Annons

Annons

Jag ångrar att jag var en mobbare

– Jag hoppas att skolan kan lära sig något av min historia så att mobbade barn får rätt hjälp, säger Mary-Ann.


Mary-Ann_Olsson

Under fem år var hon en av skolans plågoandar. Mary-Ann Olsson var en mobbare och gjorde livet till ett helvete för flera elever. I dag, vid 25 års ålder, är hon ångerfull och vill be dem hon gjorde illa om ursäkt.

Annons

– Jag vet vad jag gjorde och det kommer att hemsöka mig resten av mitt liv. Förlåt räcker egentligen inte, men det är det enda jag kan säga, säger hon och slår sig ner i soffan i vardagsrummet.

Mary-Ann vill prata om det tabubelagda, det som många svenskar skäms över att de har gjort: mobbat.

– Jag har valt att prata öppet om det trots att det kan väcka avsky, och jag hoppas att skolor kan lära sig något av min historia så att mobbade barn får rätt hjälp, säger Mary-Ann.

Snäll och blyg

Hon är nybliven mamma till lilla Clara och bor i en lägenhet med sambon David, hunden Sheldon och två siameskatter. Här får hon ro till att reflektera över skoltiden. Hon har tänkt mycket på varför just hon utsatte andra för mobbning.

På förskolan och lågstadiet var hon en snäll och blyg flicka.

– Jag var ett barn som brydde mig och ville hjälpa andra, och har alltid velat göra rätt för mig, betonar Mary-Ann och stryker bort en hårtest från ansiktet.

Medan hon klappar en av katterna berättar hon om en uppväxt med trassliga förhållanden och att hon blev mobbad för att hon var kort i växten. I skolan kallades Mary-Ann för dvärgen. Samtidigt som hon blev utfryst skildes hennes föräldrar.

Måste tuffa till sig

Men något hände sommaren innan hon skulle börja femte klass.

– Jag insåg den bistra sanningen: för att bli accepterad måste jag tuffa till mig. Så jag blev en annan person. Kaxig och hårt sminkad.

Mary-Ann, som varit den skötsamma och gulliga tjejen, var nu otrevlig mot lärarna och vände sig mot de få i klassen som stöttat henne när hon själv blev mobbad.

Läs också: Jag mobbades under hela skoltiden

– Jag blev elak för att slippa bli mobbad. Jag ville rädda mitt eget skinn helt enkelt.

Ont i hjärtat

Mary-Ann var en mobbare under hela mellan- och högstadiet och minns flera av händelserna. Det gör ont i hjärtat, säger hon när hon ska återge exempel.

– Jag gav onda blickar, slängde ur mig taskiga kommentarer till elever jag hatade. Det var aldrig fysiskt, utan ord och utfrysningar. Skitsnack som säkert gjorde lika ont som om jag slagit dem.

Hon och en annan tjej mobbade särskilt en pojke i samma skola som bodde nära Mary-Ann.

– Vi kallade honom bland annat för bög, eftersom vi tyckte att han betedde sig som en tjej. Så fort vi såg honom skrattade vi eller slängde ur oss hemskheter.

Ingen såg

Varken lärare eller föräldrar såg vad Mary-Ann höll på med.

– Jag var taskig när ingen såg eller hörde. Det gjorde att jag kunde mobba i flera år. Eftersom jag inte var så utåtagerande när lärarna träffade mig hade vissa lärare nog en bild av mig som skötsam och snäll. Sanningen var att jag var som doktor Jekyll och Mr Hyde, säger Mary-Ann skamset.

Det är smärtsamt att prata om det som hände. Starka minnen väcks till liv. Mary-Ann fortsätter berätta hur hon hackade på barn som var annorlunda. Hon fick lätt med sig andra tjejer som också mobbade. Mary-Ann hade aldrig mobbat ensam.

