Annons

Annons

Inget barn ska behöva vara så ledset som jag var

Gert har själv stått där, som liten och rädd på en tågperrong i ett främmande land. När han i dag sprider glädje bland nyanlända barn som kommer till stationen i Luleå känns det ända in i hjärtat.


gert

Såpbubblorna växer, blir större och stiger sakta uppåt. Den lille pojken spricker upp i ett leende, släpper sin pappas hand och jagar skrattande efter de skimrande bubblorna. Pojken och hans pappa har nyss stigit ner på perrongen efter en lång tågresa upp till nordligaste Sverige. De förstår inte språket som möter dem, och de huttrar i den oväntat kalla luften när de följer strömmen mot mat- och klädtälten.
Bredvid dem går mamman med en liten bebis inlindad i ett stort tygbylte.

Gert Lundström, 62, vinkar till den lille gossen och går nästa barnfamilj till mötes med sina såpbubblor. Gerts mission är att ge flyktingbarnen en liten stund av glädje och värme.
För 57 år sedan var han själv en liten pojke på en perrong i ett främmande land.
– Jag vill inte att något enda barn ska behöva känna sig så ledset, övergivet och tomt som jag gjorde där och då, säger diakonen som föddes i Östtyskland och adopterades till Sverige som femåring.

Läs också: Sekten förstörde min barndom

Gert vet inte så mycket om sina allra tidigaste levnadsår, men hans familj levde under väldigt enkla förhållanden. Gert föddes i ett stall.
Ett år senare utökades familjen med en lillebror och när Gert var fyra år bestämde sig familjen för att fly till väst.

– Vi gömde oss under bråte och presenningar i en lastbil. Men pappa mådde inte bra, han klarade inte pressen utan sköt sig, säger Gert vars tidigaste minne är att han, lillebror och mamma kommer till en flyktingförläggning där sängarna står i oändliga rader i sovsalen.

Familjens stora olycka

Han minns också att det serverades majsbröd och spenatsoppa när de vita bilarna med röda kors anlände.

Läs också: Jag vill att barnen ska minnas mig med glädje

Att vara flykting och ensam mamma till två barn var förstås ingen lätt uppgift för mamma Edeltraut och kanske var det därför hon föll för frierierna från mannen hon mötte i lägret. Mannen som kom att bli familjens stora olycka.
– Han hatade mig. Jag var ett sjukligt barn och stal för mycket av mammas uppmärksamhet. Han drack sprit och sköt efter mig med sin pistol!
Gert minns hur hjärtat bultade av skräck, hur han gjorde sig liten när han gömde sig och hur det small. Och han minns skotthålen i lägenhetens dörrar.

Mamma Edeltraut bestämde sig för att adoptera bort sin förstfödde son. Han skulle aldrig överleva styvpappans vrede.
– Jag minns när hon följde mig till tåget. Jag fick en lapp runt halsen, en liten resväska i handen och en avskedskram. Jag grät och grät. I min stora förtvivlan satt jag och dunkade huvudet i tågfönstret och jag minns att en kvinna sa till mig att man inte fick göra så. Det var en lång, lång tågresa för ett ensamt litet barn.

Läs också: Jag blev slagen som barn – nu hjälper jag andra

Än i dag har Gert kvar både lappen han bar runt halsen, den lilla resväskan och skinnskorna han hade på sina fötter.
– Titta här, i Tyskland stavas Gert med d. Alltså Gerd. Därför trodde mina adoptivföräldrar att de skulle få en flicka.
Gert vrider på den gulnade lappen som han tagit fram vid köksbordet hemma i Boden, dit vi åkt efter att dagens sista tåg med flyktingar tagits emot vid Luleå tågstation.

gert-baby

Utan kärlek och värme

Själv anlände Gert till stationen i Jörn i Västerbotten den där gången för länge sedan. Där radades alla ankommande barn upp och blev hämtade, ett efter ett. Till slut stod bara Gert kvar.
– Ingen brydde sig om mig och den tomhet jag kände då … Den glömmer jag aldrig, säger Gert och tystnar för en stund.

Efter ett tag kom ett par tillbaka på perrongen. De gick fram till Gert och läste på lappen han hade runt halsen.
– Det var mina adoptivföräldrar. De var besvikna över att jag inte var den flicka de ville ha, men de tog med mig hem till byn.
Där växte han upp utan kärlek och värme.

– Jag fick alltid höra att jag inte dög. Mina föräldrar ville att jag skulle bli bättre än andra barn och därför fick jag aldrig leka med barnen i byn. Min adoptivpappa hade ett fruktansvärt humör. När jag inte klarade av att dricka upp min varma chokladdryck, då det bildats en hinna ovanpå, tvingade han mig ändå att göra det varpå jag spydde innan jag ens hann fram till toaletten.

Läs också: Här har 38 barn fått ett hem

Gert berättar om en uppväxt fylld av bestraffningar och förnedring. Otaliga gånger fick han hämta ris i skogen som hans bara stjärt sedan fick smaka på.
Även i skolan blev Gert ofta sönderslagen, han var ju ”tyskungen”, och minns hur han gömde sig på toaletten under rasterna.

