Annons

Annons

Jag är ganska nöjd – och lite skrytig

Om jag gör något roligt vill jag gärna visa världen det, eller i alla fall Facebook-världen. Tycker jag att bilden jag precis tog blev så rolig eller snygg att fler borde få se den så jag lägger ut den på min sida. Ganska nöjd och lite skrytig.


Illustration: Victoria Plantin

Illustration: Victoria Plantin

Jag ser att andra gör likadant. Det är härligt och spännande att se vännernas semesterbilder från landsändar som jag aldrig varit i och kanske aldrig kommer till. Men jag kan också känna ett styng av avund, fast jag själv brukar föra ett slags semesterdagbok på Facebook.

Annons

Det är då som jag bestämmer mig för att vara tacksam över det jag har och det jag själv gör. Inte snegla åt andra håll. Inte hamna i tänket att alla andra alltid har så mycket mer fantastiska saker för sig. Och framför allt att unna andra roliga saker!
Jag vet att det inte är det storslagna som alltid gör en lycklig. Det som gör mig lycklig är min man och mina barn, ganska storslaget i och för sig.

Jag är tacksam för våra stunder tillsammans. När vi skrattar vid köksbordet, när vi har våra knasiga diskussioner. Jag kan fortfarande vara tacksam när jag ser barnen sova lugnt i sina sängar. Med var sitt varmt täcke. En kudde att vila huvudet på.

Vi har tak över huvudet, god ventilation inomhus, mat på bordet. En tillhörighet. När det regnar ute är vi inne. Sådant ger mig tillfredsställelse.
Jag menar för den sakens skull inte att man ska nöja sig med lite. Jag tycker att alla ska sikta mot himlen, så hamnar man i alla fall i trädtopparna.

Ställa lite krav på livet, på gott kaffe, då tror jag att man uppnår mycket av det man önskar i karriären, i relationerna och i sitt välmående.
Blomma på sitt eget sätt – stort, blygt, snabbt eller långsamt. Storslaget! Men samtidigt vara ödmjuk. Det är det här jag försöker leva efter, och då händer det ibland konstiga saker.

I flera år har jag nämligen fascinerats av amerikanska filmer där familjen sitter runt bordet och tar varandras händer, blundar och välsignar maten. Jag har hotat med att vi ska göra samma sak hemma.

Anledningen är att jag tycker att det är trevligt att äta middag alla fyra tillsammans men att vi ibland är lite i otakt.

Grundförutsättningen är att vi alla är hemma. Barnen får komma hem från gym, löprundor och kompisar. Det måste inte ske samtidigt som middagen serveras.

Men även om alla är hemma har vi svårt att komma samtidigt till matbordet. Sonen är hungrig, kommer snabbt till bordet och äter lika rappt. Sedan är han redo att gå vidare mot nya utmaningar.

Dottern har väl knappt hunnit sätta sig ner, än mindre börjat äta. Ska bara berätta en rolig sak först…

Det är vid sådana tillfällen som jag börjat fundera på att en välsignelse av maten kunde göra oss mer samspelta. Utan religiösa förtoner.

För ett tag sedan gjorde jag verklighet av mina planer. Utan förvarning bad jag familjen ta varandras händer kring vårt runda köksbord. De förstod inte vad som hände förrän det var för sent och de inte kunde fly.

Jag tvingade dem inte att blunda och inte heller att tacka för maten. Bara att samla sig lite så att vi kunde börja äta tillsammans, i takt med varandra!

Vi tittade på varandra och flinade stort. Situationen var både konstig och komisk, vet inte om vi kommer att göra det igen. Dottern tittade ut genom köksfönstret och hoppades att ingen såg något. Hon sa: ”Detta berättar vi aldrig för någon!”

Jag svarade: ”Nä, det ska jag absolut inte göra…” Hon vet ju att jag inte kan hålla det.

Jag lovar i alla fall att inte lägga ut något på Facebook om familjen lovar att bli samspelt vid middagsbordet. Våra bravader är ju heller inget att skryta om. Det skulle snarare vara något för andra att vara tacksamma över att slippa!

unknownText: Christel Skeppås

Christel är Allers kåsör.

Läs alla hennes kåserier här!

 



Läs mer om:

Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...