– Folk fick respekt för mig och de elever som hängde på min mobbning. Många var rädda för att vi skulle ge oss på just dem och därför vågade ingen käfta emot. Vi kunde gå i skolkorridoren och vräka ur oss precis allt vi ville. För en del var vi skolans skräck.

Förstod inte

Vad Mary-Ann inte tänkte på då var hur många barn som gick hem och mådde dåligt på grund av det hon sagt och gjort.

– Jag vet att jag skadat många psykiskt och att det kan ha påverkat deras liv, men jag förstod inte att jag var mobbare när jag var mitt uppe i det. Jag var inget monster, utan en ganska otrygg och osäker tjej, säger Mary-Ann.

Hon önskar att någon vuxen hade fått upp ögonen för vad som pågick och försökt sätta stopp.

Läs också: Malin trotsade nätmobbarna

– Jag tror det finns många dolda mobbare som de vuxna inte har någon aning om.

Började ifrågasätta

Att Mary-Ann slutade att mobba andra barn hade en helt annan orsak än att någon vuxen ingrep. När hon var 14 år gick hennes mamma bort i cancer. Hon kunde inte flytta till sin pappa, utan fick komma till ett familjehem. Där blev tillvaron lugnare. Mary-Ann mognade, fick perspektiv på livet och började ifrågasätta sitt eget beteende.

– Jag jobbade med mig själv och fick insikt. Jag grät konstant under några veckor. Familjen jag bodde hos stöttade mig i att bearbeta det svåra och successivt förändrades jag till det bättre.

Ville be om ursäkt

När Mary-Ann var sjutton år bestämde hon sig för att be om ursäkt till dem hon mobbat. En dag såg hon pojken hon kallat för bög kliva på en buss. Först fick hon panik och hennes hjärta bultade. Men Mary-Ann bestämde sig för att våga göra det hon planerat. Hon satte sig i ett av sätena bredvid pojken.

– Först blev han säkert rädd för att jag skulle göra honom illa, men blev lugn när jag sa att jag ångrade mig och sa förlåt. Han hade bara kunnat be mig fara och flyga, men i stället sa han tack. Det var det finaste svar jag hade kunnat få, berättar Mary-Ann.

Sökte kontakt

Stärkt av den positiva händelsen försökte hon ta kontakt med så många som möjligt av dem hon mobbat.

– Klart att jag var rädd för att riva upp gamla sår och att de skulle ta illa upp om jag visade mig. Men det blev inte så. Jag har bett om ursäkt till sex personer och alla har uppskattat det. Jag hoppas det har blivit en sorts upprättelse för dem och att jag tagit bort en börda från deras axlar. För mig är det också en lättnad, men jag kommer såklart inte att glömma det jag gjort.

Vill hjälpa

Mary-Ann vill med sin erfarenhet göra något konkret för att hjälpa utsatta elever i skolan. Hon utbildar sig till mellanstadielärare och tycker att skolan gör för lite för att komma åt mobbningen. Många lärare vet inte hur de ska gå till väga, anser Mary-Ann.

Läs också: Mitt äktenskap var som skräckfilm

– Om inte mobbarens föräldrar samarbetar är det rätt lönlöst att förändra något i skolan. Jag har många tankar på hur man kan motverka mobbning och ser fram emot att jobba som lärare, säger hon.

Men yrkeslivet får vänta. Just nu ägnar hon all sin tid åt sin lilla dotter. Men trots glädjen över att bli mamma tänker hon fortfarande på åren då hon var en mobbare.

– Jag mår fortfarande psykiskt dåligt och skäms oerhört, trots att det gått tio år sedan jag slutade. Tiden som mobbare kommer nog alltid att jaga mig, men jag hoppas att jag en dag kan förlåta mig själv.

Text: Therése Weber Cedergren
Foto: Dan Lindberg

Läs också
Mobbningen tog vår dotters liv

kvinnapuff

Save


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar nästa sida… http://www.allers.se/page/1/