Annons

Annons

Jag brukar inte svära i skrift, men…

Mitt förhållande till svordomar är komplicerat. Jag är fascinerad, ganska kunnig på området och samtidigt förfärad; en förskräckelse som avtagit med åren. Jag har blivit mindre pryd på det området. Så har jag också lärt av den bäste, och jag har i min tur fört kunskaperna vidare.


Christel_9b

Illustration: Victoria Plantin


Det går en historia i familjen om när jag var barn inte mycket större än att jag precis kunde gå och prata. Mamma, pappa och jag var på traditionsenligt kafferep med farmor och farfar på kaféet Flickorna Lundgren på Skäret i Skåne och satt och njöt av sommaren och kungahjärtan (farmors namn på vaniljhjärtan, då de lär ha varit Gustav VI Adolfs favoritkakor).

Annons

En sak förstörde däremot friden: getingarna. Getingarna intresserade sig för den hemmagjorda apelsinsaften jag hade fått att dricka med sugrör. Detta störde min pappa och han viftade bort dem gång på gång, livrädd för att de skulle sticka mig.
Jag brukar inte svära i skrift, men nu ska jag göra det. För han sa: Djäävla getingar! Han sa det troligtvis mer än en gång, och detta ska jag ha hört. Jag förstod väl att det här är något jag måste kunna. Det verkade viktigt att kunna svära i nödsituationer, som ju detta var. Pappa var en viktig person att se upp till, så det var bara att lyssna och lära. Det gjorde jag.
I Flickorna Lundgrens trädgård sprang det frigående höns och jag hängde gärna på. Kanske trodde jag att de var getingar, för jag sprang efter dem och ropade gång på gång: ”Djävla getingar, djävla getingar.” Det var ju så pappa hade sagt. Jag vet inte vad de fina tanterna vid de andra kaffeborden tänkte när de såg flickan med klänning och vita volangtrosor springa runt och svära. Det var kanske mitt sätt att säga att jag inte vill bli placerad i något fack jag vet inte. Lättlärd, säger pappa. Eller så sa han det bara väldigt många gånger och med eftertryck.
I mellanstadiet hade jag en period då jag var mycket samvetsgrann och ville göra allting rätt. Under den här perioden fick jag alltid dåligt samvete om jag svor, och bad Gud om förlåtelse varje gång. Jag ville verkligen inte svära. Inte ens sjunga svordomar om de fanns med i någon låt på musiklektionerna. Blev skrockfull på något vis när jag tvingades sjungsvära i Igelkottaskinnet, när ”gubben han gorma, han skrek och han svor jag tror själva fan uti byxorna bor”.
Sedan övergick jag till att kunna säga fasen, och nu för tiden har jag mer av ett mittemellanförhållande till svordomar. Men jag använder inte dem som är kopplade till kroppsliga attribut. De andra däremot hanterar jag väl, och arvet att svära med eftertryck finns där. Jag tror att jag till och med kan få en borstbindare att rodna.
Jag vet också när jag ska lägga band på mig och när det är olämpligt att svära. Fast ensam i bilen för en tid sedan gjorde jag inte det. Jag hade svårt att hantera den nya smartphonen, och längtade tillbaka till min gamla vikbara mobil, som jag övergivit. Hur jag än gjorde satte smartphonen på röststyrning. Tror att det funkar så att man säger vem man vill ringa och telefonen letar själv upp numret på kontaktlistan.
Jag ville däremot inte ha på röststyrningen, så jag sa frustrerad: ”För helvete.” Ingen hörde, förutom telefonen. Jag hade bara ett enda nummer inlagt i kontaktlistan och jag hade döpt det till ”Hem”. Inte riktigt samma sak som det jag uttryckte, men i alla fall: telefonen ringde upp hemnumret. Det var absolut inte min plan. 

Christel

Text: Christel Skeppås

Christel är Allers kåsör.

Läs alla hennes kåserier här.


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar nästa sida… http://www.allers.se/page/1/