Annons

Annons

Jag fick panik av mammalivet och rymde från min man

"Babybluesen" ville inte gå över. När pressen hemma blev för stor flydde nyblivna mamman Emma till storstadslivet i Stockholm.


forlossningsdepression Emma

Den där bebisbubblan, den översvallande kärleken och behovet att bara vara nära.

När andra pratade om den första bebistiden förstod Emma ingenting. Hon fick panik av det lilla barnets totala beroende av henne. Hon ville bara skjuta ifrån sig den lilla kroppen, gråta och fly.

Annons

– Jag kände mig snärjd av familjelivet. Jag skulle ju ha en fin lyxvilla och en framgångsrik karriär. Vara lyckad. Att vara lyckad har alltid varit mitt mål i livet. Jag saknade bekräftelsen från yrkeslivet. Nu satt jag i en villa i småstaden, 27 år gammal och tvåbarnsmamma och jag höll på att kvävas. Jag hade själv valt att bli mamma, men i huvudet malde bara tanken: ”Vad har jag gjort?!”

Flydde

Emma flydde. Hon lämnade man, tvååring och tvåmånaders bebis och stack till Stockholm. Där kände hon sig fri, där kunde hon andas. Hon gick på stan, ut på krogen och umgicks med vänner och kände att det var så här livet skulle vara.

– Emil var väldigt förstående till en början. Jag kan vara mycket övertygande, men det är klart att när jag återföll till det ständiga gråtandet så fort jag kom hem igen … Nej, det var inte roligt för Emil att känna att jag inte alls ville vara med min lilla familj. Att han fick dra hela lasset när det egentligen var jag som skulle ha varit mammaledig.

Samma mönster

Emma serverar kaffe i vardagsrummet i villan i småstaden. Hennes två flickor, Alva, 5, och Agnes, 2, är ännu på förskolan och vi kan prata ostört om den turbulenta tiden i hennes liv.

Med facit i hand kan hon se ett återkommande mönster i sitt liv som förklarar varför hon är den hon är och varför hon reagerade som hon gjorde.

– Jag har alltid ställt extremt höga krav på mig själv och haft ett behov av bekräftelse. Att höra hur duktig jag är. Det har varit min livsluft ända sen jag var liten.

Alltid bäst

Emma var tidig med att prata, alltid bäst i klassen och den som fick hjälpa sina klasskamrater när mattetalen var för svåra och fröken inte hann hjälpa alla. Emma hade alltid alla rätt på proven och hon mådde gott av att få beröm för sina prestationer. Det var den sortens bekräftelse hon var van vid. Om hon någon gång inte fick alla rätt blev ångesten desto svårare.

– Jag grät och var helt otröstlig. Vad skulle alla tro om mig nu?

Allt högre krav

Emma ställde allt högre krav på sig själv. Hon skulle vara snyggast, bäst i klassen, ha pojkvän och vara lyckad på alla sätt.

– Men det var svårt att leva upp till den där idealbilden. Jag var ledsen och grät på kvällarna och kunde inte sova på nätterna. Till slut tvingade mina föräldrar mig till barn- och ungdomspsykiatrin. Det blev ohållbart.

Emma berättar att hon fick en jättebra samtalskontakt som hon fortsatte att gå hos i flera år, och livet blev hanterbart igen.

Efter gymnasiet fick Emma jobb på en restaurang och det var där hon träffade Emil. De är egentligen rätt olika, men blev kära och hade väldigt kul ihop.

– Vi jobbade intensivt i några år, det var mycket kvällar, helger och fester, men en dag fick vi veta att restaurangen skulle läggas ner. Det blev början till ett härligt äventyr – vi sålde allt vi hade och drog till New York. Där bara njöt vi av dagarna och veckorna.

Drömförlossning

Samtidigt funderade de på vad de ville göra sedan. Paret bestämde sig för att lämna småstaden och flytta till Stockholm. De ordnade jobb och bostad i storstan och livet rullade på.

Efter ett par år blev Emma gravid. Graviditeten flöt på normalt och förlossningen var en dröm.

– Jag älskar att föda barn – återigen presterade jag något som jag kunde vara stolt över. Jag, som alltid haft en låg smärttröskel, klarade det! Jag var stolt.

Som en tvångströja

Att småbarnstiden skulle bli som en tvångströja var Emma inte beredd på. Amningen funkade inte alls. Hon mådde dåligt bara av tanken på att tvingas ta barnet till sitt bröst och efter ett par månaders kamp la hon ner amningen helt.

Hon mådde dåligt och kände sig misslyckad.

– På barnavårdscentralen var väggarna tapetserade med affischer på bara bröst och ammande barn, och budskapet att amning gör ditt barn smartare och friskare.

