Annons

Annons

Jag är pinsam – utan att ens fatta det!

Mitt liv på sociala medier hänger definitivt på en skör tråd, och speciellt då min relation till barnen. Jag är inte någon man låtsas att man känner om man är tonåring och i sin glans dagar. Jag tillför inte precis glitter till deras sidor...


gilla

Illustration: Victoria Plantin

Själv debuterade jag sent på sociala medier, och är knappt mogen ännu. Men i alla fall – så fort jag gjorde mitt inträde på arenan fick jag strikta förhållningsorder av barnen om hur jag skulle agera för att inte göra bort mig, eller framför allt inte göra bort dem.
Jag fick tjata mig till att de skulle acceptera mig som vän på sina olika sociala plattformar, och jag fick avge löftet att ”bara se, inte röra”. Lite som i en porslinsaffär. Det innebär att vi har viss kontakt; jag får titta på deras bilder, men aldrig ”gilla” deras bilder eller kommentera något. Jag lovade. Lite med fingrarna korsade, och mest för att de skulle godkänna mig som vän och kontakt. Jag är väldigt laglydig och ärlig i det verkliga livet. Men har inte samma moral i livet på nätet.
Här ser jag mig mer som en revolutionär cowboy i Ingenmansland; jag är laglös och skjuter från höften precis när det passar mig. Jag är Cupido som avfyrar kärleksbudskap till mina barn på sociala medier, och jag njuter av det. Jag har aldrig lovat att sluta berömma dem, att inte visa hur mycket jag tycker om dem. Mina vapen är gilla-knappen och kommentarsfältet.
Först ut var min dotter. En fin bild på henne och en kompis skymtade förbi på ett av hennes sociala nätverk. Den var så fin och jag kunde inte motstå att trycka på gilla-knappen. Jag avstod från att kommentera och var därmed ganska diskret tyckte jag. Det tyckte inte dottern.
Bilden var inte hennes, utan det var väninnan som lagt upp den men taggat min dotter, vilket gjorde att den blev synlig för mig. När jag visade min uppskattning för bilden kom detta till kompisens kännedom, vilket hade en hög pinsamhetsfaktor.
Sonen råkade kanske ännu mer illa ut. Han hade en ny profilbild på sin sida på det sociala nätverket. Jag tyckte att den var skitsnygg, och jag ville visa det. Jag är en sådan som stöttar mina barn i alla sammanhang, antingen de vill det eller inte.
”Gulledu”, skrev jag i kommentarsfältet under hans profilbild. Och la till några hjärtan. Det var vad jag kände. Hur han kände sig när han såg det var något helt annat. Rasande är nog det exakta ordet. Han befann sig då i skolan och hade då mobilen påslagen, vilket gjorde att han snabbt kunde åtgärda skadan. Möjligen var det någon kompis som redan hunnit se vilken fin relation han har till sin mamma, men fler skulle i alla fall inte göra det. Han tog bort min kommentar och blockade mig i samma andetag, vilket innebär att han i det ögonblicket slutade att vara min vän på nätet.
Jag förstod först inte att kontakten var bruten. Jag gick glatt in på hans sida för att kolla in hur min gulledu-kommentar såg ut i ”tryck”. Men jag kunde inte se den och jag började tvivla på om jag hanterat tekniken rätt. Snart förstod jag dock vad som hade hänt, och att sonen nu inte tänkte bli min vän igen i första taget.
Så ville jag absolut inte ha det och inledde då en omfattande tjatkampanj. Jag sa förlåt tusen gånger för att få honom att acceptera mig som vän igen och till slut smälte han. Vi försonades.
Jag är också vän med min pappa på sociala medier. Han förstår inte bättre än jag. När jag hade lagt upp en profilbild gillade han den, och jag svarade med att tacka. Det gör man heller inte enligt tonåringarnas regelverk på sociala medier.
Det fattade inte jag, och inte han heller. Så vi är fortfarande vänner. Men jag har barnens ord klingandes i huvudet: ”Mamma, för din egen skull, håll inte på för mycket med Facebook. Mamma, det är inte verkligheten!”

Annons

Läs också: 5 saker tonåringen avskyr att du gör på Facebook

Christel

Text: Christel Skeppås

Christel är Allers kåsör.

Läs alla hennes kåserier här.


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar... http://www.allers.se/page/1/