Annons

Annons

Jag är osynlig för min man

Åke och jag har varit gifta i många år, men jag känner mig osedd och oälskad. Han kan skämta om mig och säga sårande saker. Nu börjar jag tröttna.


Annons

shutterstock_122863057

Ibland kan jag känna ett litet sting av avundsjuka när jag ser hur mina väninnor fortfarande blir uppvaktade av sina män, både med överraskningar och med komplimanger. Min egen man ser mig verkligen inte längre och jag skulle troligen kunna både färga håret blått eller gå ner tjugo kilo i vikt utan att han ens lade märke till det.

Elak jargong

Jag får aldrig någon positiv kommentar, oavsett om jag har lagat extra god mat eller försökt att överraska på annat sätt. Både han och våra söner har en ganska elak jargong, där de driver med ”hur mamma är” och det faller dem aldrig in att jag ibland blir ledsen.

Annat är det med mina väninnor och deras män. Kerstin träffade visserligen sin nya man sent i livet, men Elisabet har varit gift lika länge som jag.

Ändå har de fortfarande lust att röra vid varandra och de visar respekt och omtanke på flera andra sätt.

Min stora kärlek

Åke och jag blev tillsammans när jag precis hade fyllt tjugo år. Förutom ett kortare förhållande under skoltiden så var han min första riktigt stora kärlek. Mannen som jag ville gifta mig med och leva lycklig med i alla mina dagar.

Egentligen så var nog Åke inte någon stor charmör ens när vi blev tillsammans, men han kändes trygg och bra på alla sätt. Han var en man att luta sig mot och jag kände att han skulle bli en bra far till våra framtida barn.

Läs också: Min man hade en hemlig familj

Enstaka buketter

Visst hände det att han köpte blommor någon gång, men han har aldrig skämt bort mig med vare sig fin choklad eller små presenter. På senare år har det ofta hänt att han glömt bort mina födelsedagar och om han väl kommer ihåg dem, så är det med kommentaren att jag väl kan gå ut och köpa mig någon fin present själv. Så att jag får precis det jag vill ha.

Någon annan kanske skulle ha uppskattat det i stället för att få oönskade presenter, men för mig ligger hela värdet i stället i att någon bryr sig, tar sig tid att gå ut och välja något och tänker till. Det har Åke aldrig gjort.

När mina väninnor och arbetskamrater frågar hur Åke kunde välja en så fin väska, snygga skor eller vad det nu är jag har köpt mig själv i födelsedagspresent så håller jag god min och låtsas att min man ju verkligen har så bra smak.

Bra pappa

Åke har alltid varit en mycket bra familjefar på många sätt och varit en närvarande pappa till våra söner. De har fotbollsintresset gemensamt och han har aldrig gnällt över att det varit han som kört dem till träningarna, trots att de var två som skulle åt olika håll.

På helgerna satt han på läktarna medan de spelade match.

Medan Åke följde våra söner så var det jag som stod för all marktjänst hemma. Det var aldrig någon som såg hur mycket jag egentligen gjorde. Jag kunde städa en hel helg för att sedan stå där och uppgivet titta på när de drällde in med sina trunkar och bara lassade ur sina svettiga träningskläder på golvet.

Läs också: 8 sätt att blåsa liv i kärlekslivet

Utflugna söner

Båda våra söner är utflugna ur hemmet sedan länge och har i dag egna familjer. Det gör att Åke och jag numera inte har samma utgifter som vi hade medan pojkarna växte upp. Vi skulle mer än väl ha råd att gå ut och äta middag på någon trevlig restaurang ibland.

Men Åke skulle aldrig komma på idén. I alla fall inte bara han och jag. Inte ens på min födelsedag. Om vi ska äta ute så ska det vara tillsammans med vänner och under en sådan kväll känns det mest som om han behandlar mig som luft. På sin höjd drar han något tråkigt skämt om ”frugan” som får de andra att skratta.

Hoppades ännu

Dagen då jag fyllde sextio hade jag fortfarande hoppats att han skulle överraska mig på något sätt och att han kanske rentav hade planerat något litet överraskningsparty med våra söner och vänner, men det hände ingenting alls.
I stället var det min yngsta sons fru som såg till att de bjöd ut mig på en överraskningsmiddag.

Jag vill egentligen inte lämna min man för att leva ensam efter så många år tillsammans, men tanken slår mig allt oftare. Ibland undrar jag om han någonsin har älskat mig eller om det bara blivit så här med åren. De gånger då jag själv försökt att närma mig Åke så har han bara tittat på mig och skojat bort det hela på ett minst sagt sårande sätt.

Läs också: Jag kände mig aldrig viktig i min familj

Intressant bekantskap

Sedan en tid har jag börjat äta lunch med en man på mitt arbete och vi har upptäckt att vi har väldigt mycket gemensamt. Han är skild och ett par år yngre än jag.

När Anders för några dagar sedan frågade om vi inte kunde gå på bio tillsammans så svarade jag genast nej med tanke på att jag är gift och att det lätt skulle missuppfattas. Men något tändes inom mig när han sa att han tyckte att det var synd för han trivs väldigt bra i mitt sällskap.

Någon SÅG mig. Någon brydde sig och sökte mitt sällskap. Det var så länge sedan som en man uppskattade mig för den jag är och jag får skärpa mig för att inte låta känslorna skena iväg.

Eller så bestämmer jag mig helt enkelt för att jag är värd bättre än att tas för given och ibland rentav trampas på.

/Birgitta

Läs också

Läs också: Min pojkvän har en fru

polyamori

Save

Save

Save

Save

Save

Save


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar nästa sida…