tyvärr kom beskedet om graviditeten bara några veckor innan jag och Måns skulle ge oss av till Peking. Jag var i valet och kvalet. Skulle jag föreslå att vi avbokade resan? Nej, jag kunde inte svika min vän som sett fram emot detta så länge. Samtidigt kändes det som om jag svek min flickvän. Hon kunde behöva mig nu i början av graviditeten. Jag visste att en blivande mamma oftast mådde fruktansvärt dåligt de första månaderna och att humöret kunde pendla upp och ner. Jessika försäkrade mig om att det skulle gå bra.

Avresan kändes vemodig. Här stod jag mellan två personer som betydde mycket för mig, min kompis som äntligen skulle få resa till Peking och min älskade flickvän som var gravid. Det kändes som om båda behövde mig. Men Måns mest.

Läs också: Pelle tänker njuta av livet in i det sista

För hans skull låtsades jag inte om min oro för Jessika. Hans resa var viktig. Men självklart förstod han att tillfället inte var det ultimata med tanke på omständigheterna.

Tårdrypande avsked

Jag reste ner till Jessika helgen innan det var dags för Kinaresan och tog tåget därifrån mot Stockholm. Hon följde med mig till stationen och avskedet var tårdrypande. Jag skulle trots allt bara vara borta i två veckor, men hon grät som om jag skulle försvinna från henne för alltid. Det sista jag sa innan jag gick ombord var att jag skulle flytta ner till henne när jag väl var hemma igen och pendla till Göteborg tills vi kom fram till en bättre lösning.

Tänkte på mitt barn

Visst hade jag och Måns en fantastisk resa, men mina tankar var oftast hos Jessika. Och mitt barn som fanns där i hennes mage.

När Måns och jag besökte olika marknader så köpte jag på mig massor av saker till Jessika, sådant jag visste att hon tyckte om. Resväskan fylldes även med en hel del barnkläder. Säkert skulle de vara för stora men det var ju bättre att ha något att växa i än att de var för små från början.

Läs också: Min man sitter i fängelse

Så var dagen för hemfärd inne. Kameran var full av bilder på våra fantastiska utflykter till olika platser, och både jag och Måns var nöjda med upplevelserna. Vissa ställen hade varit rätt besvär­liga att ta sig fram på med rull­stolen, men vi skojade om att jag fått rejäla armmuskler.

Äntligen skulle jag träffa henne!

Första natten i Sverige bodde jag över hos Måns. Redan dagen därpå satte jag mig på tåget mot Göteborg. Snart skulle jag få träffa Jessika. Äntligen.

Vi hade bestämt att Jessika skulle vara i min lägenhet när jag kom hem. I de meddelanden vi skickat till varandra hade hon skrivit att hon varit där förra helgen och att hon skulle vara tillbaka när jag kom följande lördag. Redan när jag öppnade ytterdörren anade jag att något var fel.

Lägenheten luktade instängt. Allt såg ut precis som när jag lämnade den. Kaffekoppen jag lämnat på diskbänken stod kvar. Blommorna på köksbordet hade vissnat. Jag blev ärligt talat livrädd. Min första tanke var att det hänt Jessika något. Att hon låg på sjukhus, att hon förlorat barnet.

Blev rejält bränd

Det låg ett vitt kuvert på överkastet i sovrummet. Jag anade direkt vad det handlade om. Det var ett avskedsbrev. Men jag kunde ändå inte ta in det jag läste. Barnet var inte mitt. Jessika hade träffat en annan man medan hon var tillsammans med mig. Hon visste hur mycket resan till Kina betydde för mig och Måns, därför ville hon inte såra mig innan jag åkte. Det hade varit bättre om hon gjort det. Kunde något vara värre än att bli dumpad på det här sättet? Jag satte mig på sängen och grät. Alla framtidsdrömmar var grusade. Barnet som jag längtat så hett efter skulle jag aldrig få träffa.

Läs också: Jag hittade min son livlös i en knarkarkvart

När jag besinnat mig ringde jag till Jessika. Jag ville ha svar på mina frågor. Varför hade hon låtsats bo i min lägenhet när hon bara varit där för att lägga avskedsbrevet på sängen? Barnet… kunde det bli mitt? Kunde jag adoptera det?

Men allt var för sent för min del. Jessika och killen som var far till barnet skulle flytta ihop. Hon grät precis som jag. Jag gissar att hon grät av dåligt samvete medan jag var frustrerad, arg och besviken.

Ville börja om

Två år senare hörde Jessika av sig. Det var slut mellan henne och den där mannen. Ville jag börja om på nytt? Hon hade svårt att få fram orden, men jag lyssnade tålmodigt på det hon hade att säga. Barnet kunde jag tyvärr inte adoptera, hon och Benno skulle ha delad vårdnad, men jag skulle bli en fantastisk extrapappa. Det hade blivit en flicka.

När hon var klar svarade jag att hon ringde för sent och avslutade samtalet. Jag hade en ny kvinna i mitt liv nu. Jag har blivit rejält bränd men hoppas att detta förhållande kommer att hålla för evigt. Jag älskar Marika men Jessikas svek sitter fortfarande som en vass tagg i mitt hjärta. Den gör dock mindre ont för varje dag som går. Jag är tacksam för att Marika förstår. Aldrig att jag tänker svika henne. Hon är ärligt talat det bästa som hänt mig.  

/Peter

Läs också

Jörgen blev pappa mot sin vilja

Jörgen blev pappa mot sin vilja



Läs mer om:

Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...