Rena tortyren

För Emma var det ren tortyr att påminnas om det när hon satt i väntrummet och i dag ser hon sig närmast som ambassadör för kvinnans rätt att vägra amma – barn överlever och mår gott även av mjölkersättning.

Den första mammaledigheten genomled Emma i stor tristess och när hon äntligen fick skola in dottern hos dagmamma och själv börja studera jublade hon. Livet återvände!

– Det var en period i livet då allt kändes rätt. Jag fick plugga och skaffa mig ett yrke. Jag fick vara bäst i klassen igen. Alva trivdes hos sin dagmamma och vi fick ett fungerande vardagsliv.

Tillvaron kullkastades

När bara några månader av utbildningen återstod kullkastades tillvaron ordentligt: Emma upptäckte att hon var gravid igen, och hennes älskade morföräldrar dog med bara fem veckors mellanrum.

– Jag stod mina morföräldrar lika nära som mina egna föräldrar och tog dödsfallen hårt. Jag och Emil bestämde oss för att flytta hem till småstaden igen. Nu skulle vi ha vårt andra barn, och förlusten av mormor och morfar gjorde att det kändes viktigt att finnas nära släkten.

Emma och Emil flyttade in i sitt nyköpta hus bara månaden innan Agnes föddes. Återigen upplevde Emma en underbar förlossning. Men bebislyckan uteblev, precis som förra gången.

Ringde gråtande

– Den här gången kraschade jag rejält, det tog bara två veckor innan jag gråtande ringde min mamma och sa att hon måste komma. Jag klarade inte av att kliva ur sängen. Emil fick sköta flickorna, jag bara låg och grät.

Det var bara när hon flydde hemmet och tog flyget till Stockholm, till sitt gamla liv, som Emma kände att hon levde igen.

– Jag kunde vara borta upp till två veckor och nej, jag längtade inte ens efter mina barn. Så fort jag kom hem och kände kraven komma krypande, när jag såg hur mycket mina barn behövde mig, kände jag mig fastlåst i tvångströjan. Och jag flydde igen!

Oroliga anhöriga

Emmas beteende tärde hårt på alla relationer. Hennes mamma sms:ade henne hela tiden för att fråga vad hon gjorde och hur hon mådde.

– Mamma var väldigt orolig, trots att jag alltid har varit väldigt tydlig med att jag inte bar på självmordstankar, säger Emma och understryker att alla i hennes närhet ställde upp till hundra procent och att Emil verkligen är världens bästa pappa.

– Jag krävde så mycket och gav så lite tillbaka, det var slitsamt för alla i min närhet. Och det tog hårt på min och Emils relation, men vi har kommit fram att det ändå är vi.

Bipolär sjukdom

När Emma inte var på flykt gick hon i samtal hos vuxenpsykiatrin, som efter en tid ställde en helt ny diagnos på henne: Emma lider av bipolär sjukdom.

– Troligen har mina förlossningsdepressioner utlöst sjukdomen hos mig, även om jag med facit i hand kan se att tendenserna till växelvis mani och depression ständigt har funnits hos mig.

När hon hittade rätt nivå på medicineringen och fick ett jobb vände tillvaron till det bättre. Då var Agnes sju månader.

– Jag jobbade som säljare och fick känna mig duktig. Jag fick piffa till mig och ha ett vuxet liv. Samtidigt kapade medicinerna mina toppar och dalar, och sakta började min lilla familj att hitta en fungerande vardag igen. I dag har jag en nära och fin relation med mina flickor, det är något som gläder mig oerhört, säger Emma.

Inte ensam

Hon hoppas att andra som drabbas av förlossningsdepressioner ser till att söka hjälp så fort som möjligt.

– Den som drabbas ska veta att hon inte är ensam och att det finns hjälp att få. Även om tillvaron är ångestfylld och grå så kommer det att vända. Sök hjälp, behåll det inte inom dig!

Emma sörjer att hon missade den första bebistiden med sina flickor och ibland tänker hon att hon och Emil borde skaffa ett tredje barn – kanske skulle hon äntligen få uppleva den himlastormande lyckan?

– Men nio gånger av tio inser jag att jag inte vågar chansa, jag tror ingen av oss orkar gå igenom helvetet med en förlossningsdepression igen. Nu känner jag mig äntligen trygg i min roll som mamma och alla runtomkring mig mår bra. Okej, vi blev inte den där lyckliga familjen på en gång, men vi har hittat fram till vår egen vardag och den funkar bra i dag.

 

Text: Birgitta Lindvall Wiik
Foto: Shutterstock

Save



Läs mer om:

Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...