Annons

Annons

Jag är beroende – och står för det!

Jag har tendenser att hamna i vissa mönster som är svåra att bryta – kanske för att jag inte vill. Lite elakt kan man säga att jag hamnar i ett visst beroende, men den som är snällare kallar mig för vanemänni­ska.


christel-gifflar

Illustration: Victoria Plantin

Sanningen är att jag inte bara skaffar mig vanor som jag gärna upprepar, utan jag går in för dem alldeles kolossalt. Ofta är det basala saker det gäller, som under mitt studieår i Frankrike i sena tonåren.

Annons

Här fanns många härliga bagerier att välja mellan när jag skulle handla mitt chokladbröd, pain au chocolat, på morgonen innan jag sprang till bussen till universitetet. Jag hade turen att ha ett av de bättre intill min bostad.

De gjorde pain au chocolat med två cho­kladstänger, när vissa andra bagerier bara hade en. Och deras deg påminde lite om kanelbullarna hemma, vilket rådde bot på hemlängtan om den skulle infinna sig. Deras chokladbröd var helt enkelt gjorda för sådana som jag.

Om jag någon morgon inte hade handlat på mitt bageri undrade de alltid dagen därpå vad jag hade haft för mig. Ofta hade det varit något speciellt som gjort att jag inte gått dit, för jag skulle inte strunta i det frivilligt – jag tröttnade aldrig på min vana! Sådan har min relation till bagerier varit på fler ställen där jag arbetat och bott.

Under min tid som lokalredaktör i Västergötland befann jag mig på en liten ort som hade lyckan att ha ett eget bageri. Jag tror att historien är sådan att de en dag hade lite deg över som de inte visste vad de skulle göra med.

Någon bagare kom på den briljanta idén att göra äppelgifflar, degiga och goda. Det blev en påse med fyra eller fem som de la ut till försäljning. Då råkade jag komma förbi, på jakt efter något att skriva om och något gott att äta. Jag minns att min farmor brukade göra gifflar, och här fanns nu en hel påse framför mig – till ett bra pris! Lika bra att ta allihop, och jag krängde dem snart alla. De var gudomliga!

Dagen efter var jag tillbaka på bageriet igen och frågade efter nya gifflar.

”Nja, det har vi inte gjort några i dag”, sa bagaren. Jag blev superbesviken. Samma sak dagen därpå:

”Njae, det var liksom bara en engångsföreteelse, vi hade lite deg över…” Scenariot upprepade sig ett par dagar i rad, vill jag minnas.

Till slut förbarmade sig väl bagarna över den tjatiga lokalredaktören som verkade ha mer deg än nyheter i huvudet. För plötsligt en dag när jag steg innanför dörrarna till deras paradis låg där nämligen en påse gifflar i disken igen. Bara en, men det räckte till mig och jag blev själaglad.

Och sedan den dagen fortsatte de att göra gifflar regelbundet. Men de gjorde bara en påse åt gången, och den var till mig!

Någon gång när jag var och hämtade min påse frågade de mig vad jag gjorde med alla gifflarna. Jag förstod inte frågan. Jag åt upp dem förstås. ”Allihop?” undrade bagaren. ”Mmmm”, svarade jag. Oklart om det betydde ja eller att de var goda…

Han frågade i alla fall inte mer, och jag gissar att det var av hänsyn. Han tyckte förmodligen att det var pinsamt för mig.

Kanske hade jag ätit några färre om jag druckit en mättande caffè latte till. Men de var inte så vanliga på den tiden. Nu ser jag inget fel med att dricka en om dagen. Jag klarar även två om dagen, om det skulle behövas. Latte är mitt beroende i dag. Men detta kan jag kombinera framgångsrikt med något annat som riskerar att ta över mer än mitt liv: Facebook.

Jag handlar en god latte, tar en bild på den och lägger sedan upp den på Facebook så att mina vänner kan se. Så slår jag två laster i samma smäll och vips har jag tid över att finna nya saker som jag kan hänge mig åt!

Christel

Text: Christel Skeppås

Christel är Allers kåsör.

Läs alla hennes kåserier här.


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar nästa sida… http://www.allers.se/page/1/