De enda gångerna Gert upplevde att han fick bekräftelse var när han hjälpte andra människor.
– Jag upptäckte tidigt att jag har ett händigt handlag och kunde laga alltifrån trasiga kylskåp till traktorer och det var till mig byborna vände sig när något gick sönder.

Skötte allt i hemmet

Gert var 12 år när hans adoptivmamma blev sjuk och sängliggande, och med tiden kom Gert att sköta allt i hemmet.
– Hon hade respirator och syrgas de två sista åren när jag vårdade henne, säger Gert som inte blev fri från sitt ansvar förrän vid 28 års ålder, när mamman dog.

Läs också: Min mamma var psykiskt sjuk

Han stod då utan egna vänner och relationer i livet och började ifrågasätta dess mening. Han blev så deprimerad att han var beredd att avsluta sitt liv, men valde att söka hjälp i kyrkan.
Gert berättade allt om sitt liv för diakonen han fick träffa, och det var när han lockades att följa med och se på en film om diakonutbildningen som livet äntligen vände för Gert.
– När eleverna i filmen sa ja till att bli diakoner var det som om hela rummet lystes upp för mig och jag hörde en röst som tydligt sa till mig att det var den vägen jag också skulle gå. Samtidigt översköljdes jag av lyckokänslor, säger Gert.

Mot sin adoptivpappas vilja valde han att söka till en folkhögskola för att läsa svenska kyrkans grundkurs.
– Den första klasskamraten som jag mötte kom att bli min fru. Sigrid hade också adopterats från Tyskland, men till skillnad från mig hade hon fått det bra i Sverige. När jag vid 32 års ålder fick en kram av henne var det den första kramen jag kan minnas att jag fått i Sverige. Min adoptivpappa var dock inte nådig. Om det var två saker han inte tålde så var det frånskilda människor och kvinnliga präster, och Sigrid var både frånskild och skulle bli präst. Men nu valde jag att gå min egen väg!

Läs också: Mamma och pappa hjälpte mig tillbaka till livet igen!

Gert fortsatte dock att ta ansvar för sin adoptivpappa ända tills han dog, strax innan Gert flyttade till Uppsala för att gå diakonutbildningen.

Omtumlande och känslosamt

Gert och Sigrid fick en pojke, Samuel som är 25 år i dag, och nu var Gert äntligen lycklig. När han dessutom fick kontakt med sin biologiska mamma och bror trillade allt fler pusselbitar på plats.
– Jag hittade brev från mamma som låg gömda i mitt barndomshem och, i hopp om att komma i kontakt med henne, skrev jag till den adress hon uppgav i breven. Den lycka jag kände när hon sedan ringde upp mig går inte att beskriva.
Gert ler stort vid minnet och visar bilder från resan till Tyskland, där han, Sigrid och Samuel fick träffa mamma Edeltraut och lillebror Werner.
– Mamma var liten, rund och glad. Vi tittade på varandra och kramades länge, länge. Det kändes som om det bara gått ett ögonblick sedan vi skiljdes åt. Det var omtumlande och känslosamt.

Läs också: Livet förändrades för alltid när vi miste vår Hasse

Två gånger hann Gert träffa sin mamma innan hon dog, och mamman undrade ångerfullt om hon gjort fel som skickat Gert till Sverige.
– Hon sa att hon förstått att jag inte fick det bra. Jag försäkrade henne om att hon ändå gjort det enda rätta. Vad skulle hon annars tagit sig till? Vi kunde ju inte veta att min elake styvpappa skulle dö kort efter att jag flyttat till Sverige.

Accepterade läget

Efter tiotalet lyckliga år fortsatte Gerts liv att kantas av svårigheter när hans fru Sigrid för 17 år sedan meddelade att hon ville skiljas.
– Vi äger inte varandra, jag kunde bara acceptera läget, berättar Gert storsint.
Sigrids nya partner, en kvinna, blev också Gerts vän.
– Hon flyttade in till oss i väntan på att de skulle skaffa sig ett eget hem, säger han och berättar om sorgen när Sigrid några år senare dog.

– Jag fick fostra Samuel helt på egen hand. Det har varit tufft många gånger, men jag tror inte på bitterhet. Det gäller att i stället ta fasta på allt det goda i livet. Jag har tagit professionell hjälp och har ett stort stöd i min tro, som till skillnad från min barndoms uppväxt består i huvudsak av nåd och inte straff.

Läs också: Jag hittade min son livlös i en knarkarkvart

Det är också nåden han vill att alla flyktingar ska känna när de stiger av tåget i Luleå. Gert gör allt han kan för att bidra till en positiv upplevelse för dem och arbetet ger honom en äkta mening.
– Det var när jag såg bilden på den lille pojken Alan, uppfluten i land, som jag så starkt kände att jag måste hjälpa flyktingarna. Jag frågade domprosten om jag fick jobba med flyktingmottagningen på heltid. Det fick jag och det känns långt inne i hjärtat att det är där, på perrongen – med barn som spricker upp i ett leende, som jag gör nytta på riktigt.

Text: Birgitta Lindvall Wiik
Bild: Tomas Bergman, privata


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar nästa sida…